Ny vecka i den här tiden

Förra veckan var det årliga hästveckan som jag alltid försöker besöka och ta lite bilder på.
Då kameran tillhör exet, så är jag väldigt glad över att jag får låna den varje år så att jag kan göra just detta - fotografera alla fina hästar och dess ryttare.
Jag är otroligt tacksam för det!

Men nu är det ny vecka och jag har gått från hästar till barn.
Nu har vi brorsonen här nästan hela veckan och jag hoppas att vädret inte sviktar. Han älskar nämligen att bada och jag är inte heller någon badkruka.
Soligt och vackert, då vet vi vad vi ska göra. Regn och rusk - då blir det lite drygt.

Tycker att det är så himla skönt med brorsonen på det vis att han tycker om att vara ute och göra saker. Sparka boll, gå ut med hundarna, tvätta bilen, bada, hitta på hyss... :)
Alldeles för många barn sitter framför diverse skärmar och avskärmar sig och det tycker jag bara är så ledsamt och tråkigt.
Det kan säkert vara praktiskt att sätta på en film då och då när tiden eller orken inte räcker till, det har jag full förståelse för.
Men jag ser och träffar många barn som bara sitter framför TV:n, datorn, mobilen, iPad, iPod osv.
Totalt distansierade från omvärlden och väldigt asociala. Det gör mig ganska ledsen.

Världen för barnen ser ju dock inte ut som den gjorde för min generation, vi hade bara en TV med först två, sedan tre kanaler.
Och ibland när vi slog på stort, så åkte vi till lokala macken och hyrde en "videobox"(VHS-spelare) och en eller två filmer.
Sedan satt vi hela familjen samlade under stor andakt och tittade på dessa filmer. Man kan väl säga att det var familjetid om något. Och väldigt speciella ögonblick.

Först på 90-talet skaffade vi oss en alldeles egen VHS-spelare och det var stort vill jag minnas. Kanske gick den lite varm i början, men sedan återgick vardagen ganska fort till att leka, cykla, rida, vara med kompisar osv.

På min 19-årsdag fick jag överta min brors första mobiltelefon, jag fick den med ett eget telefonnummer och abonnemang och det kändes sjukt häftigt.
Det var begagnad, stor och tung och jag glömde den hemma mestadels, men jag hade en mobiltelefon. Det ni!




Sedan vill jag minnas att den tekniska utvecklingen rullade på ganska fort.
Min allra första dator skaffade jag på en evighetslång avbetalning när jag hade fyllt 21.
Det var den mest otympligaste datorn i världen och jag tror att bara tjock-TV:n vägde mer i hushållet.
Det kunde ta en timme att komma ut på internet ibland och om jag ska jämföra med internet idag, så var det högst tålamodskrävande att sitta där och försöka hitta ut i etern och resten av cybervärlden.
Men det tyckte jag inte då! Det var nytt, spännande och intressant.
Det som idag skulle gett mig huvudvärk på fem minuter, fick mer än gärna ta sin lilla tid just då.

Då. Nu.
Stora skillnader.
Idag ska allt gå fort, det ska vara datoriserat och automatiserat.
Inte undra på att barnen idag har annorlunda dagar, annorlunda rutiner.
Jag säger inte att det var bättre förr...eller gör jag det?
Jo, på många sätt så var det faktiskt bättre förr.
Man träffade sina vänner och pratade, istället för att läsa och se bilder om deras liv i statusar på internet.
Man skrev personligt och utlämnande i riktiga dagböcker som man låste med hänglås och gömde, istället för att lämna ut sig själv och sitt liv i en opersonlig blogg - på internet.
Man ringde till folk när man ville dem något och man skickade julkort, påskkort och inbjudningar via brev som man fick hämta i brevlådan - den riktiga brevlådan!

Kan ju rabbla saker som var bättre förr i en evighet, men det har jag inte tid med.
Jag, sambon och brorsonen ska inta frukost i friska luften, ute på trappen. :)

Det rör på sig

Förkylningen har dragit till andra jaktmarker.
Jag är lite snuvig fortfarande, men det kan jag definitivt stå ut med!

Nu är det fredag och helg igen.
Jag gör sällan något på helgerna, livet har ändrat sig väldigt de senaste 10 åren.
Minns när vi (jag och goda vänner) var ute tre dagar i veckan, varje vecka i flera års tid. Samtidigt jobbade vi, hade fritidssysselsättningar, olika sorters invecklade och utvecklade kärleksliv och klarade vardagen.
Kan inte för allt i världen begripa att vi orkade!
Men när man var ung och frisk, då hade man mer ork, mer motståndskraft och man såg till att alltid ha lite extra luft under vingarna.

