Juni

Förkyld. Övriga familjen lika, mer eller mindre förkylda.

Sitter på toaletten mitt i natten och funderar över alla oseriösa människor på Facebook.
Varför lägga ut saker till försäljning om man inte vill genomföra affären?
Varför erbjuda klipp och hårfärgning hemma i sitt kök till ett kraftigt reducerat pris, boka in dag, men inte tid och sedan "försvinna"? För att återuppta kontakt två dagar senare och vill boka in en ny dag?
Varför ens lägga ut en annons/förfrågan från första stund?
Alla dessa som sitter och budar på Tradera, men aldrig genomför affären. Hur i helskotta tänker de?

Har några annonser ute på Blocket nu. Då både jag och sambon är sjukskrivna och har en tuff ekonomisk sits, så tänkte jag sälja av lite grejer. Få in pengar för att göra något roligt med barnen i sommar.
Fick mailsvar på ena annonsen:

"Hej jag heter M och vill köpa ditt bord. Jag ger mer än vad du begärt om du kan skicka det till mig och vi delar på frakten. Jag bor i Norrland. Kolla Bussgods om du är intresserad."

Meddelade M att jag inte hade lust med någon förlustaffär, då Bussgods kostade nästan dubbla bordspriset.
Bad honom hämta bordet på egen hand och stå för resan själv.

Vem fasen köper ett enkelt sketet soffbord 90 mil hemifrån?? Det är inte rimligt någonstans!
M kanske var ett troll förvisso. Är väldigt gott om dem nu för tiden.
Är tyvärr allt för gott om väldigt mycket som är dåligt nu för tiden.
Troll, krig, hot, mord, trakasserier.

Hur ska jag kunna skydda barnen ifrån allt av ondo?
Det skrämmer mig hur världen ser ut idag och hur människan har blivit.
Jag ser heller inget ljus i tunneln. Mörkret är här för att stanna.
Överallt är det svart, det kryper upp troll ur kloakerna och bakom varje husfasad väntar giriga, sinnessjuka människor.

Margit Sandemos bokserie "Det tredje riket". Kom och rädda min familj!

Fem månader av allt

Drygt fem månader senare så är jag här igen. För att stanna? Jag vet inte.
Det är så mycket som jag har att berätta, men som har blivit så svårt att skriva, så svårt att tala om.
Jag befinner mig i ett konstant högkänsligt läge och tar lika illa upp av mina egna grodor och handlingar som av andras.
"Varför finns jag?" och så vidare.

Jag ska iallafall berätta att när jag senast skrev, när jag låg i den där jättestora och fluffiga hotellsängen, då var jag inte ensam.
Jag delade den med en annan man.

Kvar hemma i huset befann sig sambon och älskade barnet ihop med en nästintill främling och jag var någon annanstans med någon annan.
Vi väntade på bättre tider ihop.
Dagar eller veckor, vi visste inte säkert. Det var en risk att ta in på hotellrum, men vi behövde lite egen tid innan drabbningen.

Har ni tagit fram popcorn än? En flarra vin?
Götta på er ni, jag bjuder på detta gratis.

Vem går och lägger sig i en flådig hotellsäng med en annan man, när hennes sjuka sambo och förvirrade barn kämpar på hemma?
Vem är jag egentligen och att jag inte skäms?
Ja, vem är jag egentligen?

Jag är mamman som gick igenom hela förra året gravid. Med vårt tredje barn.
Ja, vi hade bara ett i livet. Jag vet. Jag kan räkna.
Mannen på hotellet låg i min mage. Vi hade umgåtts i nio månader, men hade inte setts än. Vi kände varandra, men ändå inte.
Men lite senare en solig höstdag, då vi fick vi träffas.
Hej Lillebror! <3

Tio dagar innan sambon insjuknade förra året, så fick vi veta att vi var gravida igen.
Tårar.
Lycka för att ännu en gång ha klarat av hindret att kunna bli gravida, skräckslagna för att ytterligare en gång förlora det vi längtar så efter.
När sambon blev sjuk, så trodde jag direkt att det var kört. Aldrig i världen att det är lilla knytet stannar i min mage på de här villkoren.
Jag åt inte, jag sov inte, jag grät mestadels och jag sörjde.
Jag sörjde allt som jag redan då förstod skulle bli annorlunda, oavsett hur det skulle bli.

