Tänk att jag missat att lägga ut så många standardinlägg som jag ju alltid skriver och berättar!
Andra Advent, Tequilas 6-årsdag(12/12), Luciadagen, tredje Advent...
Det finns en stor anledning till att jag skriver så sällan/obefintligt nu för tiden och i sanningens namn så skäms jag faktiskt en hel del för att jag inte berättat det heller.
För det har ju gått ganska lång tid nu.
Så här får ni stora "julöverraskningen": JAG HAR BLIVIT MAMMA! :D
Visar inlägg med etikett längtan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett längtan. Visa alla inlägg
lördag 20 december 2014
lördag 15 mars 2014
Fyrkantiga ögon, men nästa vecka - då...
TV.
Serier på TV. Film på TV.
Den manliga förkylningen vill inte riktigt ge med sig. Enveten herre detta.
Jag har gjort mig lite för hemmastadd framför dumburken, med duntäcke och en ständigt påfylld tekopp.
Är glad att det faktiskt har startat upp nya säsonger av flertalet serier som jag följer eller har beslutat mig för att följa, så saker att se på finns det i allafall.
Banshee, Black Sails, Vikings, Grey's Anatomy, Sleepy Hollow, Musketörerna, True Detective och Once upon a time är några stunders blickfång för tillfället.
Längtar väääldigt mycket till April när nya säsongen av Game of Thrones börjar. Men jag är sysselsatt så länge åtminstone.
Mina ögon är nog fyrkantiga sedan länge.
Längtan till TV-serier i all ära (om än ganska så tråkigt), så längtar jag mest till nästa vecka just nu.
Speciellt måndag, som jag har längtat efter den dagen!
Onsdag kan bli endera rolig eller trist.
På torsdag ska jag kampera kvällen ihop med brorsonen som behövde barnvakt.
Fredagen innehåller något nytt och troligtvis skojigt som jag ser fram emot.
En händelserik vecka som ståtar utanför dörren alltså.
OM nu bara denna bakterie kan lämna kroppen också, så jag har ork till allt detta.
Det vore ju väldigt praktiskt måste jag säga...
Serier på TV. Film på TV.
Den manliga förkylningen vill inte riktigt ge med sig. Enveten herre detta.
Jag har gjort mig lite för hemmastadd framför dumburken, med duntäcke och en ständigt påfylld tekopp.
Är glad att det faktiskt har startat upp nya säsonger av flertalet serier som jag följer eller har beslutat mig för att följa, så saker att se på finns det i allafall.
Banshee, Black Sails, Vikings, Grey's Anatomy, Sleepy Hollow, Musketörerna, True Detective och Once upon a time är några stunders blickfång för tillfället.
Längtar väääldigt mycket till April när nya säsongen av Game of Thrones börjar. Men jag är sysselsatt så länge åtminstone.
Mina ögon är nog fyrkantiga sedan länge.
Längtan till TV-serier i all ära (om än ganska så tråkigt), så längtar jag mest till nästa vecka just nu.
Speciellt måndag, som jag har längtat efter den dagen!
Onsdag kan bli endera rolig eller trist.
På torsdag ska jag kampera kvällen ihop med brorsonen som behövde barnvakt.
Fredagen innehåller något nytt och troligtvis skojigt som jag ser fram emot.
En händelserik vecka som ståtar utanför dörren alltså.
OM nu bara denna bakterie kan lämna kroppen också, så jag har ork till allt detta.
Det vore ju väldigt praktiskt måste jag säga...
torsdag 26 december 2013
Årets julklapp
Presentkort = årets julklapp?
Det verkar vara så i vårt fall åtminstone. Ja, då kan vi ju köpa det vi själva önskar.
Flera bra butiker som har mycket av olika saker har vi nu sammanlagt 2700:-(!) att shoppa loss för. Det tackar vi allra hjärtligast för!
Det blev en kort och ganska stillsam afton hos min ena bror och resten av min familj igår.
En enkel julmiddag och rask julklappsutdelning av brorsbarnen. Ännu raskare julklappsöppning, en kopp kaffe och sedan var det klart.
Det är verkligen barnens högtid och det känns extra jobbigt nu på jul att vi inte har några barn.
Ingen remissbekräftelse hann komma innan jul, ska vi våga hoppas på en lapp i brevlådan i mellandagarna?
Tror att jag för säkerhets skull ställer om väntan till efter nyår, så det inte blir så stora besvikelser hela tiden.
