Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Min önskelista

Kära Tomten,

nu har jag i flera år önskat att få bli frisk och smärtfri och det är tydligen en alltför svår önskan att behaga. Kanske det är så att jag behöver genomlida de där dagliga smärtorna för att underlätta för någon annan? Jag vill gärna tro att någon annan får det lite bättre om jag har det lite sämre och då kan det väl vara okej.

Förra året önskade jag en tro på kärlek och livet igen och det slog ju in. Tack för det Tomten!
Tack vare den nya kärleken kan jag nu kanske önska mig ett nytt liv i livet?

Kära Tomten, jag skulle så gärna vilja bli mamma innan jag blir för gammal och helt skrumpnar ihop.
Jag vet att jag ju ser och kallar mina djur för mina barn, och det är de, men det skulle vara en fantastisk gåva att få ta del av ett litet människoliv också.
Jag har önskat detta så länge i så många år, kan du inte vara så snäll och ta denna önskning på allra största allvar är du snäll?

Men kanske det är som med smärtorna, att någon måste få ha det lite dåligt, för att någon annan ska få ha det lite bättre..?
Vet du Tomten, jag tror att jag kan leva med de här smärtorna om jag får något litet tillbaka. Jag har ju haft ont så länge, så resten av livet - ja, det får väl gå.
Men ett helt liv utan att få små barn att se växa upp, det vore alldeles förfärligt och ledsamt.
Det vet jag inte om jag kan leva med.

Så snälla, rara du...sänd hit Storken så att nästa Jul blir värd att firas så som jular ska firas - med och för barnen.

Med kärlek,
Sundinska

P.S. Vi ställer ut en salamimacka och ett glas julmust i stallet. Sambon åt upp all gröten till frukost idag. D.S

Plötsligt händer det..?

Eller så gör det inte det.

Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.

Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)

Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
 Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?

Det känns bara mer och mer hopplöst.

Man måste väl få drömma?

Kom på mig själv med att, nästintill omedvetet, sitta och titta på barnvagnsannonser på Blocket häromdagen.

"Bra höjd på den, den får inte vara för låg...bra däck när man man bor på landet. Åh, alla tillbehör ingår, så praktiskt!"

Så kommer insikten som ett brev på posten. Eller snarare som en attack från yttre rymden.
Det hinner inte ens smälla av ett pang eller bom.

Jag har ju inga barn. Jag är inte gravid. Jag vet inte ens om det är möjligt för mig att bli det.
Det gör så jäkla ont i hjärtat.

Jag är inte ensam längre i mitt liv, men allt är så nytt och det har inte uppstått planer åt det hållet än.
Men även om planerna skulle gå ditåt (vilket jag verkligen hoppas att de gör i sinom tid), så är det en lång planering i att minska bort mediciner och en massa annat, att tiden kanske springer iväg såpass att det är för sent i allafall.

Men man måste väl få drömma?

Julafton 2011

Så blev det äntligen Julafton.
Köttbullar rullade och stekta, skinkan griljerad, julklappar inslagna och gran fixad och klädd. Ni ser den här bredvid.
Inte den vackraste jag har haft genom åren, men en grön och grann gran som doftar friskt och gott och som lyser upp lite i mitt hjärta.

Klockan är ca 02.00 på natten.
Jag är trött, jag har bara inte försökt gå och lägga mig. Känner mig ensam, även om hundarna har härjat under kvällen och det har varit en evigt ut-och-in-spring på katterna.
Men hur glad jag än är över djursällskapet, så hoppas jag att Tomten kommer med en kärleksfull present i år.

Även om man skulle vilja, så önskar man sig inte kärlek i julklapp.

"Kära Tomten!
Jag önskar mig en man som vet vad han vill och som är snäll och trygg och rolig. Han bör kunna älska mig för den jag är, inklusive alla mina fel och brister.
Han bör vilja ha barn om en inte alltför avlägsen framtid, han bör gilla djur och gärna tycka om musik och film och vara en lugn klippa att luta sig emot när stormen drar över."

Ja, DET vore något det! Världens bästa julklapp.
Kanske att Tomten faktiskt kommer med något liknande?
Eftersom jag tror på Tomten fortfarande, så tror jag ju också på att min önskan når fram. :)
Men till dess...

En riktigt GOD JUL önskar jag er alla!

Trevlig helg!

1 December

Någonstans tidigt i morgontimman när det tog i och blåste som bäst, då föll jag in i djupsömn. Inte så länge dock, för jag hade ju en klocka som ringde kl. 8.00...
Jag tog kortisonet på sängkanten och lade mig igen och blundade. Allt medan fönstren skallrade och träden piskade utanför.
Oljuden kändes rofyllda.

När jag låg där och blundade, så kom jag att tänka på att mamma berättade en gång för längesen, att hon alltid var tvungen att sätta sig vid symaskinen och sy för glatta livet när jag var liten. Det var nämligen enda sättet att få mig att somna. Det maniska oljudet ifrån den gamla Huskvarnan sövde mig alltså.
Kom även att tänka på att jag under en längre tid när jag var i tonåren, alltid lät radion på stereon stå på hela natten. På en jättelåg ljudnivå, så att jag nästan knappt hörde själv vad de sa eller spelade. Men tillräckligt högt för att ljudet skulle hjälpa mig att somna lättare.
Under samma tidpunkt hade jag också med mig en freestyle med musik när jag var på ett ridläger, för att lyssna på så att jag skulle kunna sova.

Men varför har jag inte tänkt på det förut?
Problemen är ju inte nya, jag har alltid haft perioder där jag har haft svårt att sova.
Nu har jag inte varken någon stereo eller radio längre, men en liten radio borde ju inte vara så dyr.
Om inte annat, så kanske Tomten kan komma med en om en sisådär 23 dagar..?

Stjärnfall

Igår var vi och hämtade vår nya kanin och familjemedlem Jum-Jum!
Han springer runt på golvet vid mina fötter nu, och verkar tycka att allt är otroligt spännande. Fast ena katten Rufus är lite läskig, han ser ju ut som ett lejon! :E
Rufus verkar tycka att Jum-Jum är precis lika läskig, så de håller sig undan ifrån varann!

Igår kväll när jag var ute och kissade Cheyenne, tyckte jag mig se en alldeles extra lysande stjärna i ögonvrån. Jag blev stående, tittade på den. Den lyste verkligen starkt.
Började tänka på vad otroligt längesedan det var jag såg ett stjärnfall, det var nog flera år sedan. När jag fortfarande var singel och bodde själv ute i kalla stugan, då kunde jag då och då få chansen att önska mig något.

Efter dessa tankar såg jag hur den lysande stjärnan flämtade till, och sedan föll den ned emot en okänd värld.
Ett stjärnfall! Så vackert. Och jag får önska mig något!

Började genast tänka på att jag skulle vilja vara frisk, att vi skulle behöva ha lite extra pengar, vad kul det skulle vara att hitta ett eget hus någon gång, att jag vill gå ned i vikt, att mamma har det bra, att mina älsklingar här hemma har det bra, att...
Oj. Vilket av allting skulle jag önska?
Den lyste ju ganska klart, kanske den skulle fixa två önskningar..?

Det fick bli en luddig önskan om att ALLT kommer att vara och förbli bra.
I slutändan insåg jag dock att jag faktiskt var mest glad över att få se ett stjärnfall igen.
Gick in med hunden i värmen, och tyckte mig känna att allt faktiskt kommer att bli bra. I sinom tid i allafall.