Men min mage växte. Mot alla odds.
Den här gången växte knytet där inne bra. Inte alls som när storebror låg i magen.
Men jag tror inte att jag vågade hoppas på något förrän sommaren var slut.
Det fanns inte riktigt utrymme för det heller, situationen hemma och på sjukhus upptog all tid, tankar och ork.

Liggandes där i hotellsängen så visste jag alldeles säkert på att du skulle klara dig. Du skulle må bra. Det skulle gå bra.

Älskade barnet är storebror!
Pappan som inte längre minns något av storebrors graviditet, födsel eller första 1,5 år, han har fått en ny chans att minnas med lillebror.
Mamman som längtade ihjäl sig efter ETT barn, fick den stora äran att vara mamma till tre. TVÅ ÄLSKADE BARN I LIVET.
Det är mer än jag någonsin kunde drömma om.

Vägen är lång, krokig, gropig, stenig, har vattenfyllda diken och tar aldrig slut.
Men jag är här. Jag är kvar.

Frid. Tystnad. Lite oro.

Hotell. Kaffemaskin på rummet. Stor dusch med gratis hygienartiklar. Dubbelsäng. Gratis Wi-Fi.
Det sista behöver jag egentligen inte, för tanken var bara att få komma bort några timmar.
Vara ensam. Sova. Njuta. Sakna.

Samtidigt så görs nu ett test av sambon. Klarar han att vara förälder med sina svårigheter?
Han är självfallet inte ensam hemma med älskade barnet, någon mer är där och håller uppsikt och koll medan jag är borta.

Jag började dagen som alla andra dagar. Tog befälet över skutan.
06.20 vaknade barnet på min arm och tjöt "TOAAAA". Han har börjat känna av att han är nödig och vill titt som tätt gå på toa under alla dygnets 24 timmar.
Inte potta, toa. Toasitsen som jag köpte för några månader sen på ren impuls(för pottan är bara intressant att stoppa leksaker i, så potträning är inte grejen), kom snabbare till användning än vi kunnat ana.

07.15. Frukost. Vi väckte sambon under stora svårigheter innan. Gav hundarna mat. Gav snoriga barnet nässpray och kortison.

08.00. Stoppade in en tvättmaskin. Tjatade på sambon om att beställa färdtjänst till på måndag. Letade febrilt efter fjärrkontrollen till TV:n.

08.30. Vilade i 15 minuter medan skrotungen såg på Emil i Lönneberga.

Sen rullade det på.
Hundar ut, hundar in. Mellanmål. Rita på griffeltavlan(ny favorit hemma). Måla andra strykningen(helvete, det behövs en tredje strykning...) i det nyrenoverade rummet. Leka ute. Gå på promenad. Plocka ur tvättmaskinen. Laga lunch. Tjata på sambon om att plocka ur och i diskmaskinen(hans enda fasta uppgift varje dag). Bäddar i gästsängen till gästen. Mår dåligt över att smöret tagit slut.

16.00. Mamman tar sin lätt packade väska, kramar och pussar, och vinkar extra länge till det älskade barnet som ser måttligt road ut.

16.45. Mamman åker in i en Drive-in och beställer onyttig mat. Åker sedan till en parkering med sjöutsikt och svullar i njutning över att det är tyst. Och lugnt.

17.30. Mamman går in i en mataffär och ska köpa smör, men kommer på att jag inte ska åka hem sen. Köper istället naturgodis. Och bubbelvatten.

18.00. Mamman går på bio. Bridget Jones' Baby var precis lagom rolig. Mamman är glad.

20.20. Mamman checkar in på hotell. Berättar kort för den gulliga tjejen i receptionen vadan min hotellnatt, varav en annan anställd ansluter och mitt ekonomirum kostnadsfritt höjs upp till ett superiorrum(!).

20.30. Mamman sitter på en stooor dubbelsäng i ett stort rum, med kaffemaskin och stor dusch med gratis hygienartiklar och gratis Wi-Fi. Drar jag undan den fördragna gardinen så har jag en finfin utsikt också. Imorgon serveras gratis hotellfrukost.

