Grattis på dig Sverige

Jag har inte glömt bort bloggen. Jag har bara varit så trött.
Jag laddade och förberedde så länge inför stallfesten i lördags, att det tog musten ur mig. Jag tycker inte att jag har gjort något annat än sovit senaste dagarna.

Det kom 13 tappra festglada i lördags och de satt obönhörligt tappert och frös i flera timmar i isvindarna som hägrade på min altan. Jag tror att termometern visade 9 grader när vi stod och grillade...
Så vädret var ingen höjdare, Juni till trots, men jag tror att det var rätt okej ändå.
Kl. 03.00 åkte sista festgästen hem och sedan dess har jag städat och sovit och knaprat piller.

Helt plötsligt är det onsdag och Nationaldag. Dagarna går fort.
Igår var jag med dejten på bio och såg "Prometheus".
Jag hade ganska så stora förväntningar och det helt i onödan. Sämre filmer har jag sett, det ska erkännas. Men fy vad dålig den var! Det hände ju ingenting!
Jag höll på att somna flera gånger under den första halvtimmen och jag somnar inte på bio!
Nu blev det många utropstecken, men när man betalar 135 spänn för en biofilm och sitter i två timmar och allvarligt funderar på att gå innan den tagit slut...inte roligt!
Dejten var lika besviken som jag och vi åkte hem och kände oss snuvade på både tid, pengar och konfekten.

Se INTE Prometheus!
Eller spara biopengarna i allafall och gör en olaglig handling...(usch på mig!)

Sist, men inte minst, även om lilla Sverige inte gör något jätteavtryck på världskartan.
Har den äran på dagen!

Lååång dag, hälften bortglömt

Det får bli ett småtråkigt inlägg. Orkar inte skriva egentligen, men jag har lovat min sjukgymnast att jag ska försöka göra lite saker ändå, trots att orken tryter.
Så idag försöker jag mig på ett blogginlägg, men allra helst vill jag somna in med en morfintablett i kroppen framför TV:n.

Det blev en lång dag idag. Det är därför orken är slut, kroppen gör ont och hjärnan lackar.
Började med läkarbesök och lämnade blodprover på vårdcentralen.
Det onda i min mage ser lite bättre ut efter några månader med medicin och det är positivt! Ska tillbaka i augusti igen för utvärdering.

Därefter tittades det in på Jysk på jakt efter dynor till trädgårdsmöblerna. Gästerna som kommer på lördag vill nog inte bli varken kalla om bumpen eller få flisor i den samma...
Jag kunde inte bestämma mig och turnén fortsatte till Rusta. Där storshoppades grillar, kol, tändvätska och braständare. Solcellslanternorna var dessvärre slut. :(

IKEA nästa stopp. Innan vi gick in, satt jag länge i bilen och försökte piggna till med en Coca-Cola Zero. Kroppen hade redan lagt av. Precis när vi passerade entrédörrarna började mitt medicinlarm ringa och medicinen, ja, den låg kvar hemma... :/
Jag hängde över vagnen igenom varuhuset och såg i tunnelseende. Glömde massor av festsakerna jag skulle handla, men hittade solcellslanternor istället och blev glad.

Biltema skulle ha billiga engångsbestick i polystyren - lite bättre kvalité än vanliga vita plastbestick. Men knivarna var slut, så fick bara med mig gafflar och skedar. :S
Väl ute i bilen igen, så är det svart ända tills vi kom hem. Jag minns knappt att jag stängde bildörren om mig utanför Biltema. Jag sa när vi kom hem att "jag tror vi åkte med öppen dörr hela vägen".
Min kompis sa att det hade hon hört i så fall. Dörren var garanterat inte öppen.

Jag har fått hjälp att packa upp, tagit medicinen och fått lagad mat i magen.
Vad vore livet utan riktiga vänner?
Nu har jag gjort min sjukgymnast till viljes också. Men nu är det dags att lyssna på kroppen.
Soffan nästa.

Dagarna rusar

Så kom och gick helgen.
I lördags följde jag med och blev bjuden på gott grillat hemma hos dejtens mamma och styvfar och senare samma kväll såg vi Loreen vinna Eurovision Song Contest för Sveriges räkning. Grattis Loreen!