Efter nyår måste den ju komma. Och då har det dessutom gått över en månad sedan remissen skickades. En bekräftelse borde ju ha kommit för längesen känns det som, men...ja.
Jag måste nog släppa det lite nu tror jag.
Det är på gång, vi vet det. Vi litar på vår läkare.
Det är Annandag Jul och snart är det nyår.
Ett nytt år, ett som förhoppningsvis bådar gott och bär med sig mycket positivt och kanske får vi nästa år träffa den där lilla personen som vi längtar så mycket efter.
Jag hoppas verkligen det.
Det verkar vara så i vårt fall åtminstone. Ja, då kan vi ju köpa det vi själva önskar.
Flera bra butiker som har mycket av olika saker har vi nu sammanlagt 2700:-(!) att shoppa loss för. Det tackar vi allra hjärtligast för!
Det blev en kort och ganska stillsam afton hos min ena bror och resten av min familj igår.
En enkel julmiddag och rask julklappsutdelning av brorsbarnen. Ännu raskare julklappsöppning, en kopp kaffe och sedan var det klart.
Det är verkligen barnens högtid och det känns extra jobbigt nu på jul att vi inte har några barn.
Ingen remissbekräftelse hann komma innan jul, ska vi våga hoppas på en lapp i brevlådan i mellandagarna?
Tror att jag för säkerhets skull ställer om väntan till efter nyår, så det inte blir så stora besvikelser hela tiden.
Efter nyår måste den ju komma. Och då har det dessutom gått över en månad sedan remissen skickades. En bekräftelse borde ju ha kommit för längesen känns det som, men...ja.
Jag måste nog släppa det lite nu tror jag.
Det är på gång, vi vet det. Vi litar på vår läkare.
Det är Annandag Jul och snart är det nyår.
Ett nytt år, ett som förhoppningsvis bådar gott och bär med sig mycket positivt och kanske får vi nästa år träffa den där lilla personen som vi längtar så mycket efter.
Jag hoppas verkligen det.
onsdag 27 november 2013
0,52
Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.
Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.
Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.
Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!
Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.
Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.
Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.
Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!
Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.
Äggstra jobbigt
Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.
Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.
Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.
"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."
I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.
Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.
"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.
Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.
Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.
Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!
Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.
Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.
Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.
Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.
Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.
"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."
I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.
Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.
"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.
Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.
Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.
Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!
Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.
Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.
Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.
måndag 11 november 2013
Väntan, längtan, drömmar...
Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".
Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!
Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."
Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".
Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!
Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."
Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.
lördag 2 november 2013
Alla Helgons dag 2013
Har nyss kommit hem ifrån minnesgudstjänst i hemkyrkan.
Jag är inte kristen eller troende på något sätt, men på allhelgona går jag gärna in och sätter mig en timme.
Lyssnar på den vackra musiken, ser på alla ljus som lyser och lyssnar inåt.
Tänker och minns.
Och den dåliga tron till trots, så önskar sig en liten längtansbön om egna barn ut bland de andras gråt och sorg av sina egna.
söndag 6 oktober 2013
Skit, skit, skit...
Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.
På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?
Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.
Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.
På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?
Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.
Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.
lördag 5 oktober 2013
Depptider här igen
Det är en sådan där tårfylld och tragisk period i mitt liv igen.
Längtan, ångest, sorg... :(
Längtan, ångest, sorg... :(
fredag 6 september 2013
Svart
Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.
Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).
Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.
Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.
Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.
Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.
En sådan där mörk period.
Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).
Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.
Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.
Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.
Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.
lördag 24 augusti 2013
Startminne eller plåster på såren
Lördag och ännu en vecka gick.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.
Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.
Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.
Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!
Make love not war, and make babies, lots of babies!
Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.
Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.
Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.
Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.
Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!
Make love not war, and make babies, lots of babies!
Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.
Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.
Bilden är lånad ifrån Lagerhaus
torsdag 22 augusti 2013
Efter gott kommer sämre tider
Inför fertilitetsbesöket fick vi då ett tråkigt besked.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.
Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(
Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.
Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.
Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.
Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(
Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.
Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.
Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.
söndag 14 juli 2013
Skojigt men också ledsamt
Så har hästveckan gått med råge och jag tog en time-out den här veckan och bara vilade, sov, kurerade mig(för jag vaknade ju förstås genomförkyld på söndag morgon förra veckan) och tittade lamt på dåliga TV-repriser.