Men det är inte därför jag är här.
Det är tyst. Frid.
Jag är trött och jag tror att jag kommer att sova som en prinsessa.
Visst känner jag lite oro för hur det går därhemma. Och jag saknar mina prinsar.
Men imorgon är det en ny dag och jag kommer att träffa dem redan vid lunch igen.

God natt. :)

När blir allt bra?

Natt till fredag. Sitter på toaletten. Hör sambon snarka på ena sidan väggen, på andra sidan hostar älskade barnet.
Jag är trött. Men jag orkar inte sova.

Hur länge ska man orka vara så jäkla stark och tuff?
Jag vill ha tillbaka min sambo. Kopian som ligger och snarkar inne i vår säng är inte den mannen jag blev kär i för fem år sedan.
Han ser ut som honom, men han beter sig inte som honom.
Han är inte frisk, det vet jag, men jag vet också att ingen faktiskt kan svara på om han blir det. Och jag känner bara en stor olust för framtiden.

Jag vill så gärna att sonen ska ha tillgång till oss båda, att han ska få växa upp i trygghet och känna sig älskad för den han är.
Men hur länge kommer jag att orka vara den där väggen som rattfyllot krockar med ett par gånger varje vecka?

Sambon har en hjärnskada. Han blir väldigt fort hjärntrött och då blir han tvär och kort. Riktigt jäkla gubbgrinig för att vara korrekt. Tyvärr så häver han gärna ur sig ett och annat som inte alltid är så trevligt när det inträffar.
Och jag ska bara stå och ta emot säger de där nötterna inne på sjukhuset. För han rår inte för det.

Jag är otroligt glad och tacksam över att sonen inte har fått se den här baksidan eller fått känna på den, men så gör jag också mitt yttersta för att hålla honom undan ifrån den.
Men han är två år nu. Han är så otroligt medveten. Han kommer snart att se och höra om det inte blir bättring, och jag vill inte att han ska växa upp så.
Jag vet att många barn ser sina föräldrar bråka då och då, och att det egentligen bara är naturligt i måttliga mängder. För vilka relationer är perfekta?
Men vi bråkar inte. Jag kan vänligt fråga hur sambon mår och få en verbal repa som innefattar att jag är både fet och dum och skitnödigt jobbig.
För att han är trött.

Jag är också trött. Men jag ska gilla läget.
När jag tar upp problemet med sambons läkare och psykolog, så "måste jag förstå". För han är sjuk och behöver min hjälp. Och han måste få den hjälpen.

Jag måste hjälpa till att väcka honom på mornarna så han inte sover bort dagen.
Jag måste hjälpa till med tvätt och kläder eftersom sambon har svårt med vad som är rent och inte.
Jag måste vara närvarande när sambon umgås med barnet.
Jag måste göra alla ärenden för sambon får inte köra bil, och inte kommer han ihåg vad som ska göras när och vart heller.
Jag måste följa med på alla sjuk- och rehabbesök.
Jag måste ta hand om hemmet.
Jag måste se till att han äter bra, rör på sig och vilar - allt i en bra balans.
Jag måste tjata om att han inte ska sitta vid datorn mer än max två timmar/dag.
Jag måste se till att han tar sina mediciner på samma tid varje dag.
Jag måste vara mamma, sambo, vägg, telefonist, undersköterska, personlig assistent, taxichaufför och så måste jag förstå.

Jag försöker göra allt ovan, men känner mer och mer att allt hänger på mig och att jag är det svarta fåret när något går snett.
När ska allt bli bra? Jag vill så gärna att det ska vara bra igen.
Utåt sett så ser nog allt ut som det ska, men inom det här husets väggar är det inte så trevligt alla gånger längre. Inte är det speciellt rent heller...
Men hur än allt är så svider det mest när mannen, den där snälle, omtänksamme, genomgode mannen med det stora hjärtat inte tar i mig längre. Och när han sedan fräser med kall stämma att jag är fet och ful...

Jag vill bara att allt ska bli bra igen.

Vilken sketen vår

Här har det varit tyst länge. Inte för att det inte finns något att skriva om, för det gör det. Men när orken tryter, då måste jag prioritera och då fick bloggen stå åt sidan.

