Dagen före den där dagen

Det var så längesen, men jag minns det så väl. Det där telefonsamtalet.

Året hade slagit om till 1997, jag var 18 år och upp över öronen kär i "Musikern".
Vi skulle fira 6-månadersdag (för sånt firade man när man var ung och dum) och eftersom vår 6-månadersdag sammanföll med Alla hjärtans dag, så kändes det extra speciellt. Extra kärleksfullt och vackert.
Att han hade varit otrogen på turnén i Tyskland månaden innan, det där "jag är musiker och att ha groupies är min plikt", det hade jag visst redan glömt bort...

Det var Alla hjärtans dag 1997 som delvis tog bort romantiken ur mig. Som delvis tog bort mycket av tillit, drömmar och tron på kärleken. Tron på den andra människan.

Vi skulle äta middag hemma hos honom. Jag hade handlat.
Jag hade minst pengar av oss två, men det var alltid jag som handlade. Alltid jag som betalade. Kär, lycklig och så jäkla blind.

Jag tror att jag hade planerat för den där dagen ganska länge.
Jag hade klippt mig, solat solarium, köpt nytt smink, gjort manikyr och en massa skit bara för att vara den snyggaste tjejen just den där dagen.
Då ska ni ändå veta att jag faktiskt inte såg så illa ut innan den där dagen heller.
Nya underkläder, nya läderbrallor och en väldigt urringad överdel låg inhandlat för dagen D. Jag visste ju vad "Musikern" gillade.

Så kom den, dagen den 14 Februari 1997.
Jag gick upp tidigt och började dagen i min lilla dusch. Åt ingen frukost, för på den tiden ville man inte se tjock ut. "Musikern" hatade dessutom tjocka tjejer.
Jag var smal, men min mage kunde ju se svullen ut om jag åt frukost.

Smuttade på en kopp kaffe vid lunch (det var lunchen) och väntade på att tiden skulle gå. Klockan 15.15 skulle bussen gå in till stan. Till min älskade kille på vår dag. Förväntningarna steg.

Halv tre.
Jag höll på att sätta i örhängen i öronen, det var det sista jag hade kvar att göra.
Jag svarade på första signalen på hemtelefonen.
Jag blev så glad när jag hörde att det var Han! "Musikern".
Jag hann väl pladdra glatt och kärleksfullt i säkert en minut innan jag kände det.
Känslan av att något var fel. Väldigt fel.

På Alla hjärtans dag. På 6-månadersdagen. På telefon.
"Musikern" känner sig låst.
Han vill vara fri och knulla runt med alla groupisar i hela världen, för det är hans plikt.
Jag får gärna fortsätta att knulla med honom, men vi kan inte vara ihop. Han känner sig så trängd då.
Bara så att jag vet.
När kommer jag och lagar maten och knullar och kan jag köpa med cigaretter?

Jag minns att jag till slut tog mig ur fosterställningen på golvet och kröp in på toaletten där jag kräktes galla och kaffe.
När jag dragit mig upp i handfatet till stående möter jag så plötsligt sanningen i spegeln.
Rödgråten, med mascara rinnande längs med kinder, hals och den djupa urringningen, stirrade jag tillbaka på mig själv. Den rödmålade munnen var utsmetad och gapade som ett frågetecken emot mig.
Men det var den trasiga själen som syntes mest. Och det överkörda lilla hjärtat.

Alla hjärtans dag fick ett nytt namn efter den där dagen.
Jag kallade den "alla smärtans dag" under många år och fullkomligt vägrade att beblanda mig med den på något sätt.
Hade jag ett förhållande, så gjorde jag mig helt otillgänglig och låtsades som att det regnade. Romantik var bara skit, och skit höll bara idioter på med.

Med exet så började jag att ta del av den 14 Februari igen.
Alla smärtans, blev till slut Alla hjärtans.
För mig med.
Men det tog 10 år innan jag började lita på att kärlek fanns igen.

Vad som händer imorgon?
Jag har faktiskt ingen aning. Men jag tror fortfarande på kärleken.