I hope life treats you kind
And I hope you have all you've dreamed of
And I wish to you, joy and happiness
But above all this, I wish you love

Tack för att du finns

Idag är en sådan där dag som raderats ur almanackan.
En årsdag som inte längre är det.

Utan att ha en minsta aning så lade jag ut följande text på Facebook strax efter midnatt:
"Eftersom (C) i kvällens Debatt förklarade att singelskap är en sjukdom, så gissar jag att alla singlar kan ringa och sjukskriva sig från jobbet imorgon?"
(Och ja, självklart var det ironi! Jag om någon vill väl att förslaget ska gå igenom!
Men är man alliansvänlig eller inte förstår/känner mig alls, så tror man ju förstås att jag bara hör det jag vill höra (som all press tex) och försöker häckla den stackars alliansen. Nästa gång får jag verkligen inte glömma att lägga till en smiley, för det verkar göra susen...)

Jag satt till och med och chattade en stund med exet i samma veva och hade egentligen ingen koll på "läget" alls. Det kanske inte han heller hade?
Först efteråt när vi sagt godnatt och jag såg vem som fyllde år idag, så klickade det till uppe det grå luddet.
Idag skulle ha varit min och exets årsdag. Om vi fortfarande hade varit ett par.

Det är en väldigt konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag har gått vidare, men han är en viktig person i mitt liv för att han var oerhört viktig under så många år.
Jag saknar honom.
Inte som den jag var kär i, utan som den finaste och bästa av kompisar.
Och jag älskar honom.
Inte som mannen i mitt liv som jag alltid vill vara med, älska med och leva i nöd och lust med, utan för att han alltid stod mig bi när jag behövde det som bäst - under de svåraste åren av min sjukdom.

Jag hoppas att vi alltid kan vara de finaste av vänner och kompisar oavsett vart våra respektive liv tar oss här i världen.
För jag värdesätter honom högt.

Tack för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns Billy

Nej, så är det inte

Lite för många verkar tro att jag har varit på dejt med exet, men så är alltså inte fallet.
Exet och jag är goda vänner, inget annat.

Den snygge och snälle killen jag träffade i tisdags är ja: en bekant sedan tidigare, men nej: inte den fd sambon.
Så nu behöver ni inte spekulera mer i det.

Ska bli spännande att se vem ni kommer fram till att dejten är nu då, när det alltså inte är den ni trodde. ;)

På tal om något ovidkommande så har min mus gått och tagit livet av sig.
Datamusen. Inget annat.

Been there, done that

Kommer aldrig någonsin att sätta mig i en sådan här position igen.
Tiden bara rinner iväg och man har bara ett liv.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article14222394.ab

29 November

För tre år sedan var vi i Göteborg, jag och exet. Vädret var ungefär detsamma den helgen som det är nu. Det regnade och var rått och grått.
Men det gjorde inget. För vi var kära och nyförlovade. Med framtiden för oss.

Idag skulle det alltså ha varit vår 3-åriga förlovningsdag.
Förhållandet är över sedan i somras, exet har flyttat ut och min förlovningsring ligger och samlar damm i badrumsskåpet.
Saker och ting ändrar sig här i livet.

Jag trodde att jag skulle grina och vara fylld av vemod och kärleksfulla minnen idag.
Visst tänker jag tillbaka och minns, men jag har inte gråtit en tår. Än i allafall.

Love Actually

Jag hann med allt som skulle hinnas med till gårdagens första Advent.
Lite jobbigt är det att ha blivit förkyld mitt i allt, men man kan ju inte få allt här i världen och jag är inte så dålig att jag ligger i allafall. Och en förkylning går ju över dessutom!

Adventskvällens TV-agenda bjöd på den underbara, men också tragikomiska filmen Love Actually.
Jag såg redan första gången jag såg den, likheter mellan rollfiguren Sarah(Laura Linney) och mig själv. Hann inte se speciellt länge in i filmen denna gång, för att inse att det inte ser så annorlunda ut nu heller.

"Sarah" är den blyga tjejen som inte är varken modeinriktad eller speciellt ung längre.
Hon är hemligt förälskad sedan flera år tillbaka utan att våga ta steget och när hon väl gör det, så ringer hennes bror och kräver hennes uppmärksamhet såpass i den grad att kärleken och allt annat privatliv går om stöpet.

Vi är lika i de avseenden att vi båda inte är purunga längre, inte är modeinriktade, vi kan vara förälskade i en och samma person i evigheter utan att våga säga eller göra något åt det och större delen av vårt privatliv kretsar kring den där telefonen som den där nära släktingen ringer på 100 ggr om dagen... Och de där samtalen slukar så mycket energi att man inte orkar med något annat.

När jag träffade exet och vi till slut flyttade ihop, så insåg jag vad mycket plats min släkting tog av mitt liv och vad mycket hon sedan försökte äta av vårt gemensamma liv.
Med peppning och stöd lyckades jag öka avståndet lite. Tillät mig att inte svara i telefonen hela tiden, osv.
Jag tillät mig äntligen att få ett eget liv! Tillät mig att andas min egen luft igen.

