Jag vill inte bli imorgon

Imorgon är det dags igen. Fylla år.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.

"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?

Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.

Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.

Kärleken kommer, kärleken går...

Går mestadels i mitt fall.
Kommer en liten stund, rör upp starka känslor och väcker sövande fjärilar i magen, för att sedan vandra vidare på roligare äventyr.
Och kvar står jag med ett kaos av känslor och fjärilsvingar som inte förstår att de måste lägga sig och sova tills kärleken behagar komma tillbaka igen.

Det är som när man var ung.
Vilket betyder att livet inte blir varken lättare eller bättre ju äldre man blir.

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Tack för att du finns

Idag är en sådan där dag som raderats ur almanackan.
En årsdag som inte längre är det.

Utan att ha en minsta aning så lade jag ut följande text på Facebook strax efter midnatt:
"Eftersom (C) i kvällens Debatt förklarade att singelskap är en sjukdom, så gissar jag att alla singlar kan ringa och sjukskriva sig från jobbet imorgon?"
(Och ja, självklart var det ironi! Jag om någon vill väl att förslaget ska gå igenom!
Men är man alliansvänlig eller inte förstår/känner mig alls, så tror man ju förstås att jag bara hör det jag vill höra (som all press tex) och försöker häckla den stackars alliansen. Nästa gång får jag verkligen inte glömma att lägga till en smiley, för det verkar göra susen...)

Jag satt till och med och chattade en stund med exet i samma veva och hade egentligen ingen koll på "läget" alls. Det kanske inte han heller hade?
Först efteråt när vi sagt godnatt och jag såg vem som fyllde år idag, så klickade det till uppe det grå luddet.
Idag skulle ha varit min och exets årsdag. Om vi fortfarande hade varit ett par.

Det är en väldigt konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag har gått vidare, men han är en viktig person i mitt liv för att han var oerhört viktig under så många år.
Jag saknar honom.
Inte som den jag var kär i, utan som den finaste och bästa av kompisar.
Och jag älskar honom.
Inte som mannen i mitt liv som jag alltid vill vara med, älska med och leva i nöd och lust med, utan för att han alltid stod mig bi när jag behövde det som bäst - under de svåraste åren av min sjukdom.

Jag hoppas att vi alltid kan vara de finaste av vänner och kompisar oavsett vart våra respektive liv tar oss här i världen.
För jag värdesätter honom högt.

Tack för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns Billy

Inte en dag för sent!

Äntligen pappskallar!
För varför ska svenska singeltjejer diskrimineras och behöva söka hjälp utomlands för att få bli föräldrar egentligen?
Vansinne om ni frågar mig. Två föräldrar är inte alltid bättre och i dagens samhälle skiljer sig folk allt oftare.

Vad gör inte två dåliga föräldrar eller en slitsam och elak skilsmässa emot barns liv?
Vem säger/bestämmer att en ensamstående mamma ger sitt barn ett sämre liv eller en dålig start?
Ge singeltjejer i Sverige rätten att låta sig insemineras!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14441812.ab

Alla hjärtans dag 2012

Borde jag skämmas?

Har en lustig känsla i kroppen.
Det låter skumt och dumt, till och med lite hänsynslöst att säga att jag har sörjt klart.
Men det är så det känns.

Skulle jag träffa Mr. Right(jaja, han finns väl inte ens...:/) imorgon så skulle jag vara redo att gå vidare.
Konstigt!
Jag som alltid varit en person som behövt mycket tid till att tänka, känna efter och analysera. Behövt tid att gråta ut och slicka mina sår i det mörka hörnet.

Jag vet att läkeprocessen blev annorlunda denna gång, vid detta uppbrott.
För det första så var frågan uppe på tapeten redan sommaren 2010. Och sedan dess så hängde det liksom ett grått moln över hela förhållandet på något sätt.
Vi hade också börjat förstå att våra framtidsdrömmar inte alls såg likadana ut.
Och vi sa båda att det kändes mer som om vi var två kompisar som bodde ihop.
Så efter så lång tids "förberedelse", så antar jag att jag vet vart jag står. Jag har haft gott om tid till att analysera och gråta och sörja medan vi fortfarande var ihop.

Kan det vara så att jag redan är redo för att trampa vidare på min lilla väg?
Tycker själv att det känns jobbigt att berätta, för jag skäms nästan lite över att jag känner mig "hel" redan.
Borde jag inte gråta och snyfta och känna mig liten i minst ett halvår till?? :S

29 November

För tre år sedan var vi i Göteborg, jag och exet. Vädret var ungefär detsamma den helgen som det är nu. Det regnade och var rått och grått.
Men det gjorde inget. För vi var kära och nyförlovade. Med framtiden för oss.

Idag skulle det alltså ha varit vår 3-åriga förlovningsdag.
Förhållandet är över sedan i somras, exet har flyttat ut och min förlovningsring ligger och samlar damm i badrumsskåpet.
Saker och ting ändrar sig här i livet.

Jag trodde att jag skulle grina och vara fylld av vemod och kärleksfulla minnen idag.
Visst tänker jag tillbaka och minns, men jag har inte gråtit en tår. Än i allafall.

Love Actually

Jag hann med allt som skulle hinnas med till gårdagens första Advent.
Lite jobbigt är det att ha blivit förkyld mitt i allt, men man kan ju inte få allt här i världen och jag är inte så dålig att jag ligger i allafall. Och en förkylning går ju över dessutom!

