Jag låg där på sängen och tittade ut genom fönstret på den blå molnfria himlen där ute.
Hela sovrummet lyste i en skön varmblå ton.
Blåmålade väggar, skira duvblå gardiner, blåvita sängkläder och denna ljuvliga sommarhimlen som skymtade i rutan.
Jag tycker om blått.
Jag kände lugnet ifrån rummet, jag mådde bra av svalkan ifrån det svagt öppna fönstret, jag orkade slappna av lite i kroppen där jag kurade på den hårda madrassen.
Men där inne surrade frågorna på.
"Varför, varför, varför..?"
Jag borde ju bara kunna ligga där och njuta av en solig sommardag, av lugnet, men det går inte.
Kan jag aldrig känna mig nöjd?
Blir man aldrig nöjd eller är det bara jag?
Varför blir då jag aldrig nöjd?
Vad ska jag göra för att andra ska bli nöjda med mig?
Vad är det för fel på mig som ingen tycker tillräckligt mycket om och varför blir jag aldrig tillfreds med livet?
Det är så mycket jag skulle vilja göra, skulle vilja ändra på och skulle vilja uppleva innan det är för sent.
Jag borde ju vara glad över sommaren, över lugnet där i sovrummet, vara lycklig över kärleken, vara nöjd för stunden...men det går inte.
Int är det bara du som tänker så. Vi människor har svårt att vara nöjda med vad vi har. Vi kämpar alltid för något mer. Så är det nog för dom flesta. men....man får försöka att fokusera på det som är bra och räkna dom lyckliga stunderna blott men nog kan det vara nog så svårt ibland. Kram
SvaraRadera