Jag hade inte ens hunnit skriva klart mitt förra inlägg förrän det stod en vänlig själ och knackade på min ytterdörr i lördags.
Jag hade lagt ut en vink på Facebook om mitt tillstånd och en god vän som inte bor så långt undan kom till undsättning med en TENS-apparat! Halleluja!
Jag har ju fått låna TENS ifrån sjukhuset i omgångar, men efter sista gången så får jag inte låna något mer, utan måste köpa en själv.
Jag har inte riktigt de pengarna nu och det svider faktiskt, för TENS är det bästa jag kan använda emot min smärta. Den är tusen gånger bättre än all morfin i världen.
Så jag lade mig på soffan, med duntäcke, filtar, värmekudde, TENS och smärtstillande i ca tre timmar.
Efteråt kände jag mig mör och smärtan satt ju i, men jag åkte på fest, drack lite alkohol trots allt och kände mig social och delaktig i diverse samtal och födelsedagsfirande.
Jag åkte hem relativt tidigt (för att vara mig), men jag kände mig nöjd trots allt.
Jag kom alltså mot alla odds iväg och jag överlevde. Och - framför allt - jag var inte någon börda.
Ibland så blir liksom saker och ting bra ändå i slutändan.
låter jättehärligt. sånna vänner ska man vara rädd om.
SvaraRaderakram
Låter skönt det där med soffan och alla filtarna :) är också lite nyfiken på det där med TENS, kan man be och få låna det från sjukhuset kanske och se om det fungerar? Vet ju att man måste köpa dom om man vill ha för längre bruk, men det kan ju vara bra att ha testat först isåfall ;)
SvaraRaderaSkönt att du kom iväg sen iallafall :)
Prata med sjukgymnasten på sjukhuset, så hjälper h*n dig med att prova och låna en TENS-apparat. Du får låna i tre månader och sedan kan man eventuellt förlänga lånetiden(det har jag fått göra förut) eller så får du bestämma om du vill köpa en egen.
RaderaI mitt sista blogginlägg pratade jag om det att vänner är ovärdeliga när man behöver någon. Ibland ordnar sig saker som genom ett under. Tur att det finns såna så man inte förlorar hoppet
SvaraRadera