Det har varit en riktigt dålig vår. Förra året slutade ledsamt, men sedan kändes det som om vi var på banan igen.
Jag kunde skratta igen. Älskade barnet började på dagis i mitten på Januari och plötsligt fick jag sova lite!
Och i mitten på Februari ljusnade det rejält.
Sedan kom den där söndagen. Söndagen som rämnade idyllen.

Den 28 Februari kommer jag sent att glömma och veckorna efter det sitter som djupa spår i ryggmärgen.
Sambon blev hastigt akut sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation och hamnade på intensiven.

Jag satt med sonen i famnen i väntrummet på IVA på sjukhuset i stora staden och fick veta att det var mycket allvarligt. Kritiskt. Måste varsko närmaste familj som måste komma dit bums.
Klockan var ett på natten.
Tre timmar senare är sambon på väg till ett annat sjukhus i en större stad.
Ytterligare fyra timmar senare sitter jag med sonen i bilen på väg till den större staden.
Det var kallt och halt och jag grät hela vägen.

I nästan två veckor pendlade vi, jag och älskade barnet. Den första veckan var vidrig. Ingen lovade något. Sambon låg djupt nedsövd och opererades flera gånger.
Sedan skulle han överleva. Men han ville inte vakna när de släppte upp honom ur koman. Plötsligt skulle han kanske inte vakna. Men han skulle ju överleva?!
Till slut fick vi liv i honom. Nej, inte vi. Det var sonen som väckte sin pappa.
Det sa personalen, det sa läkarna och jag är helt säker på att det var så det gick till.

Men med vakenheten kom andra saker fram. Det talades om hjärnskador.

Men jag var stark. Jag stod pall. Jag var en bra mamma. Jag var förhoppningsvis en bra sambo. Jag var nog en bra svärdotter också faktiskt.

Sedan ryckte några av sambons släktingar undan en bit golvmatta under fötterna.
Allt kommer ju alltid fram i ljuset, så även denna gång.
Vuxna människor som hittar på, snackar skit och samtidigt smeker medhårs borde fanimej nackas.
När jag behövde som mest stöd, så fick jag knivar i ryggen istället. Av "familjen".
Blod är verkligen inte tjockare än vatten.
Där och då tog orken slut.
Men jag slutade inte vara mamma. Jag bara slutade med allt annat.
Och då blev det mer skitsnack...

Det har snart gått fyra månader. Jag börjar bli mig själv igen.
Sambon lever, står, går och talar, men han är inte riktigt sig själv. Jag hoppas att han blir det igen med mer tid och träning.

Älskade barnet har utretts för sin obefintliga sömn och visade sig ha astma. Nu får han andas in mediciner via en mask varje dag och slog rekord förra veckan.
Han sov för första gången 3 timmar och 15 minuter i ett sträck efter nattning!
Det har aldrig hänt förut.
Han vaknar fortfarande ofta, men när han sover så verkar han få den viktiga vilan iallafall.
Jag kan börja släppa lite av den oron jag känt.
Och kanske blir det längre med tiden?
Jag hoppas verkligen det.

Det är så mycket som jag alltid hoppas på och önskar, men egentligen så finns det bara en sak som är viktig.
Att vi får må bra och vara glada.
Att barnet skrattar och frodas, att jag orkar skratta med honom och att jag hör att sambon gör det med.

Bubbla

Jag befinner mig i en bubbla.
Jag sover dåligt, äter ännu mindre och samtidigt är jag lycklig. Och många tårar blir det.
Jag gråter av glädje, lycka, tacksamhet och när jag skrattar.
Likaväl som att jag gråter av trötthet, maktlöshet, oro, sorg och saknad.

Jag saknar mina föräldrar.
Jag önskar att de fanns i min närhet och var friska och glada och att jag kunde vända mig till dem med mina frågor, min oro och likaså min glädje.
Min pappa är borta sedan 10 år, men min mamma lever. Men hon är inte frisk.
Jag kan inte prata med henne om det som tynger eller glädjer, för det går inte fram eller så gör jag henne förvirrad.
Jag har aldrig så många gånger, under så kort tid på det senaste, önskat att jag hamnat i bubblan långt tidigare. Så att jag hade kunnat ha mina föräldrar närvarande.

Men saker och ting i livet har ju sin gång, och man kan inte få allt.
Jag fick bubblan.
Efter mycket om och men, men jag fick den till slut.
Så jag gråter en skvätt av saknad, men sedan tänker jag vara lycklig igen.