Ibland ångrar jag att jag lade så mycket tid och framför allt pengar på "skit" (kläder, inträden, alkohol...), men samtidigt är jag glad över att jag fick "leka av mig".
Vi hade roligt, vi gjorde oförglömliga saker, vi har minnen som tål att berättas fram till dödsbädden när vi är gråa, rynkiga och uttorkade.
Jag antar att det är huvudsaken.

Nu rör det på sig igen efter julhelgerna.
Handikappridningen börjar den här veckan.
Kören startar upp inför våren.
Träning och rehab på sjukhuset.
Livet återgår till en - iallafall för mig - fullspäckad vardag.
Det känns ganska skönt. Det blir långtråkigt att bara drälla här hemma och fundera sönder hjärncellerna över livet.
När det händer saker, så blir livet lite lättare att leva. Åtminstone om det är bra saker!

När hjärnan gör det jobbigt

För det är väl hjärnan som står bakom de flesta matsugen? Eller..?
Då och då får jag riktigt jobbiga "sug" som gör mig helt galen och besatt. Det har varit så här så länge jag kan minnas.

Var jag 14 år när jag på bara en dag lyckades pressa 10 stora semlor helt på egen hand, bara för att hjärnan ville det? Jodå, så illa var det.
Och en dag på jobbet för längesen började jag plötsligt att se inre bilder på banana split, jag kände smaken i munnen och...åh!
Flera timmar senare var skiftet slut och jag körde i en alldeles för olaglig fart till närmsta snabbköp och handlade 4 liter glass, 2 kg bananer, chokladsås och maränger. Sen åt jag banana split till frukost, lunch, middag och mellanmål i två dygn.

Alla dessa "sug" har inte enbart varit på sötsaker och onyttigheter. Jag hade en vecka för några år sedan då jag enbart ville ha stekt kyckling.

Och den här veckan har jag haft två sug som har gjort mig smått knäpp.
Till frukost har det varit ett måste med LCHF-gröt(gröt gjord på ägg, grädde och kokosnötsmjöl). Det är nästan så att jag ville grina i morse när äggen var slut!
Som en ängel från en rosamolnig himmel, dök plötsligt en kompis mamma upp med en förpackning hemodlade ägg och önskade God Jul.
Gud hör bön!
Äntligen blev det gröt!

När frukosten är avklarad och mättnaden så småningom börjar lätta, ja, då finns det bara ett alternativ: kött i alla dess former. Köttfärssås, biffar, stekar, kotletter, kebab, köttbullar, skinka.
Jag försökte själv bryta mönstret igår och lagade lax - som jag vanligtvis älskar - men det gick bara inte att äta. Hela systemet skrek KÖÖÖTT!

Jag vet att det är något övergående och det är inget nytt. Det är bara så min hjärna funkar emellanåt.
Men är det inte lite skumt?
Jag vet att man ska lyssna på kroppen, för den talar om vad den behöver. Men när jag tänker på hur det sett ut genom åren som gått...vem fasen behöver kilovis banana split?

I allafall så har jag börjat tömma vårt ganska välfyllda köttförråd ur frysen och sambon oroar sig för att jag ska förvandlas till något på fyra ben och både bräka och råma. Kanske går jag ut i trädgården och bajsar ett par gånger om dagen också.
Faktum är att jag själv tycker att det är jobbigt. Speciellt när jag i vanliga fall är en flexibel person som är ganska liten i maten. Att laga allt detta kött tär på orken hos både mig och sambon.
Och varför?
Ja, säg det...

Avloppet 2013

Som ni märker så dundrar det in inlägg så här på lördagen.
Om jag har en superdag? Nja, den är medelmåttig.
Jag gör helt enkelt bara så som jag brukar, jag börjar skriva och sen sparar jag, så att jag kan skriva mer en annan gång.
Nu var det flera skrivna/påbörjade utkast som jag inte hade gjort klart eller publicerat och det är alltså det som jag gör idag. Därav att det kommer flera inlägg på samma dag.

Men ni kanske är lässugna? :)

Fredagen började alltså hiskeligt bra. Oh, så nöjd jag var!
Men även bra dagar har sin baksida, och denna skulle inte förneka sig...

