"Det är inte en rättighet...

...att få barn säger många.
Och det är ju ganska lätt att säga om man redan har barn eller har lätt kan skaffa dem, eller hur?"

Som nybliven singel går tankegången på ganska många saker just nu.
Det är först sista dagarna som barntankarna har börjat mala igen.
Framtidsutsikterna på den fronten ser ju inte så ljusa ut tyvärr.

I Augusti 2010, för över ett år sedan, sa min läkare att jag borde försöka skaffa barn inom ett år.
"Jag ger dig ett år".
Så sa hon. För min kropp hade börjat protestera redan då.
Men min sambo, min stora livskärlek, ville inte på några villkors vis skaffa barn och det blev inte ett enda försök. Bara tårar och en ensamhet som kulminerade i en slitsam separation som ännu inte är färdig.

För 1,5 månad sedan tog det där året slut. Och strax därefter dog vårt förhållande.
I ungefär samma veva inträdde en stor mörk tomhet i hjärtetrakten på min kropp och jag ska nu försöka påbörja acceptansen att vara singel. Ensam.
Med tiden kommer det där hålet bli mindre och livet kommer att fortsätta. Jag vet det och jag kommer att kunna leva med det här senare.
Men att aldrig få bli mamma, att aldrig få barn, att se framtiden an utan den allra största av kärlekar...hur ska jag kunna leva med det? Den sorgen kommer aldrig att försvinna.

När jag väljer att berätta om min längtan och saknad så får jag ganska ofta höra att jag är dum eller självisk. Eller både och. Att jag troligen inte kommer kunna att ta hand om ett barn pga min ledsjukdom eller andra, ganska hårda saker som river upp det där hålet lite mer uti kanterna.
Jag vet att en del säger det med kärlek och omtanke om mitt eget bästa, men sen finns det de som inte gör det.
Jag säger det igen, vem fasen är du som talar om vad jag inte kan??
Vad jag inte bör, vad jag inte får.

En mamma sa i ett program om barnlöshet på TV ikväll:
"Det är inte en rättighet att få barn säger många. Och det är ju ganska lätt att säga om man redan har barn eller har lätt kan skaffa dem, eller hur?"