Man måste väl få drömma?

Kom på mig själv med att, nästintill omedvetet, sitta och titta på barnvagnsannonser på Blocket häromdagen.

"Bra höjd på den, den får inte vara för låg...bra däck när man man bor på landet. Åh, alla tillbehör ingår, så praktiskt!"

Så kommer insikten som ett brev på posten. Eller snarare som en attack från yttre rymden.
Det hinner inte ens smälla av ett pang eller bom.

Jag har ju inga barn. Jag är inte gravid. Jag vet inte ens om det är möjligt för mig att bli det.
Det gör så jäkla ont i hjärtat.

Jag är inte ensam längre i mitt liv, men allt är så nytt och det har inte uppstått planer åt det hållet än.
Men även om planerna skulle gå ditåt (vilket jag verkligen hoppas att de gör i sinom tid), så är det en lång planering i att minska bort mediciner och en massa annat, att tiden kanske springer iväg såpass att det är för sent i allafall.

Men man måste väl få drömma?