Tack för att du finns

Idag är en sådan där dag som raderats ur almanackan.
En årsdag som inte längre är det.

Utan att ha en minsta aning så lade jag ut följande text på Facebook strax efter midnatt:
"Eftersom (C) i kvällens Debatt förklarade att singelskap är en sjukdom, så gissar jag att alla singlar kan ringa och sjukskriva sig från jobbet imorgon?"
(Och ja, självklart var det ironi! Jag om någon vill väl att förslaget ska gå igenom!
Men är man alliansvänlig eller inte förstår/känner mig alls, så tror man ju förstås att jag bara hör det jag vill höra (som all press tex) och försöker häckla den stackars alliansen. Nästa gång får jag verkligen inte glömma att lägga till en smiley, för det verkar göra susen...)

Jag satt till och med och chattade en stund med exet i samma veva och hade egentligen ingen koll på "läget" alls. Det kanske inte han heller hade?
Först efteråt när vi sagt godnatt och jag såg vem som fyllde år idag, så klickade det till uppe det grå luddet.
Idag skulle ha varit min och exets årsdag. Om vi fortfarande hade varit ett par.

Det är en väldigt konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag har gått vidare, men han är en viktig person i mitt liv för att han var oerhört viktig under så många år.
Jag saknar honom.
Inte som den jag var kär i, utan som den finaste och bästa av kompisar.
Och jag älskar honom.
Inte som mannen i mitt liv som jag alltid vill vara med, älska med och leva i nöd och lust med, utan för att han alltid stod mig bi när jag behövde det som bäst - under de svåraste åren av min sjukdom.

Jag hoppas att vi alltid kan vara de finaste av vänner och kompisar oavsett vart våra respektive liv tar oss här i världen.
För jag värdesätter honom högt.

Tack för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns Billy