Avloppet 2013

Som ni märker så dundrar det in inlägg så här på lördagen.
Om jag har en superdag? Nja, den är medelmåttig.
Jag gör helt enkelt bara så som jag brukar, jag börjar skriva och sen sparar jag, så att jag kan skriva mer en annan gång.
Nu var det flera skrivna/påbörjade utkast som jag inte hade gjort klart eller publicerat och det är alltså det som jag gör idag. Därav att det kommer flera inlägg på samma dag.

Men ni kanske är lässugna? :)

Fredagen började alltså hiskeligt bra. Oh, så nöjd jag var!
Men även bra dagar har sin baksida, och denna skulle inte förneka sig...

Efter allt prövande av ridbyxor så var jag tämligen svettig. Så på kvällskvisten ställde jag mig i en varm och lång dusch och njöt riktigt. Ända tills jag drog undan duschdraperierna och fick se poolen som uppenbarade sig i hela badrummet och en bit utanför...
Stopp i avloppet. :(

Detsamma hände vintern 2011. Och då kändes det som om hela världen hatade mig, eftersom jag och exet nyss hade flyttat isär. Jag grät i timmar varje dag och saker gick sönder, kompisar försvann och...avloppet svämmade över.
Ja, ni förstår själva känslan.
Det var inte ju roligare eller lättare den här gången, men eftersom inte avloppet inte blivit rensat sedan 2011, så var det väl inte så konstigt att det täppte igen heller.
Och världen runt om ser inte lika nattsvart ut nu som den gjorde då heller.

Fredagen slutade alltså med översvämning.
Lördagen började med stora avloppsrensningen 2013.

Ikväll ska sambon bjuda mig på bio och restaurang, för han har erhållit semesterersättning och känner sig rik.
Minsann.
Ja, inte fasen tänker jag tacka nej till det.

Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Alla Helgons Dag

Idag tänder jag ljus för alla där uppe
Som jag saknar här nere

Äntligen!

Grattis på dig Sverige

Jag har inte glömt bort bloggen. Jag har bara varit så trött.
Jag laddade och förberedde så länge inför stallfesten i lördags, att det tog musten ur mig. Jag tycker inte att jag har gjort något annat än sovit senaste dagarna.

Det kom 13 tappra festglada i lördags och de satt obönhörligt tappert och frös i flera timmar i isvindarna som hägrade på min altan. Jag tror att termometern visade 9 grader när vi stod och grillade...
Så vädret var ingen höjdare, Juni till trots, men jag tror att det var rätt okej ändå.
Kl. 03.00 åkte sista festgästen hem och sedan dess har jag städat och sovit och knaprat piller.

Helt plötsligt är det onsdag och Nationaldag. Dagarna går fort.
Igår var jag med dejten på bio och såg "Prometheus".
Jag hade ganska så stora förväntningar och det helt i onödan. Sämre filmer har jag sett, det ska erkännas. Men fy vad dålig den var! Det hände ju ingenting!
Jag höll på att somna flera gånger under den första halvtimmen och jag somnar inte på bio!
Nu blev det många utropstecken, men när man betalar 135 spänn för en biofilm och sitter i två timmar och allvarligt funderar på att gå innan den tagit slut...inte roligt!
Dejten var lika besviken som jag och vi åkte hem och kände oss snuvade på både tid, pengar och konfekten.

Se INTE Prometheus!
Eller spara biopengarna i allafall och gör en olaglig handling...(usch på mig!)

Sist, men inte minst, även om lilla Sverige inte gör något jätteavtryck på världskartan.
Har den äran på dagen!

Lite bitter sådär

Det är lördag.
Jag har haft en bra dag, om än trött.

Jag ställde mig därför i duschen och gjorde mig i ordning I FALL att någon kanske hörde av sig och ville göra något. Det är ju ändå lördag. Helg.
Jag har inga pengar, men med tanke på vädret så tror jag att många valde altanen, grillen och vindunken denna kväll. Till att sitta på någons altan och grilla och dricka vin, det brukar inte kosta något i jämförelse som att gå på krogen.

Klockan 18 var både jag och hockeyn redo för att ta resten av kvällen som den ville te sig.
Två timmar senare skickade jag ut några "trevare", helt utan respons.
Grilltimmen var över, men vintimmen hade ju bara börjat. Och ifrån en altan kan man alltid söka värme inåt.

Men nu är klockan snart halv tolv.
Jag är visst inte så populär längre. Det kanske har med åldern att göra?
Eller så har jag varit så otillgänglig under en längre tid att folk helt enkelt har tröttnat.

Istället för grill och vin på någons altan, så blev det te och knäckebröd framför den välbekanta TV:n hemma i vardagsrummet.
Inte fy skam förstås, men ibland så skulle det vara både roligt och skönt att komma bort, komma hemifrån och få träffa människor.

Snälla, rara ni...
Glöm inte bort mig! Jag har nämligen inte glömt bort er och jag tänker på er väldigt, väldigt ofta.

Hockeylördag

Lördag i smärtornas tecken

Vill bara säga tack till Ann, som drog med mig på en spontan tur till stora staden igår, det var oväntat, men jätteroligt och tacksamt!
Min hjärna behöver spontana turer till stora staden oftare, annars så kommer den att gro igen helt av allt grått ludd.