Vi väntar vidare

Nu har vi fått läkartid till fertilitetsmottagningen. Om sex veckor. Drygt. Nästan sju. Eller det kanske är sju?
Orkar nästan inte bry mig längre. Ja, det är en sådan där likgiltig period just nu.

Vet inte riktigt vad det är med folk runt omkring. Tycker att jag har underbara och fina vänner som stöttar och peppar, men så finns det tyvärr några familjemedlemmar som kommer med smått dumma kommentarer.
Kanske försöker de bara vara realistiska, kanske skämtar de som jag gör ibland - lite kallt och hårt.

Men idag reagerade vi båda två ganska starkt när XX ifrågasatte varför det var så viktigt med barn.

"Är det hela världen att få barn då? Det är faktiskt inte allt, livet fortsätter ju oavsett. Måste ni verkligen ha barn? Man kan ju faktiskt vara barnvakt om man nu känner att man så gärna vill ha barn, och då skulle ni nog ångra er!"

Kommentarerna haglade i fem minuter efter att vi äntligen vågat berätta att vi sökt hjälp.
Vi hade väl hoppats på lite stöd, men fick smaka rottingen istället.
Frågorna är så klart befogade. Men det är inte de vi vill höra just nu.
Jag blev ställd och ledsen och kände mig otroligt tacksam när sambon genast tog rodret och rodde oss i land där och då.

Nu står vi tveksamma till om vi verkligen ska berätta vidare?
Vi kanske ska lägga locket på här och nu och kämpa på tillsammans istället?
Men vi kände båda att det nog är bra att berätta för närmsta familjen, för man vet ju inte vad som händer på vägen. Och familjen ska ju stå där i både vått och torrt, i glädje och sorg.
Eller det var vad vi trodde i allafall...  

Lekdag!

Igår på sena eftermiddagen kom brorsonen hit och vi hann med att titta på "Ice Ige 4" alla tre, innan grabben tog med sig ett dussin leksaker som han badade med i badkaret.
Sen upptäckte vi snabbt att golvbrunnen under karet behöver en rensning, för när vi drog ur proppen så svämmade hela badrummet över... Nåja, det får bli en annan dag.
Lite kvällsmat intog vi tillsammans vid köksbordet (lite chockartat, för jag och sambon sitter alltid och äter framför TV:n) och prat om morgondagen, innan det var dags att nanna kudden.

Senast kl. 21 ska han vara i säng hade pappa/brorsan sagt, men det blev lite sent och först 21.15 började vi läsa godnattsaga. "Lille Hiawata och fisktävlingen".
Och det var så roligt och mysigt, så när lillkillen frågade om inte vi kunde läsa en saga till när den första var slut, så sa jag glatt ja.
Vi avslutade kvällen med en Peter Pan-berättelse.
Sen var det ju förstås lite jobbigt och svårt att somna så här första natten på ett nytt ställe, men han låg tappert kvar i sängen och jag satt och gungade på gungstolen i rummet. För det var lite läskigt att vara ensam i ett rum på kvällen.

22.30 hann klockan bli, men sedan dess har han sovit som en stock och gör fortfarande. :)
Jag har lovat att väcka honom i god tid till sommarlovsprogrammet på TV.

Idag har vi planerat in en lekdag!
I den mån jag orkar förstås, men jag tror att det ska gå bra.
Jag kom relativt snabbt ur sängen ganska så tidigt idag, och det brukar vara ett gott tecken för dagsformen.
Och den lär behöva vara god när man ska underhålla en 7-åring!
Jag hoppas så att det ska bli en bra dag och att jag inte är en för tråkig faster. Det är nog min enda rädsla, att jag inte ska vara rolig och bra nog.

"Säg nu inte ja till allt", sa brorsan.

Det är ju nästan lättare sagt än gjort när man vill vara roligast, snällast och bäst.
Men jag sa faktiskt nej till att äta vid TV:n igår och jag sa nej till att åka gocart idag.
Usch vilket monster han ska tro att jag är!
Bäst att vi gör något riktigt roligt idag, annars kanske jag förlorar min "bästa-image". ;)

Jag är bara ett bihang

Jag sa inget elakt. Jag var inte otrevlig. Jag sa ifrån för att jag var överkänslig. Jag bad om ursäkt för detta flera gånger, i flera omgångar.
Det är summa summarum.