Söndag var lagom, varm, loj och skön. FFH i all ära, men jag tror att den börjar tröttna lite på mig faktiskt. Jag grillade en köttbit på kvällen och tittade på film.
På måndagen kom dejten ut på kvällen och vi grillade igen. Det är liksom den tiden, det vädret nu. Och grillat är så gott!

Idag är det tisdag.
Dejten följde med mig till pappas grav för vattning, men väl där var blommorna som jag planterade för mindre än 2 veckor sedan nästintill döda av värmen som varit. Typiskt! :(
Vi vattnade gravarna, gick in i lokala bykyrkan och tittade på sköldar, innan vi besökte nyöppnade byaffären på hemvägen. Och hem kom vi - och grillade för fjärde dagen i rad!

Imorgon är det onsdag och läkarbesök och provtagning.
Jag inser att dagarna fullkomligen rusar och att det snart är helg igen.
Just den här veckan hoppas jag på bra dagar, gott om tid och tur. Flyt! För på lördag ska jag ha fest för stallfolket här hemma på altanen och jag behöver planera mer, handla mer, göra mer och städa!

Den här veckan behöver jag ha, så jag hoppas att jag får den.
Jag hoppas, önskar och ber om att jag får ha den.

Ibland blir saker och ting bra ändå

Jag hade inte ens hunnit skriva klart mitt förra inlägg förrän det stod en vänlig själ och knackade på min ytterdörr i lördags.
Jag hade lagt ut en vink på Facebook om mitt tillstånd och en god vän som inte bor så långt undan kom till undsättning med en TENS-apparat! Halleluja!

Jag har ju fått låna TENS ifrån sjukhuset i omgångar, men efter sista gången så får jag inte låna något mer, utan måste köpa en själv.
Jag har inte riktigt de pengarna nu och det svider faktiskt, för TENS är det bästa jag kan använda emot min smärta. Den är tusen gånger bättre än all morfin i världen.

Så jag lade mig på soffan, med duntäcke, filtar, värmekudde, TENS och smärtstillande i ca tre timmar.
Efteråt kände jag mig mör och smärtan satt ju i, men jag åkte på fest, drack lite alkohol trots allt och kände mig social och delaktig i diverse samtal och födelsedagsfirande.
Jag åkte hem relativt tidigt (för att vara mig), men jag kände mig nöjd trots allt.
Jag kom alltså mot alla odds iväg och jag överlevde. Och - framför allt - jag var inte någon börda.

Ibland så blir liksom saker och ting bra ändå i slutändan.

Ja men såklart..!

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...

Imorgon smäller det

Och var så snälla- skjut bara raketer och bomber på 12-slaget, tänk på alla djur och människor som är skotträdda och mår dåligt av fyrverkerierna!

Med det sagt så kan jag väl åter börja tänka på min nyårsafton. Just nu ser den ganska ensam, tråkig och minimal ut.
Är fortfarande förkyld, men den lilla basilusken har nog tänkt sig att sitta kvar ett tag verkar det som. Bara att leva vidare och hoppas på att det ger med sig snart.
Läser man på tex Facebook, så är jag definitivt inte ensam i allafall, och jag ska dessutom vara både glad och tacksam över att jag bara har en förkylning och inte ligger med vinterkräksjuka!

Kanske det är meningen att jag ska ligga hemma i soffan och kurera mig imorgon.
Allt händer ju av en anledning och med tanke på vilken dunderfest förra nyårsafton bjöd på, så kanske det ska vara lite lugnt och dant i år.
Men jag är öppen för förslag, för det är roligare att fira in det nya året med andra, än att göra det själv.

"Skål...på mig. Å Gött Nytt då..."
Nej. Inte roligt.

Luftad

Igår kväll efter att jag suttit hemma några timmar och jäst julmat, så sprätte det plötsligt till i kroppen. Det var som om kolsyra bubblade i lederna och jag kände så otroligt starkt att jag ville dansa!
Men ut på krogen lockade inte. Visste att några goda vänner hade talat om en trubadurkväll på lokala pizzerian hemma i ursprungsbyn, men de skulle inte dit längre.

21.15 gick gasen i bott. Hittade andra vänner med samma mål.
21.30 stod jag i mysbyxor i köket och beställde färdtjänst.
21.55 hade jag lyckats tråckla på mig snyggare kläder, smetat in fejset i diverse färger och stod och väntade på bilen som fem minuter senare tog mig till mina gamla hemtrakter.