Men nu, ensam i det här stora huset, utan en sambo att ta hänsyn till och för mycket egentid... Energislukaren har tagit tillbaka sin tid i mitt liv och jag vet inte om jag orkar bry mig att det äter upp resten av det.

En kompis sa i lördags att "Nu sitter du fan inte på arslet och låter livet springa, nu jävlar ser du till att tala om för varenda singelkille här i världen att du värd allt och lite till och ta mig fan får dem att inse det också!"

Men jag är ju den där blyga tjejen som ju har så svårt att bara "stiga på". Ibland är det jobbigt att knacka också.
Så gör jag det ibland ändå och tar det där jättesteget som är så jobbigt, men dörren öppnas inte och då får självförtroendet en liten törn.
Det var inte meningen.
Det är nog meningen att jag ska vara själv och bara ta hand om henne.
Det är nog inte meningen att jag ska få barn eller ha en egen underbar familj eller oavkortat få älska en man som får mig att känna mig som en kvinna.

Antar att ensamma Sarah i filmen tänker precis likadant.

I keep dancing on my own

Igår gick flyttlasset för exet.
Jag satsade på att tömma skallen och försöka greja så mycket jag orkade hemma. Det gick inget vidare.
Ensamheten är inte jobbigt, men ändå så är den det.
Fördelen med att bo själv är att jag får saker jag velat/tänkt göra länge gjorda. Ja, i den mån jag kan och orkar i allafall. Men visst är det konstigt, det borde ju vara tvärtom!
Sista året med exet låg verkligen i allmänt stiltje. Jag märker och förstår det nu.

Det jobbigaste med att han har åkt är att djuren sörjer. Hundarna är jättedeppiga och katterna är irriterade över saknade möbler och förändringarna.
Jag tog med mig jyckarna på en kort promenad under dagen, för det brukar pigga upp dem, men de släpade benen efter sig och verkade bara tycka att det var jobbigt.
Tequila började dessutom dagen med att matvägra, något hon inte gjort på länge.

Jag hoppas att jag kan hålla ihop trådarna, få iordning på hushållet och samtidigt ge dem alla extra mycket kärlek nu när de har det jobbigt.
Bara inte min egen kropp faller på kuppen, för då blir jag också irriterad och vill bara ligga och sova...och kommer att göra det också.

Kaos

Både yttre och inre.
Men mest i det här stackars huset, som förtjänar bättre.

Snart händer det

Som de säger på Triss-reklamen.
Men jag blir inte rik på pengar, även om liverfarenhet absolut inte är fy skam.
Hade ju varit skönt att ha haft en buffert nu förstås, men jag är optimist av naturen och kan se ett ljus i fjärran även här.
Allt går om man vill.

På söndag flyttar exet ut.
Som jag bävat för denna dagen tidigare!
Nu vill jag bara att det ska gå fort och smidigt så jag kan börja leva normalt igen. Sista dagarna har känts mer krystade än vanligt och om den blivande ensamheten skrämt mig förut, så ser jag fram emot den nu.
Ett tag i allafall. Sen blir den väl för påtaglig och då hoppas jag att skyddsnätet tar emot mig. Igen.

Men jag är inte ensam med problem, krämpor, tankar och ångest.
Jag märker av att många mår dåligt, om det är mörkret som fångat in dem eller tiden i sig, det vet jag inte. Men det gör mig ont.
Jag är alldeles för blödig för att se ett djur eller en människa må dåligt, vara sjuk eller lida.
Då gör det ont i mitt lilla hjärta och jag blir plötsligt den där personen som önskar av hela min själ att jag bara kan lyfta händerna och skänka en massa kraft till de som behöver den bäst.
Tänk om det vore möjligt! Då skulle minsann världen se betydligt ljusare och gladare ut.

Så länge så hoppas jag att de som behöver mig, inte räds att komma hit och höra av sig om de behöver hjälp. Om de behöver prata. Om de behöver någon som lyssnar. Om de behöver känna sig mindre ensamma för en stund. Om de behöver sig en kopp gott kaffe eller varför inte ett gott skratt?
Jag vet att de inte kommer för att de anser att jag har det tillräckligt.
Men av någon konstig anledning så mår jag inte sämre av andras problem. Däremot mår jag bättre om jag kan hjälpa till med dem.
Så hör av er och kom förbi när helst ni behöver och/eller vill. Jag finns här och är bara för er när ni behöver det. <3

11.11.11

Årets datum?

Jag ska sjunga med kören på ett bröllop idag och jag hoppas att allt går väl. Så fort jag intagit frukost, så ska jag börja sjunga upp så jag har en bra stomme att luta mig emot i eftermiddag. Precis som på den gamla goda tiden. :)

Igår kom vi hem säkert, både Mysan och jag.
Hon har fått två sorters mediciner emot trolig urinvägsinfektion, men hennes blodprov visade förhöjda levervärden och det var ju inte så bra. Veterinären pratade om flera scenarion, men problem med sköldkörteln låg närmast till hands.
Blir hon inte bättre på medicinerna, så måste jag alltså fatta ett beslut därefter. Ett tråkigt beslut.