Men tanten är obeveklig, precis som älsklingen sa att hon skulle vara.
Jag vet att han sa det på ett mycket snällare sätt till mig, än vad hon sa det till honom igår...
Men svärmor sade igår till sin son, och jag citerar sonens modifierade, snällare ord:

"Hon är bara ett litet bihang som jag inte bryr mig ett dugg om".

Om jag blir ledsen?
Ja, självklart.
Om jag blir arg?
Nej. Men jag tycker synd om henne som verkar så arg och irriterad på egentligen ingenting.

Jag blir ledsen för min sambos skull som hamnat mitt emellan känslorna till mig och känslorna till och från sin mor. Han är enda barnet och är uppväxt med bara sin mamma, så de har ett mycket starkt band.
Därför var det en lättnad för honom att jag och svärmor kom så bra överens direkt från början, för det gjorde vi verkligen.

Jag klandrar mig själv för den där dagen, för att jag inte bara svalde och blundade och inte lät mig störas. Men det gick inte! Just den dagen gick det inte.
Jag är bara människa, jag felar jag med. Men att låta känslorna ta över den där dagen, det var mitt största misstag.
Och nu är det som det är.
Hon hatar mig verkligen, precis som sambon sa att hon skulle göra och kommer att göra så länge hon, eller jag, lever.

Personligen hade jag hoppats på att den här fadäsen skulle blåsa över, hon skulle godta min ursäkt, vi skulle kramas, kanske skratta lite, ta en kopp kaffe och lägga det dåliga bakom oss.
Spela lite kort, ta en kort promenad i skogen och prata som om vi aldrig gjort något annat. Precis så som det var innan. Bara skillnaden att vi haft en mindre motgång och tagit oss igenom den på enklaste, naturligaste sätt.
Det var vad jag hade hoppats på kunde eller skulle hända.

Oj, så fel jag hade.

Äntligen lite liv

Idag kommer julen till vårt hus!
Sambon har jobbat både Julafton och Juldagen, men idag är han ledig. I eftermiddag kommer min mamma och mina bröder med familjer på mat och julklappsutbyte.

Huset har stått julpyntat och redo sedan första advent, men det har varit väldigt stilla senaste veckorna. Det känns inte alls som att julen har hittat hit, stakar, stjärnor, julgran och tomtar till trots.

Efter den minst sagt tortyrliknande julaftonskvällen, så ser jag fram emot barnskratt, skrik och spring, ja till och med mammas eviga tjat och ältande!
Äntligen blir det lite liv och rörelse i vårt hus och kanske kommer äntligen känslan av att det faktiskt är jul hit med.

Jag vill inte bli imorgon

Imorgon är det dags igen. Fylla år.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.

"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?

Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.

Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Årets julklappar

Jag fick mycket trevligt besök på Julaftonskvällen och stortrivdes i sällskapet. Tack Tomten!
Julklappsdelningen idag på Juldagen hos storebror, med glada brorsbarn och en relativt lugn mor, var också positivt.
Och årets julklappar var definitivt av det bättre slaget. Tack igen Tomten! ;)

Summa summarum:
Jag var lite orolig över Julen i år, men jag måste säga att den artade sig väldigt väl med tanke på hur illa jag befarade att den skulle bli.

Årets julklappar:

Mycket bilder

"Vad mycket bilder du lägger ut på bloggen hela tiden. Varför skriver du inget istället? Ja menar, du kan ju skriva!"

Ja, det kan man fråga sig.
Har väldigt mycket tankar (ganska precis som vanligt), men känner mig inte i något stort behov av att skriva ned eller delge dem.
Har mer och mer känt ett behov av att prata med människor på sistone och det tycker jag är väldigt sunt. I allafall när man, som jag, gärna stänger sig inne eller ute beroende på hur man mår.
Jag mår nog ganska pissigt med facit i hand, men försöker prata och socialisera ändå.
Lite tafatt emellanåt, men det kan nog bero på att en och annan inte är någon jag brukar prata med.
Nya kontakter helt enkelt. Sundinskan är på frammarsch igen!