Men en halvdag i stora staden sliter på det mesta, inte bara luddet i hjärnan. Så igår kväll hade jag ganska ont och idag känns det inte direkt bättre.
Jag var faktiskt lite inne på att joina Svenska Rallyt-festisarna ikväll, men jag tänker inta soffläge och vila mig i form till kommande vecka istället.
Det kommer fler inbjudande festhelger, det är jag helt säker på.

Vet ni, jag är kär!
Alldeles sådär underbart och läskigt kär!
Underbart för att det är en underbar känsla och en underbar man som är den åtråvärda i mina ögon. Läskigt för att jag inte har en aning om hur han känner för mig.
Mest läskigt för att jag nu lämnar ut mina känslor, med en viss risk för att bli totalt knäckt och hjärtesårad i slutändan.

Men man måste ju våga lite också.
Jag lever bara i detta nu och då får det banne mig bära eller brista.
Men en stor gnutta hopp om att det bär, men trots allt...vad som helst kan hända.
Jag törs, åter en gång, inte ropa "Hej".

Nu känns det tomt

Idag är det en sådan där dag då allt bara känns tråkigt, dystert, ensamt och tomt.

Jag försökte tappert hitta fikakamrat under dagen, men de jag började fråga hade en massa annat för sig och till slut tappade jag lusten att jaga gäst.
Om de vill, så kan de ju faktiskt komma hit på eget bevåg eller höra av sig på detsamma och det gör de ju faktiskt titt som tätt också.
Det var bara att jag verkligen kände att jag behövde ha någon här idag. Någon som bara var.

Jag trivs med ensamhet i vanliga fall, jag vet inte varför det plötsligt blev så jobbigt idag.
Det började redan när jag slog upp ögonen i morse.
Sängen kändes så stor och övergiven och redan där och då, inkrupen i jättetäcket, så kände jag en stor sorg över att jag vaknade upp ensam.
Hade det inte varit för hundarna, så hade jag legat kvar och gråtit resten av dagen. Jag hade skitigt fullständigt i om så hela huset frös till is.

Jag vet att alla har "sina dagar". Men det här kändes lite för mycket för mig.
Nog för att jag är känslig, men stundtals under dagen har jag känt mig så övergiven och oälskad, och känslan har varit så svår och stark att det skulle kunna ha varit så under en livstid.
Ett riktigt svårmodigt allena-mörker. En hel värld med bara mig, alla andra har åkt till månen i limousiner.
De lämnade dock några konserver. För gammal vänskaps skull.

Det är - tack och lov - bara en känsla och den infann sig av alla dagar idag.
Varför vet jag inte.
Men jag hoppas innerligt att den inte finns kvar där bredvid mig i sängen när jag vaknar imorgon igen.

Guldfiskminne

Det står chokladmousse i mitt kylskåp.

För tydligen har jag drabbats av en släng guldfiskminne. Jag fick för mig att det var lördag, men det är det ju inte.
Det är ju fredag.

Ibland blir saker och ting bra ändå

Jag hade inte ens hunnit skriva klart mitt förra inlägg förrän det stod en vänlig själ och knackade på min ytterdörr i lördags.
Jag hade lagt ut en vink på Facebook om mitt tillstånd och en god vän som inte bor så långt undan kom till undsättning med en TENS-apparat! Halleluja!

Jag har ju fått låna TENS ifrån sjukhuset i omgångar, men efter sista gången så får jag inte låna något mer, utan måste köpa en själv.
Jag har inte riktigt de pengarna nu och det svider faktiskt, för TENS är det bästa jag kan använda emot min smärta. Den är tusen gånger bättre än all morfin i världen.

Så jag lade mig på soffan, med duntäcke, filtar, värmekudde, TENS och smärtstillande i ca tre timmar.
Efteråt kände jag mig mör och smärtan satt ju i, men jag åkte på fest, drack lite alkohol trots allt och kände mig social och delaktig i diverse samtal och födelsedagsfirande.
Jag åkte hem relativt tidigt (för att vara mig), men jag kände mig nöjd trots allt.
Jag kom alltså mot alla odds iväg och jag överlevde. Och - framför allt - jag var inte någon börda.

Ibland så blir liksom saker och ting bra ändå i slutändan.

Ja men såklart..!

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...

Temaveckan No. 1

I och med kraschen i torsdags så blev jag lite konfys och kom helt av mig i veckounderhållningen för er läsare.
Fredagen skulle enligt plan innehålla ett filmtips inför helgen.
Nu får ni hålla till godo till nästa vecka, för jag kan ju inte ge er en fredagsfilm på lördagen! :D

Men idag är det lördag och på lördagarna blir det en bonus som - förstås - kommer att heta "Lördagsgodis". :)
Det kan vara allt från recept på lördagsgott, en lördagsdrink, bilder på snygga människor(läs: killar!), bilder på smaskiga, ätbara ting(inte värt att jag nämner killar här...) som får det att läska i munnen.
Något man blir glad och nöjd över helt enkelt. Som man kan njuta utav så som man bör låta sig göra på en lördag.

Vi börjar strax temavecka No. 1 med något enkelt och inte alltför uppretande.
Dock inget för er trogna LCHF...