Hela kalaset gick på nästan 2000:- med mediciner och allt.
"Inte så farligt ändå", kanske ni tänker, och visst kom jag kanske billigt undan trots allt.
Men de där 2000:- hade jag behövt till nya sängmadrasser, för jag blir av med sängen när exet flyttar.
"Sov på soffan!"
Jo, men den försvinner den med...

Djuren och jag får väl helt enkelt bygga oss ett fint tält under köksbordet på kreativt barnmanér och campa därunder resten av året.
Allt går ju om man vill. :S

Jag ber inte om hjälp så ofta

Har fått en tid idag kl. 13.00 med lilla Mysan.
Jag förklarade så gott jag kunde i telefonen och de var så gulliga i luren och sa att de skulle göra så gott de kunde för min lilla kissekatt, men också för min plånbok.

Kändes skönt när jag avslutat samtalet, men så var det ju det här med att vi behöver skjuts på något sätt.
Färdtjänsten erbjuder inte sina tjänster så ofta längre och jag vill inte att min lilla sjuka katt ska behöva åka samresor i flera timmar över hela stan innan vi kommer hem.
Så jag frågade combon/exet om han kunde göra ett undantag för oss. Om inte för mig, så iallafall för lilla kissen, som ju varit lika mycket hans de senaste 4,5 åren.
Han ska dessutom in till stan, för han ska ju jobba senare idag. Veterinärbesöket är ett par timmar före.

Han sa ju inte nej, men han hade fasen lika gärna kunnat göra det.
Jag har förvisso inte fått något svar alls egentligen, så får väl se om jag behöver panikragga skjuts i sista sekund.

Tillägg:
Usch, nu låter jag sådär otacksam och bitter... Som en riktig surkärring.
Han behöver ju inte alls hjälpa till om inte han vill det, vi är ju inte ihop och han flyttar snart ut. Jag måste faktiskt klara mig på egen hand och kan inte ta för givet att han kanske kan hjälpa till med skjuts ibland, oavsett det gäller en katt eller mig eller något annat.
Är bara så van att han funnits till hands under så många år, att det är en lite jobbig omställning. Speciellt nu, när katten är dålig och jag verkligen känner att hon behöver komma iväg.
Men det är ju inte exets fel, något utav det.

Separationslistan

Dagarna går, men det känns som att mitt liv står på "HOLD" just nu. Vänta.
Följde med exet till IKEA igår. Han skulle titta på TV-bänk, jag behövde provligga madrasser.
Brukar känna sådan glädje i samband med IKEA:s julskyltning, men även om jag klämde fram ett leende emot exet, så kände jag att känslan låg kvar. På "HOLD". Vänta.

Tre uppsägningsmånader gick fort. Mycket snabbare än jag kunde ana. Han flyttar snart.
Jag blir kvar här ett tag. I väntan på att nya boendet ska bli färdigrenoverat. Väntan. "HOLD".

Hittade en lista som jag mäktigt plitat ned i samband med att förhållandet tog slut.
Insåg att jag redan kunde bocka av några saker.

1. Hitta ett hus att hyra.
Check.

2. Gör klart allt gemensamt. Se därefter över telefon, försäkringar, TV, bredband osv.
Delvis check.

3. Grina dig sönder och samman.
Pågående.

4. Be om hjälp!
Svårast på hela listan. Men jag måste ha massor med hjälp när det blir min tur att flytta. Jag hoppas att jag kan få den om jag ber riktigt snällt.

5. Fira Jul även om allt är precis åt helvete.
...

6. Betala av lånet - förhoppningsvis med hjälp av de saknade pengarna från FK/jobbet.
Check. Men inte med de pengarna, för de lyser fortfarande med sin frånvaro.

7. Gör i ordning MC:n och sälj den!
Check. Men jag gjorde inte i ordning den. Jag såg till att sälja den i befintligt skick för precis så mycket pengar som behövdes för att betala av lånet.

8. Slutgrinat.
...

9. Kom på fötter.
...

10. Fundera över möjligheten till att införskaffa en billig, skattebefriad bil för att ha till hands de få gånger när du kan/törs/orkar köra. Eller om någon annan kan köra.
Jag har kört kortare sträckor några gånger per år, mestadels under sommaren när jag mår som bäst. I år har det varit ett helt sanslöst krångel med färdtjänst och om jag har försökt få skjuts privat så kan många köra, men har ingen bil att köra mig i.
Låter kanske sanslöst att fundera på att skaffa en bil som mest kommer att stå, men jag ser det som en del av livskvalitén. Men jag vet inte om jag har råd att ens handhålla en skattebefriad bil. Allt ligger bara i tanken. Jag måste som sagt komma på fötter först.

11. Spara allt som går att sparas på. Speciellt pengar.
Finns det någon här i världen som kan snåla när det gäller så är det jag. Men allt har sina nackdelar, så även snålhet.

12. Skaffa barn!
*ler*

Vid närmare eftertanke så här i efterhand, så skulle jag ha börjat listan med No. 11.
För fy fasen vad dyrt det är att gå isär...