Efter allt prövande av ridbyxor så var jag tämligen svettig. Så på kvällskvisten ställde jag mig i en varm och lång dusch och njöt riktigt. Ända tills jag drog undan duschdraperierna och fick se poolen som uppenbarade sig i hela badrummet och en bit utanför...
Stopp i avloppet. :(

Detsamma hände vintern 2011. Och då kändes det som om hela världen hatade mig, eftersom jag och exet nyss hade flyttat isär. Jag grät i timmar varje dag och saker gick sönder, kompisar försvann och...avloppet svämmade över.
Ja, ni förstår själva känslan.
Det var inte ju roligare eller lättare den här gången, men eftersom inte avloppet inte blivit rensat sedan 2011, så var det väl inte så konstigt att det täppte igen heller.
Och världen runt om ser inte lika nattsvart ut nu som den gjorde då heller.

Fredagen slutade alltså med översvämning.
Lördagen började med stora avloppsrensningen 2013.

Ikväll ska sambon bjuda mig på bio och restaurang, för han har erhållit semesterersättning och känner sig rik.
Minsann.
Ja, inte fasen tänker jag tacka nej till det.

Det är ju inte bara åldern

Först så, tack.
Tack för att en del av er faktiskt försöker ge mig positiva tankar och berättar ur positiv synvinkel.
Det betyder mycket!

Jag vet att jag låter så himla nere och negativ, men det är ju inte bara åldern som gör allt så jobbigt.
Jag är ju faktiskt inte frisk i kroppen heller.
Alla mediciner som jag äter, ätit, sprutat in eller fått intravenöst på sjukhuset sedan 2006, alla är ju inte i klass med Alvedon. Ingen alls för att vara exakt.
Hela 2007 och delar av 2008 medicinerades jag med cellgifter.
2008/2009 var det biologiska mediciner som gällde.
2010 börjades med cellgifter, men eftersom jag blev tusen resor sämre än första vändan (och då måste jag pest och pina), så sattes en annan medicinering in.

Jag äter bara en medicin sen en kort tid tillbaka nu.
Inte för att jag inte behöver de övriga medicinerna, utan för att jag helt enkelt inte får ha dem i kroppen OM jag skulle bli gravid.
Det har varit tufft! Det ÄR tufft.
Inte nog med att jag har så jäkla ont hela tiden, att lederna bara vill krulla ihop sig och sängen är en hinderbana som är omöjlig att komma ur, jag går och oroar mig så otroligt mycket över att det inte går. Och att det inte kanske kommer att gå. Och ibland när jag har ljusstunder, då oroar jag mig för hur det ska gå OM det går...

Men tack och lov för denna underbara, varma högsommar! Den har gjort mitt liv lite lyckligare mitt i allt annat.
Jag är mycket väderkänslig, så det är skönt att det är något som går i medvind i allafall. Värmen är underbar och jag försöker tillåta mig att njuta av den.
Dock har jag varit lite för frikostig med sol och snålat med bra UV-skydd, för jag har fått fula pigmentförändringar i ansiktet.
Så går det när man är dum. Tyvärr så kan jag inte skylla på att jag är ung längre. ;)

Bilder i väntan på återhämtning

Bilder tagna under förra veckan finns att skåda HÄR.

Återhämtningen fortgår och jag är snart tillbaka i form igen. Tror jag.

2010 & 2011

Här hittar ni bilder ifrån hästveckan 2010 & 2011.

Välingeveckan 2010

Välingeveckan 2011

Melodifestival

Ikväll är det stora finalen, hujedamig.
Ni som läst denna blogg sedan begynnelsen, kommer kanske ihåg att jag var ganska så "insatt" i det här med Melodifestival när det begav sig?
Man kan säga att leva ihop med en relativt negativt inställd människa, det tar liksom det roliga ur en. Mycket kunde kvitta. Melodifestival tex.
Jag har tittat med ett halvt öga senaste åren, men inte känt något speciellt. Mer en känsla av att "man kanske ska". "För att".

I år sker allt i det här hemmet på mina villkor, för nu är det bara mitt och jag är både herre och fru på täppan.
Jag måste nog säga att jag oroade mig flera gånger över deltävlingarnas bidrag, har alla låtskrivare i Sverige flytt fältet??
Och när man drar in ståuppkomiker, författare och dramatenskådisar för att fläska upp tittarsiffrorna, då blir jag faktiskt lite grinig.
För det finns så otroligt många duktiga sångare som aldrig får en chans eller som ingen bryr sig i.

Nästa år hoppas jag på att se låtskrivare som Per Gessle, Joakim Thåström, Laleh, Ola Berg och Mikael Wiehe (Nej, jag vet. Det kommer inte att hända, men drömma kan man väl få!).
Och så hoppas jag att några vettiga talangscouter går skallgång i varenda privat studio och källargarage efter okända, begåvade talanger (som kan sjunga!) som får sin drömchans.