Det är likadant varje år, men trots att det är så jobbigt efteråt, så känns det ändå värt det. Det är så roligt att träffa alla vänner och alla nya människor varje år, liksom det är kul att få se hur långt ryttare och hästar har kommit sedan förra året.
Jag kommer att försöka göra en likadan vecka nästa år, och nästa, och nästa... Det finns egentligen bara en sak som skulle hindra mig.
Nästa vecka bör dock energin vara på topp igen, för då kommer minsta brorsonen att flytta hit i några dygn. Han kommer på onsdag och ska troligen stanna till på fredag.
Det ska bli så roligt!
Jobbigt också, för grabben har energi för hundra ungar, men mest roligt.
Vi har inhandlat lite roliga "sommarleksaker", såsom en uppblåsbar pool, badminton-set, fotboll, swingball-set och lite nya barnböcker.
Kanske dumt att köpa en massa nya grejer för bara några dagar, men sambon jobbar långa dagar nästa vecka och då ska vi sitta här hemma, jag och lillkillen. Då är det bra om det finns lite att göra!
Och grejerna försvinner ju inte, de har vi ju kvar. En liten investering alltså. :)
Även om det var skojigt att ställa i ordning ett rum till grabben, så kändes det dock ganska vemodigt. Allra helst hade vi velat göra ett babyrum till en kommande liten egen knodd, men det verkar inte vara vår närmaste framtid. :/
Vi får väl vara glada för att vi får låna ett barn lite då och då, och ett barnrum blev det ju ändå. Bara inte ett som vi helst hade velat ha.
Hoppas att junior kommer att trivas iaf och att det blir bra, fina och glada dagar!
Så här ser rummet ut nu:
Det är likadant varje år, men trots att det är så jobbigt efteråt, så känns det ändå värt det. Det är så roligt att träffa alla vänner och alla nya människor varje år, liksom det är kul att få se hur långt ryttare och hästar har kommit sedan förra året.
Jag kommer att försöka göra en likadan vecka nästa år, och nästa, och nästa... Det finns egentligen bara en sak som skulle hindra mig.
Nästa vecka bör dock energin vara på topp igen, för då kommer minsta brorsonen att flytta hit i några dygn. Han kommer på onsdag och ska troligen stanna till på fredag.
Det ska bli så roligt!
Jobbigt också, för grabben har energi för hundra ungar, men mest roligt.
Vi har inhandlat lite roliga "sommarleksaker", såsom en uppblåsbar pool, badminton-set, fotboll, swingball-set och lite nya barnböcker.
Kanske dumt att köpa en massa nya grejer för bara några dagar, men sambon jobbar långa dagar nästa vecka och då ska vi sitta här hemma, jag och lillkillen. Då är det bra om det finns lite att göra!
Och grejerna försvinner ju inte, de har vi ju kvar. En liten investering alltså. :)
Även om det var skojigt att ställa i ordning ett rum till grabben, så kändes det dock ganska vemodigt. Allra helst hade vi velat göra ett babyrum till en kommande liten egen knodd, men det verkar inte vara vår närmaste framtid. :/
Vi får väl vara glada för att vi får låna ett barn lite då och då, och ett barnrum blev det ju ändå. Bara inte ett som vi helst hade velat ha.
Hoppas att junior kommer att trivas iaf och att det blir bra, fina och glada dagar!
Så här ser rummet ut nu:
onsdag 20 mars 2013
En "sådan" dag
Den började med att jag trampade i en stor hundspya som låg utfläkt över fyra trappsteg - i trappen.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!
Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.
Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?
Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!
Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.
Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?
Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.
måndag 11 mars 2013
Det känns bra
Det står en spjälsäng i vardagsrummet.
Isärplockad, lutad emot filmhyllan. Vit. "Gungtassar" på benen.
Hon ringde idag. En gammal vän. Jag vet inte varför vi tappade kontakten, men jag blev sjuk, hon bildade familj. Summa summarum.
Hon sa för längesen att "när du får barn, då ska du få massor med saker ifrån mig!"
Sista gången hon frågade om jag var på G, jäste, eller på annat sätt undrade över om det var barn på väg var under försommaren förra året. Hon hade då sålt eller gett bort det mesta av alla de där barngrejerna som var tilltänkta mig. Hon undrade då om jag ville köpa hennes barnvagn för en symbolisk summa.
Jag hade precis träffat nya kärleken och att plötsligt ställa en barnvagn i hallen kändes inte som den lämpligaste av idéer.