Men lite tankar får jag väl försöka plita ned då, eftersom jag blivit tillfrågad...

Alla frågar hur jag mår efter uppbrottet ifrån exet. Som om att allt bottnar i enbart det.
I början gjorde det nog det med, men jag tror nog att jag har hämtat mig ganska bra.
Det som känns mest jobbigt nu är inte själva avslutandet av vårt förhållande, utan allt runt omkring.
Jag kommer att tycka att det blir jättejobbigt på många sätt och vis när han flyttar, men på lika många sätt kommer det att bli skönt också.
Det har varit jobbigt att bo ihop under den här tiden, men den har också hjälpt till mycket i läkeprocessen.
Jag kommer inte längre att sörja att min stora kärlek flyttar ut, men jag kommer att sörja och sakna att min bästa kompis flyttar.

Det som gör mest ont nu är besvikelsen över att känna mig så misslyckad, att behöva "starta om" 33 år gammal. Att fortfarande inte ha lyckats nå det där målet om kärlek, barn och gemensamt hem. Om en gemensam framtid och ett gemensamt liv med en man jag älskar.

Det som gör näst ont är förlorandet av en familj.
Med exet följde underbara svärföräldrar, svåger, mormor och morfar. Alla så vänliga, hjälpsamma och gulliga. Åh, vad jag kommer att sakna dem! :(

Den tredje spiken i min personliga kista är besvikelsen från min mamma.
Istället för att ringa och delge graviditetsbesked, giftermålsbesked eller något annat roligt "familjebesked" som hon väntat på med spänning sedan dagen jag föddes, så ringde jag och berättade att jag är singel.
Min mor är en rak och ärlig människa och är därför duktig på att tala om vad hon tycker om just det.

Förlåt mamma, för att jag fortsätter att aldrig lyckas leva upp till dina förväntningar.
Det kanske inte räddar situationen, men jag är precis lika besviken på mig själv som du är.

Fars Dag

Grattis Pappa på Fars Dag <3

Med en enkel tulipan

Idag skulle min pappa ha fyllt 62 år.
Den sista födelsedagen för pappa som jag egentligen minns, är hans 50-årsdag.
Han var så vacker i sin grå finkostym och han var så glad och tacksam över alla presenter och släkten, vännerna som kom.
Det var så lätt att se när pappa var nöjd med livet.
Jag önskar att han hade fått vara det oftare. Och längre.

Men oavsett vad som hände på vägen, så är han min pappa och kommer alltid att vara det. Och det är jag stolt över.
Idag är det din födelsedag pappa. Jag saknar dig.

9 år

För nio år sedan föddes det en liten, liten parvel på BB i Karlstad.
När han var en dag gammal fick jag träffa honom för första gången och han såg alldeles röd och bräcklig ut.
Hans ögon var stora och mörkblå och de tittade ständigt, ovetande om hela världen omkring sig.
Han liknade inget jag tidigare sett och jag tittade på honom, förundrad över allt gott här i världen och ganska så stolt var jag nog.
Tänk att just jag hade blivit faster för allra första gången i mitt liv!

Idag fyller han nio år.
Vart tog alla de nio åren vägen? Hur kunde det gå så fort?
Jag tyckte att han nyss började på dagis och insåg precis att han börjar i mellanstadiet i skolan till hösten.

Känner man likadant när man är förälder? Går tiden lika fort då? Eller stannar den av emellanåt, så man hinner fatta vad som är på väg att hända?
Som faster står man bredvid och jag träffar inte mina brorsbarn så ofta. Kanske är det därför jag inte hinner med.
Ena stunden går de på dagis och nästa gång i skolan. Ena stunden leker de med Byggare Bob och nästa gång är det streethockey som gäller.
Man blir ganska förvirrad när det ska köpas presenter och julklappar. Hur långt har de kommit nu?

Eftersom tiden går så fasligt fort och mitt första brorsbarn fyller nio år idag, så fyller han troligtvis 16 nästa gång. Och då vill han kanske ha pengar till körkort, dataspel, ett par svindyra och tuffa märkesskor eller kanske en ny hockeyutrustning...
Med andra ord så är det bäst att faster börjar spara!

Men idag ska jag bara minnas den där dagen då jag blev faster och så ska jag gå på barn(?)kalas för att fira det lite också. :)