Lördag i smärtornas tecken

Vill bara säga tack till Ann, som drog med mig på en spontan tur till stora staden igår, det var oväntat, men jätteroligt och tacksamt!
Min hjärna behöver spontana turer till stora staden oftare, annars så kommer den att gro igen helt av allt grått ludd.

Men en halvdag i stora staden sliter på det mesta, inte bara luddet i hjärnan. Så igår kväll hade jag ganska ont och idag känns det inte direkt bättre.
Jag var faktiskt lite inne på att joina Svenska Rallyt-festisarna ikväll, men jag tänker inta soffläge och vila mig i form till kommande vecka istället.
Det kommer fler inbjudande festhelger, det är jag helt säker på.

Vet ni, jag är kär!
Alldeles sådär underbart och läskigt kär!
Underbart för att det är en underbar känsla och en underbar man som är den åtråvärda i mina ögon. Läskigt för att jag inte har en aning om hur han känner för mig.
Mest läskigt för att jag nu lämnar ut mina känslor, med en viss risk för att bli totalt knäckt och hjärtesårad i slutändan.

Men man måste ju våga lite också.
Jag lever bara i detta nu och då får det banne mig bära eller brista.
Men en stor gnutta hopp om att det bär, men trots allt...vad som helst kan hända.
Jag törs, åter en gång, inte ropa "Hej".