"Vad mycket bilder du lägger ut på bloggen hela tiden. Varför skriver du inget istället? Ja menar, du kan ju skriva!"
Ja, det kan man fråga sig.
Har väldigt mycket tankar (ganska precis som vanligt), men känner mig inte i något stort behov av att skriva ned eller delge dem.
Har mer och mer känt ett behov av att prata med människor på sistone och det tycker jag är väldigt sunt. I allafall när man, som jag, gärna stänger sig inne eller ute beroende på hur man mår.
Jag mår nog ganska pissigt med facit i hand, men försöker prata och socialisera ändå.
Lite tafatt emellanåt, men det kan nog bero på att en och annan inte är någon jag brukar prata med.
Nya kontakter helt enkelt. Sundinskan är på frammarsch igen!
Men lite tankar får jag väl försöka plita ned då, eftersom jag blivit tillfrågad...
Alla frågar hur jag mår efter uppbrottet ifrån exet. Som om att allt bottnar i enbart det.
I början gjorde det nog det med, men jag tror nog att jag har hämtat mig ganska bra.
Det som känns mest jobbigt nu är inte själva avslutandet av vårt förhållande, utan allt runt omkring.
Jag kommer att tycka att det blir jättejobbigt på många sätt och vis när han flyttar, men på lika många sätt kommer det att bli skönt också.
Det har varit jobbigt att bo ihop under den här tiden, men den har också hjälpt till mycket i läkeprocessen.
Jag kommer inte längre att sörja att min stora kärlek flyttar ut, men jag kommer att sörja och sakna att min bästa kompis flyttar.
Det som gör mest ont nu är besvikelsen över att känna mig så misslyckad, att behöva "starta om" 33 år gammal. Att fortfarande inte ha lyckats nå det där målet om kärlek, barn och gemensamt hem. Om en gemensam framtid och ett gemensamt liv med en man jag älskar.
Det som gör näst ont är förlorandet av en familj.
Med exet följde underbara svärföräldrar, svåger, mormor och morfar. Alla så vänliga, hjälpsamma och gulliga. Åh, vad jag kommer att sakna dem! :(
Den tredje spiken i min personliga kista är besvikelsen från min mamma.
Istället för att ringa och delge graviditetsbesked, giftermålsbesked eller något annat roligt "familjebesked" som hon väntat på med spänning sedan dagen jag föddes, så ringde jag och berättade att jag är singel.
Min mor är en rak och ärlig människa och är därför duktig på att tala om vad hon tycker om just det.
Förlåt mamma, för att jag fortsätter att aldrig lyckas leva upp till dina förväntningar.
Det kanske inte räddar situationen, men jag är precis lika besviken på mig själv som du är.
men snälla söta vän. inte ska du vara besviken på dig själv. hur kan man göra sig själv besviken när livet bestämmer åt en. besviken på sig själv får man vara om man gjort ett felköp fast man vet att det är jävligt fel. besviken på sig själv får man vara om man gör dumma val som man vet är dumma.
SvaraRaderaoch det verkar du verkligen inte ha gjort. att bli sjuk, att kärlek tar slut, att livet tar vändingar som man inte hade en aning om det rår man inte för.
jag kan förstå om du är besviken på det livet gett dig men ge inte dig själv skulden för något som du inte kan påverka det är inte snällt alls emot dig själv.
usch blir ledsen när jag läser det sista raderna =( börjar nästan gråta av de orden
lova mig att vända den tanken till nåt annat. du får INTE trycka ner dig själv så där. för då kommer jag å tar dig i örat ;)
och inte ska du vara besviken på om du gör din mamma besviken. även om ni älskar varandra eller inte så är ni två vuxna människor med olika förutsättningar i livet. och ni gör olika val, ni har olika värderingar. du kan inte leva ditt liv på andras vilkor. du måste leva ditt liv på dina vilkor efter dina förutsättningar.
lova mej det.
stor bamsekram från mej till dig <3
Måste ju säga att vi var många som blev tagna på sängen när vi fick veta att ni skulle gå isär. Men som du sa så var ni bra på att hålla fasaden utåt. Vill inte att du ska känna dig besviken och arg på dig själv för att du blivit singel. Vet att du vill annorlunda med ditt liv, men även om du är 33, så är ju inte livet slut. Finns dem vars liv inte börjar förrän de är 50, kom ihåg det.
SvaraRaderaBlir så ledsen när jag läser dina ord. Riktigt känner hur du känner. Tårarna rinner när jag läser om din mamma. Aldrig att mina mamma skulle hålla något sånt imot mig, tvärtom, hon skulle trösta mig och vara förstående.
SvaraRaderaGe inte upp! Han finns där ute, Han med stort H!
Han som kommer att blir din älskade som blir pappa till era barn. Men ge inte upp!
Skickar en bamse kram!