Adventskvällens TV-agenda bjöd på den underbara, men också tragikomiska filmen Love Actually.
Jag såg redan första gången jag såg den, likheter mellan rollfiguren Sarah(Laura Linney) och mig själv. Hann inte se speciellt länge in i filmen denna gång, för att inse att det inte ser så annorlunda ut nu heller.

"Sarah" är den blyga tjejen som inte är varken modeinriktad eller speciellt ung längre.
Hon är hemligt förälskad sedan flera år tillbaka utan att våga ta steget och när hon väl gör det, så ringer hennes bror och kräver hennes uppmärksamhet såpass i den grad att kärleken och allt annat privatliv går om stöpet.

Vi är lika i de avseenden att vi båda inte är purunga längre, inte är modeinriktade, vi kan vara förälskade i en och samma person i evigheter utan att våga säga eller göra något åt det och större delen av vårt privatliv kretsar kring den där telefonen som den där nära släktingen ringer på 100 ggr om dagen... Och de där samtalen slukar så mycket energi att man inte orkar med något annat.

När jag träffade exet och vi till slut flyttade ihop, så insåg jag vad mycket plats min släkting tog av mitt liv och vad mycket hon sedan försökte äta av vårt gemensamma liv.
Med peppning och stöd lyckades jag öka avståndet lite. Tillät mig att inte svara i telefonen hela tiden, osv.
Jag tillät mig äntligen att få ett eget liv! Tillät mig att andas min egen luft igen.

Men nu, ensam i det här stora huset, utan en sambo att ta hänsyn till och för mycket egentid... Energislukaren har tagit tillbaka sin tid i mitt liv och jag vet inte om jag orkar bry mig att det äter upp resten av det.

En kompis sa i lördags att "Nu sitter du fan inte på arslet och låter livet springa, nu jävlar ser du till att tala om för varenda singelkille här i världen att du värd allt och lite till och ta mig fan får dem att inse det också!"

Men jag är ju den där blyga tjejen som ju har så svårt att bara "stiga på". Ibland är det jobbigt att knacka också.
Så gör jag det ibland ändå och tar det där jättesteget som är så jobbigt, men dörren öppnas inte och då får självförtroendet en liten törn.
Det var inte meningen.
Det är nog meningen att jag ska vara själv och bara ta hand om henne.
Det är nog inte meningen att jag ska få barn eller ha en egen underbar familj eller oavkortat få älska en man som får mig att känna mig som en kvinna.

Antar att ensamma Sarah i filmen tänker precis likadant.

Separationslistan

Dagarna går, men det känns som att mitt liv står på "HOLD" just nu. Vänta.
Följde med exet till IKEA igår. Han skulle titta på TV-bänk, jag behövde provligga madrasser.
Brukar känna sådan glädje i samband med IKEA:s julskyltning, men även om jag klämde fram ett leende emot exet, så kände jag att känslan låg kvar. På "HOLD". Vänta.

Tre uppsägningsmånader gick fort. Mycket snabbare än jag kunde ana. Han flyttar snart.
Jag blir kvar här ett tag. I väntan på att nya boendet ska bli färdigrenoverat. Väntan. "HOLD".

Hittade en lista som jag mäktigt plitat ned i samband med att förhållandet tog slut.
Insåg att jag redan kunde bocka av några saker.

1. Hitta ett hus att hyra.
Check.

2. Gör klart allt gemensamt. Se därefter över telefon, försäkringar, TV, bredband osv.
Delvis check.

3. Grina dig sönder och samman.
Pågående.

4. Be om hjälp!
Svårast på hela listan. Men jag måste ha massor med hjälp när det blir min tur att flytta. Jag hoppas att jag kan få den om jag ber riktigt snällt.

5. Fira Jul även om allt är precis åt helvete.
...

6. Betala av lånet - förhoppningsvis med hjälp av de saknade pengarna från FK/jobbet.
Check. Men inte med de pengarna, för de lyser fortfarande med sin frånvaro.

7. Gör i ordning MC:n och sälj den!
Check. Men jag gjorde inte i ordning den. Jag såg till att sälja den i befintligt skick för precis så mycket pengar som behövdes för att betala av lånet.

8. Slutgrinat.
...

9. Kom på fötter.
...

10. Fundera över möjligheten till att införskaffa en billig, skattebefriad bil för att ha till hands de få gånger när du kan/törs/orkar köra. Eller om någon annan kan köra.
Jag har kört kortare sträckor några gånger per år, mestadels under sommaren när jag mår som bäst. I år har det varit ett helt sanslöst krångel med färdtjänst och om jag har försökt få skjuts privat så kan många köra, men har ingen bil att köra mig i.
Låter kanske sanslöst att fundera på att skaffa en bil som mest kommer att stå, men jag ser det som en del av livskvalitén. Men jag vet inte om jag har råd att ens handhålla en skattebefriad bil. Allt ligger bara i tanken. Jag måste som sagt komma på fötter först.

11. Spara allt som går att sparas på. Speciellt pengar.
Finns det någon här i världen som kan snåla när det gäller så är det jag. Men allt har sina nackdelar, så även snålhet.

12. Skaffa barn!
*ler*

Vid närmare eftertanke så här i efterhand, så skulle jag ha börjat listan med No. 11.
För fy fasen vad dyrt det är att gå isär...