"Då sparar jag sängen, men inte hur länge som helst!"
Idag hade hon väntat klart. Spjälsängen skulle bort, oavsett vart den hamnade.
Jag kände hennes besvikelse spira emot mig. Varför hade jag inte fått barn strax efter henne och planerna gått i lås?
Ja, varför inte? Varför var inte det meningen? Jag undrar själv...
Jag är inte gravid, vi försöker inte få barn i nuläget även om vi båda vill ha barn. Men vissa saker har sin tid och i vårt fall är det inte bara att "köra på".
Det är massor som ska klaffa och planeras, inte minst med alla mina mediciner. Jag har inte börjat trappa ned på dem än, så det är verkligen inte något hett ämne för tillfället.
Jag längtar tills det är dags, är väl nästintill sjukligt inriktad på det. Men det är alltså inte att "bara".
Trots ovanstående.
Jag tackade ja till spjälsängen. Jag fick med den hem. Den står i all sin prakt och lyser i hörnet snett framför mig. Isärplockad förvisso, men skinande vit och vacker och väldigt, väldigt inbjudande.
Jag trodde att jag skulle må väldigt dåligt över att ha en barnsäng här hemma. Jag trodde att jag skulle gråta, sörja, gråta lite mer och totalt gå in mitt svartaste mörker.
Men det har jag inte gjort.
Det känns bra att den är här. Det känns som att den ska vara här.
Visst är längtan något starkare än vanligt (och i vanliga fall är den otroligt stark), men jag mår inte dåligt.
Så om min intuition säger att det ska vara en spjälsäng i hemmet...borde det inte vara dags för ett barn till den snart då också..?
Isärplockad, lutad emot filmhyllan. Vit. "Gungtassar" på benen.
Hon ringde idag. En gammal vän. Jag vet inte varför vi tappade kontakten, men jag blev sjuk, hon bildade familj. Summa summarum.
Hon sa för längesen att "när du får barn, då ska du få massor med saker ifrån mig!"
Sista gången hon frågade om jag var på G, jäste, eller på annat sätt undrade över om det var barn på väg var under försommaren förra året. Hon hade då sålt eller gett bort det mesta av alla de där barngrejerna som var tilltänkta mig. Hon undrade då om jag ville köpa hennes barnvagn för en symbolisk summa.
Jag hade precis träffat nya kärleken och att plötsligt ställa en barnvagn i hallen kändes inte som den lämpligaste av idéer.
"Då sparar jag sängen, men inte hur länge som helst!"
Idag hade hon väntat klart. Spjälsängen skulle bort, oavsett vart den hamnade.
Jag kände hennes besvikelse spira emot mig. Varför hade jag inte fått barn strax efter henne och planerna gått i lås?
Ja, varför inte? Varför var inte det meningen? Jag undrar själv...
Jag är inte gravid, vi försöker inte få barn i nuläget även om vi båda vill ha barn. Men vissa saker har sin tid och i vårt fall är det inte bara att "köra på".
Det är massor som ska klaffa och planeras, inte minst med alla mina mediciner. Jag har inte börjat trappa ned på dem än, så det är verkligen inte något hett ämne för tillfället.
Jag längtar tills det är dags, är väl nästintill sjukligt inriktad på det. Men det är alltså inte att "bara".
Trots ovanstående.
Jag tackade ja till spjälsängen. Jag fick med den hem. Den står i all sin prakt och lyser i hörnet snett framför mig. Isärplockad förvisso, men skinande vit och vacker och väldigt, väldigt inbjudande.
Jag trodde att jag skulle må väldigt dåligt över att ha en barnsäng här hemma. Jag trodde att jag skulle gråta, sörja, gråta lite mer och totalt gå in mitt svartaste mörker.
Men det har jag inte gjort.
Det känns bra att den är här. Det känns som att den ska vara här.
Visst är längtan något starkare än vanligt (och i vanliga fall är den otroligt stark), men jag mår inte dåligt.
Så om min intuition säger att det ska vara en spjälsäng i hemmet...borde det inte vara dags för ett barn till den snart då också..?
fredag 22 februari 2013
Babyboom
Oj vilken babyboom det har varit i februari!
Gamla arbetskamrater, en god vän, en bekant och en gammal skolkompis har fått barn och en skock med hundvalpar har kommit till världen.