Jag är ledsen Danny, men du har haft både Idol och Melodifestival och Let's Dance och vet fasen allt redan.
Släpp fram morgondagens stjärnor, det skulle jag tycka vore mycket mer intressant!

Drömland

Jag vaknade denna dag utav att mitt ansikte var indränkt i tusen tårar och jag ropade "Pappa, pappa!" flera gånger.
Jag minns att jag i nattens drömland besökte barndomshemmet som var stökigt, rörigt, tomt, skitigt och mörkt. Det luktade rök och ruttet och det enda som stod helt och kvar på sin plats, om än dammigt, var alla pappas böcker i bokhyllorna.

Alla pappas böcker som vi (på riktigt, inte i drömmen) slängde när han och mamma flyttade ifrån barndomshemmet, för vi visste inte vart vi skulle göra av det.
Det gjorde hemskt ont att slänga de där böckerna och allra helst ville jag lägga allihop i lådor och ta med hem, men jag bodde så litet då och det fanns ingen plats. De hade blivit förstörda i skjulet som det både blåste och regnade in i. Det fanns ingenstans att göra av dem!
Jag har i alla år därefter ångrat detta och hade verkligen velat ha kvar pappas böcker, ställa upp dem i mina hyllor och läsa dem under min livstid.

I drömmen kändes den där smärtan extra hårt och tillslut hittade jag även alla gamla fotoalbum i en annan hylla. Fotoalbum som jag inte har sett sedan barnsben, för de har också försvunnit.
Då släppte alla spärrar och jag kände mig bara så ensam och liten.
Jag visste i drömmen att pappa var död och att mamma var någon annanstans, men jag ropade efter pappa och helt plötsligt så stod han där.
I för stora, utslitna jeans och en av sina stickade tröjor. Den grå med fasaner.

Så rann tårarna och med kinden tryckt emot hans tröja så grät jag ut min sorg över att han är borta och att jag känner mig så ensam och otillräcklig.
Och där stod vi tills jag vaknade.

Idag går jag alltså bara runt och tänker på pappa och grinar hela tiden.

Dagen före den där dagen

Det var så längesen, men jag minns det så väl. Det där telefonsamtalet.

Året hade slagit om till 1997, jag var 18 år och upp över öronen kär i "Musikern".
Vi skulle fira 6-månadersdag (för sånt firade man när man var ung och dum) och eftersom vår 6-månadersdag sammanföll med Alla hjärtans dag, så kändes det extra speciellt. Extra kärleksfullt och vackert.
Att han hade varit otrogen på turnén i Tyskland månaden innan, det där "jag är musiker och att ha groupies är min plikt", det hade jag visst redan glömt bort...

Det var Alla hjärtans dag 1997 som delvis tog bort romantiken ur mig. Som delvis tog bort mycket av tillit, drömmar och tron på kärleken. Tron på den andra människan.

Vi skulle äta middag hemma hos honom. Jag hade handlat.
Jag hade minst pengar av oss två, men det var alltid jag som handlade. Alltid jag som betalade. Kär, lycklig och så jäkla blind.

Jag tror att jag hade planerat för den där dagen ganska länge.
Jag hade klippt mig, solat solarium, köpt nytt smink, gjort manikyr och en massa skit bara för att vara den snyggaste tjejen just den där dagen.
Då ska ni ändå veta att jag faktiskt inte såg så illa ut innan den där dagen heller.
Nya underkläder, nya läderbrallor och en väldigt urringad överdel låg inhandlat för dagen D. Jag visste ju vad "Musikern" gillade.

Så kom den, dagen den 14 Februari 1997.
Jag gick upp tidigt och började dagen i min lilla dusch. Åt ingen frukost, för på den tiden ville man inte se tjock ut. "Musikern" hatade dessutom tjocka tjejer.
Jag var smal, men min mage kunde ju se svullen ut om jag åt frukost.

Smuttade på en kopp kaffe vid lunch (det var lunchen) och väntade på att tiden skulle gå. Klockan 15.15 skulle bussen gå in till stan. Till min älskade kille på vår dag. Förväntningarna steg.

Halv tre.
Jag höll på att sätta i örhängen i öronen, det var det sista jag hade kvar att göra.
Jag svarade på första signalen på hemtelefonen.
Jag blev så glad när jag hörde att det var Han! "Musikern".
Jag hann väl pladdra glatt och kärleksfullt i säkert en minut innan jag kände det.
Känslan av att något var fel. Väldigt fel.

På Alla hjärtans dag. På 6-månadersdagen. På telefon.
"Musikern" känner sig låst.
Han vill vara fri och knulla runt med alla groupisar i hela världen, för det är hans plikt.
Jag får gärna fortsätta att knulla med honom, men vi kan inte vara ihop. Han känner sig så trängd då.
Bara så att jag vet.
När kommer jag och lagar maten och knullar och kan jag köpa med cigaretter?