22.25 satt jag smått obekvämt på ett vardagsrumsgolv och pussades med tre söta hundar(varav en alldeles underbar 10-veckorsvalp, åååh!) och försökte dricka lite rött och prata med alla trevliga.
23.00 gick vi så ner till lokala pizzerian som jag inte varit till på nästan fyra år. Så gissa om det var roligt när en i personalen kände igen och kom ihåg mig!
Det mesta var sig likt sedan sist, både interiör och människor. :)

Jag var ju så danssugen innan jag åkte hemifrån, men trubaduren sög verkligen...
Jag fann istället att jag trivdes alldeles utmärkt med att sitta till bords och prata med människor, varav en del jag inte sett på mycket länge.
En del vin slank förstås ned och personalen såg verkligen till att jag fick valuta för pengarna. Så välfyllda glas får man inte ens hemmavid!

Vi avslutade med en ganska lugn efterfest som kändes som ett bra avslut på kvällen.
Väl hemma intog jag julmaten i kylen, tittade på film och kom så i sängs när natten gick över till morgon. Mätt och nöjd. :)

Det blev inget luftande av de lurviga, men ibland har man bara ett behov av att träffa andra människor helt enkelt.
Kändes bra att sätta det behovet först, istället för att sitta kvar på röven här hemma och bara låta tiden rulla.
Och...jag mår finemang på alla sätt och vis, så här dagen efter!

Love Actually

Jag hann med allt som skulle hinnas med till gårdagens första Advent.
Lite jobbigt är det att ha blivit förkyld mitt i allt, men man kan ju inte få allt här i världen och jag är inte så dålig att jag ligger i allafall. Och en förkylning går ju över dessutom!

Adventskvällens TV-agenda bjöd på den underbara, men också tragikomiska filmen Love Actually.
Jag såg redan första gången jag såg den, likheter mellan rollfiguren Sarah(Laura Linney) och mig själv. Hann inte se speciellt länge in i filmen denna gång, för att inse att det inte ser så annorlunda ut nu heller.

"Sarah" är den blyga tjejen som inte är varken modeinriktad eller speciellt ung längre.
Hon är hemligt förälskad sedan flera år tillbaka utan att våga ta steget och när hon väl gör det, så ringer hennes bror och kräver hennes uppmärksamhet såpass i den grad att kärleken och allt annat privatliv går om stöpet.

Vi är lika i de avseenden att vi båda inte är purunga längre, inte är modeinriktade, vi kan vara förälskade i en och samma person i evigheter utan att våga säga eller göra något åt det och större delen av vårt privatliv kretsar kring den där telefonen som den där nära släktingen ringer på 100 ggr om dagen... Och de där samtalen slukar så mycket energi att man inte orkar med något annat.

När jag träffade exet och vi till slut flyttade ihop, så insåg jag vad mycket plats min släkting tog av mitt liv och vad mycket hon sedan försökte äta av vårt gemensamma liv.
Med peppning och stöd lyckades jag öka avståndet lite. Tillät mig att inte svara i telefonen hela tiden, osv.
Jag tillät mig äntligen att få ett eget liv! Tillät mig att andas min egen luft igen.

Men nu, ensam i det här stora huset, utan en sambo att ta hänsyn till och för mycket egentid... Energislukaren har tagit tillbaka sin tid i mitt liv och jag vet inte om jag orkar bry mig att det äter upp resten av det.

En kompis sa i lördags att "Nu sitter du fan inte på arslet och låter livet springa, nu jävlar ser du till att tala om för varenda singelkille här i världen att du värd allt och lite till och ta mig fan får dem att inse det också!"

Men jag är ju den där blyga tjejen som ju har så svårt att bara "stiga på". Ibland är det jobbigt att knacka också.
Så gör jag det ibland ändå och tar det där jättesteget som är så jobbigt, men dörren öppnas inte och då får självförtroendet en liten törn.
Det var inte meningen.
Det är nog meningen att jag ska vara själv och bara ta hand om henne.
Det är nog inte meningen att jag ska få barn eller ha en egen underbar familj eller oavkortat få älska en man som får mig att känna mig som en kvinna.

Antar att ensamma Sarah i filmen tänker precis likadant.

Tisdagstipset

Tänkte idag skriva om lite tips och idéer till temafester, som jag anser att det finns för lite av. För tänk vad roligt att klä sig lite annorlunda och komma som man inte är, samt se vad alla andra har på sig?