Jag minns att jag till slut tog mig ur fosterställningen på golvet och kröp in på toaletten där jag kräktes galla och kaffe.
När jag dragit mig upp i handfatet till stående möter jag så plötsligt sanningen i spegeln.
Rödgråten, med mascara rinnande längs med kinder, hals och den djupa urringningen, stirrade jag tillbaka på mig själv. Den rödmålade munnen var utsmetad och gapade som ett frågetecken emot mig.
Men det var den trasiga själen som syntes mest. Och det överkörda lilla hjärtat.

Alla hjärtans dag fick ett nytt namn efter den där dagen.
Jag kallade den "alla smärtans dag" under många år och fullkomligt vägrade att beblanda mig med den på något sätt.
Hade jag ett förhållande, så gjorde jag mig helt otillgänglig och låtsades som att det regnade. Romantik var bara skit, och skit höll bara idioter på med.

Med exet så började jag att ta del av den 14 Februari igen.
Alla smärtans, blev till slut Alla hjärtans.
För mig med.
Men det tog 10 år innan jag började lita på att kärlek fanns igen.

Vad som händer imorgon?
Jag har faktiskt ingen aning. Men jag tror fortfarande på kärleken.

Been there, done that

Kommer aldrig någonsin att sätta mig i en sådan här position igen.
Tiden bara rinner iväg och man har bara ett liv.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article14222394.ab

Mitt år 2011

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Separerade ifrån exet. Min enda sambo so far. Det var en ny upplevelse.

Höll du några av dina nyårslöften?
Jag hade inte något nyårslöfte.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
O, ja. 2011 var en babyboom utan dess like...

Dog någon som stod dig nära?
Nej. I år slapp jag äntligen några sådana besked.

Vilka länder besökte du?
Dagsvisiter i Norge och Finland.

Är det något du saknat år 2011 som du vill ha år 2012?
Kärlek. Trygghet. Bättre hälsa. Skoj. Mer pengar.

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
28 Augusti = min äldsta bror fyllde 40 år. 14 September = min mamma fyllde 60 år.

Vad var din största framgång 2011?
Jag tillät mig äntligen att inte stanna i ett dåligt förhållande, utan valde att bryta upp - något jag skulle ha gjort för min egen skull för längesen.

Största misstaget?
Förra året gjorde jag inga misstag. Alla beslut var väl genomtänkta och analyserade.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Fortsatt sjukskriven sedan länge. Har dock haft njurproblem, och det var något nytt och absolut inget kul.

Bästa köpet?
Böcker och mindre(storlek) kläder. :)

Vad spenderade du mest pengar på?
Spenderade inte så mycket pengar 2011.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jajamän. :)

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Mikael Wiehes låtar fick nytt liv med "Så mycket bättre". Likaså kom Laleh upp i nytt ljus.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det har varit ett jobbigt år med otroligt mycket tårar. Det var längesedan jag var så ledsen som jag var förra året.

Vad önskar du att du gjort mer?
Visat min vilja.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Varit likgiltig.

Hur tillbringade du julen?
Mestadels ensam.

Blev du kär i år?
Blev nog lite kär i mig själv för första gången på länge.

Läste du någon bra bok under 2011?
Jodå, jag har läst massor med läsvärda böcker. Det gör jag varje år.

Favoritprogram på TV?
Så mycket bättre. Det okända. Grey's Anatomy.

Största musikaliska upptäckten?
Hittat tillbaka till proggen.

Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Ja. Nej.

Något du önskade dig men inte fick?
Önskade mig kärlek, men det uteblev rätt rejält från alla håll.

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Deppade i all min ensamhet.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Pengar. En tidigare separation. Snällare sjukdomsbild.

Hur skulle du beskriva din stil år 2011?
Smalare. Piggare. :)

Vad fick dig att må bra?
LCHF. Separationen - till slut.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Är alltid sugen på Gerard Butler. ;)

Vem saknade du?
Pappa. Alltid.

De bästa nya människorna du träffade?
Tjejerna i NOS. Min nya reumatolog. Han...H.

Några dagar tårfritt

Men i natt var det dags igen.

Jag vet inte varför, men helt sonika började jag tänka på Julen. Vad jag gjorde på Jul innan jag träffade exet och vad vi har gjort på jularna under åren som sambos.

Så insåg jag fakta och då kom tårarna.
I år blir det en ensam Jul.
Igen.
Precis sådär ensamt som det var innan jag träffade exet.