En temafest kan vara väldigt enkel eller så kan den vara påkostad med till exempel osa-inbjudan, mat, program och musik! Man ska i alla fall tänka på att temat inte ska vara alltför komplicerat och jobbigt för gästerna att klä ut sig. Ett allmänt och vanligt tema kan oftast bli bättre än om man tänker för mycket. Temafesterna är oftast de festerna det pratas mest om efteråt och som blir bäst ihågkomna!

Vill man ha mer temakänsla på festen kan man också se till att låta lokalen spegla temat genom effektiv inredning och häftiga dekorationer. Bestäm vilka delar som är viktigast för dig och prioritera dessa om det inte finns gott om pengar.

Välj tema efter din personlighet och tänk på vilka det är som ska komma på festen och anpassa temat efter dem. Gör en budget eftersom det är lätt att kostnaderna drar iväg när man planerar fest! Kom ihåg att meddela gästerna om festen i god tid före så de hinner fundera på klädsel.

Förslag på teman:

Black & White
Hollywood
Disco
Film/Skådis
Halloween
Disney
Rock
Toga-party
Gala-fest

60-, 70- eller 80-talet
Vad gör du om 10 år?
Maskerad
Charter
Skärgård
Sommar
Vinter
Könsbyte
Vilda västern
Astrid Lindgren-figurer
Barnkalas
Barbie
Pirat
Färg-tema
Afrika
Cirkus
Mexico
Djur-tema
Cluedo

NYÅRSAFTON!

Till alla bloggare, läsare av denna blogg,

kära vänner och familj
skulle jag härmed vilja önska ett riktigt levande och härligt

GOTT NYTT ÅR!

HAPPY NEW YEAR!

Nyårsfesten

Imorgon är det Nyårsafton och jag ska på fest i en gammal mytomspunnen herrgård.
Gissa om jag ser fram emot det!
Festen ska bli rolig förstås, även om jag så bara blir sittandes vid ett bord och tittar på alla andra hela kvällen.
Men mest av allt ser jag fram emot att få se denna byggnad ifrån insidan och kanske får jag se något mer också?

Hammars Gård har jag ofta genom mina livsår åkt förbi och stått utanför och tittat på med fascinerade ögon, medan någon har berättat om den ena spökberättelsen efter den andra.
Huset har alltid lockat mig på något skräckblandat sätt, men ändå har jag aldrig ens gått in på gårdsplanen någon gång under mina 32 år.
Men imorgon blir det av!
Dock kommer jag bara att få se en liten del av huset, för resten är avstängt kvällen till ära.
Lite synd förstås, men det ska bli otroligt spännande.
Jag ser fram emot festen, men ser nog nästan lite mer fram emot att få se Hammars Gård - ifrån insidan...

Lite info om Hammars Gård/Säteri:
"Den mytomspunna gården Hammar hör till de gårdar som tidigast omnämns i Värmlands historia.
Första gången omnämns den i ett pergamentbrev från år 1268 då lagmannen Höld Stråhle skänker gården till Riseberga nunnekloster för sin själs frälsning. Hur länge gården stannade i klostrets ägo är oklart men under medeltiden beboddes gården av lagmanssläkten Vinge för att under 1600-talet hamna i släktens Soops ägo.

En ärrig, enbent och enögd vålnad hemsöker Hammars Gård och skrämmer alla besökare på flykten.
Det är Sophia Lowisa Soop som härskade där 1704-1745 och hon var skrämmande nog även i detta livet. Hennes vilda fester, där hon slogs och söp som en karl och har beskrivits som ett hår av hin. Detta gav gården ett mycket dåligt rykte i trakterna. Även på marknaden i Kristinehamn var hon i slagsmål där hon fick ena benet avsparkat och en annan gång miste hon ena ögat.
Trots att hon fick en extra tung stenhäll över sin grav i kyrkan, skrämmer hon fortfarande herrgårdens besökare med sitt ärriga, enbenta och enögda vålnad.

Sofia Soop är även känd som den "Vita frun". Hennes sovrum sägs vara hemsökt av onda andar. Bland annat har det inte gått att tapetsera i rummet då tapeterna bara trillat ner.
Medium och andra som säger sig känna av spöken vill inte gå in i huvudbyggnaden."

Det är inte lätt när det är svårt

Jag är ju tjej. Eller kvinna. Brutta 30+? Homosapiens av kvinnligt kön kanske?
Eller nej, inte kanske. Jag ÄR ju det.

Mina händer är riktigt kassa. Duger inte till mycket.
Resten av kroppen hänger med, men det är inte mer.
Det är svårt att vara kvinna och försöka vara kvinnlig.
Sätta på sig BH. Sminka sig. Gå i högklackat. Glöm strumpbyxor, och mensskydd ska vi inte ens diskutera...

Men ikväll ska vi till några vänner på deras något försenade(2 år) inflyttningsfest.
Jag vet att ingen skulle må dåligt av att jag "bara" kom hel och ren. Men jag skulle tycka att det vore roligt att få lite färg, hjälpa de där kvinnliga dragen att se lite kvinnligare ut.
Så på försök, gjorde jag idag mitt bästa för att sminka mig.

Resultatet blev att en skräckslagen tvättbjörn utklädd till clown stirrade tillbaka på mig i spegeln.
Så om inte sambon är en jäkel på att lägga makeup, så får jag nog nöja mig med hel och ren kvällen till ära ändå.

Lördag - festen

Idag glömde jag kameran. Miss i protokollet.
Men jag hoppas att andra tog de där bilderna istället.

Lördagen flöt på väldigt fint, kanske lite för bra när jag tänker efter. Går en sak för bra, så går en annan sämre.
Lite smärre saker och tekniska fel får man räkna med och lite nervösa är vi nog alla till mans.

Årets nya inslag som kallades "Wilma berättar..." bestod i lilla Wilma på hennes lika lilla ponny som hette Sally.
Till poppig musik, med en textad skylt i ena handen, red det lilla ekipaget in på banan och presenterade varje akt innan den började.
Jättetufft! Och väldigt sött! :)

Värmlandsvisan tappade luft och var lite falsk. Inte alls som förra årets bravur.
Men då hade jag svärföräldrarna på parkett, så då var jag ju tvungen att visa mig i mitt esse! ;)
Sammantaget så har det helt klart varit sämre versioner av sköna Värmlandsvisan, så jag är nöjd ändå.

Kadriljen fick stoppas två gånger pga lösa benlindor, men i övrigt var den toppen. Kalasfin! Jag är mäkta imponerad över deltagarna som är så duktiga!
Och årets nya kadriljmusik - även om den inte kan mäta sig med den gamla, hederliga - var bra. Den passade verkligen in med både tempo och stämning.

Besöket ifrån TV-kändisen Maria Montazami kändes jättebra innan showen, men väl framför publik blev det så nervöst att Hollywood-frun talade både stockholmska, värmländska, dalmål, Karlskoga-dialekt och Eskilstuna-dialekt.
Jag tar på mig allt. Det var jag som inte fick ihop det. Jag erkänner. :)
Men man får ställa upp och bjuda på sig själv ibland, även om det blir pannkaka av alltihop.

Maskeraden vanns i år av de otroligt seriösa tjejerna som var cheerleaders till häst. Med svår akrobatik och klockren hejaramsa, var vinsten ett solklart faktum.

Lite nervösa ponnyer inför hoppningen gjorde ryttarna ledsna och besvikna, men tjejer! Ni var ju jätteduktiga hela veckan!
Strunta i de där minuterna i lördags, det är sådant som händer och det gjorde absolut ingenting.
Ni är mina idoler ändå!

I år hörde alla stallgängets sång! Det var det stora problemet förra året.
Men i år fick vi till det och vi gjorde det bra! Fasen vad vi är bra! :D

Sång var också den överhängande faktorn som gjorde kvällen till natt. Och så småningom även till morgon.
Med pannlampor satt grabbarna Bror med en gitarr och Ola med en ukulele och läste noter och texter i mörkret.
Andra använde sina mobiler, tändare eller annat för att lysa upp texten i sånghäftena och sedan sjöng vi tills mörkret försvann och solen dagades i gryningen.
Halv sex på morgonen gick jag i säng. Trött, men nöjd!

Jag är väldigt trött och otroligt sliten efter veckan som gått.
Det riktigt suger ut energi ur kroppen fortfarande och då har det ändå gått ett par dagar.
Jag behöver lång återhämtning, det är som vanligt.
Men oavsett hur jag mår just nu, så ser jag fram emot nästa års Välingevecka.
Hoppas att tiden går fort! :)