Dessutom vet jag en person till som har gått över tiden redan och troligtvis kommer att föröka världen med +1 innan månaden är slut.
Jag är glad för allas skull och skrattar och gråter över alla söta, fina bilder på underbara, snosiga ungar som flockas på sms och Facebook.
Grattis till er alla! Lyckliga ni!
...
Idag åkte sambon iväg på en månads tid. Han är inte långt bort, för han ska sköta hem och djur åt sin mor och svärfar medan de är utomlands.
Men han jobbar mycket och vi försöker spara pengar. Bensin är dyrt.
Vi kommer naturligtvis att ses, inget snack om saken. Men det blir ju inte "som vanligt".
Han kommer inte att sova här någon natt tex. Och nu är man ju van att han alltid gör det. Han har inte sovit borta en endaste gång sedan han flyttade hit i November, ja knappt sedan i Juni förresten.
Samtidigt så tror jag att det är bra med lite space ibland. Att göra saker på egen hand och ha sin egen frihet, trots att man är i ett förhållande.
Men man vänjer sig för fort vid en del saker...
Så nu sitter jag ensam, med en skvätt vin i en plastmugg med jätteöron och gråter floder över alla söta ungar...som inte är mina.
Gamla arbetskamrater, en god vän, en bekant och en gammal skolkompis har fått barn och en skock med hundvalpar har kommit till världen.
Dessutom vet jag en person till som har gått över tiden redan och troligtvis kommer att föröka världen med +1 innan månaden är slut.
Jag är glad för allas skull och skrattar och gråter över alla söta, fina bilder på underbara, snosiga ungar som flockas på sms och Facebook.
Grattis till er alla! Lyckliga ni!
...
Idag åkte sambon iväg på en månads tid. Han är inte långt bort, för han ska sköta hem och djur åt sin mor och svärfar medan de är utomlands.
Men han jobbar mycket och vi försöker spara pengar. Bensin är dyrt.
Vi kommer naturligtvis att ses, inget snack om saken. Men det blir ju inte "som vanligt".
Han kommer inte att sova här någon natt tex. Och nu är man ju van att han alltid gör det. Han har inte sovit borta en endaste gång sedan han flyttade hit i November, ja knappt sedan i Juni förresten.
Samtidigt så tror jag att det är bra med lite space ibland. Att göra saker på egen hand och ha sin egen frihet, trots att man är i ett förhållande.
Men man vänjer sig för fort vid en del saker...
Så nu sitter jag ensam, med en skvätt vin i en plastmugg med jätteöron och gråter floder över alla söta ungar...som inte är mina.
lördag 26 januari 2013
Ätardag + vin + längtan + tårar
Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...
Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.
En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.
Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.
Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.
Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.
Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...
Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.
En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.
Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.
Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.
Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.
Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.
måndag 24 december 2012
Min önskelista
Kära Tomten,
nu har jag i flera år önskat att få bli frisk och smärtfri och det är tydligen en alltför svår önskan att behaga. Kanske det är så att jag behöver genomlida de där dagliga smärtorna för att underlätta för någon annan? Jag vill gärna tro att någon annan får det lite bättre om jag har det lite sämre och då kan det väl vara okej.
Förra året önskade jag en tro på kärlek och livet igen och det slog ju in. Tack för det Tomten!
Tack vare den nya kärleken kan jag nu kanske önska mig ett nytt liv i livet?
Kära Tomten, jag skulle så gärna vilja bli mamma innan jag blir för gammal och helt skrumpnar ihop.
Jag vet att jag ju ser och kallar mina djur för mina barn, och det är de, men det skulle vara en fantastisk gåva att få ta del av ett litet människoliv också.
Jag har önskat detta så länge i så många år, kan du inte vara så snäll och ta denna önskning på allra största allvar är du snäll?
Men kanske det är som med smärtorna, att någon måste få ha det lite dåligt, för att någon annan ska få ha det lite bättre..?
Vet du Tomten, jag tror att jag kan leva med de här smärtorna om jag får något litet tillbaka. Jag har ju haft ont så länge, så resten av livet - ja, det får väl gå.
Men ett helt liv utan att få små barn att se växa upp, det vore alldeles förfärligt och ledsamt.
Det vet jag inte om jag kan leva med.
Så snälla, rara du...sänd hit Storken så att nästa Jul blir värd att firas så som jular ska firas - med och för barnen.
Med kärlek,
Sundinska
P.S. Vi ställer ut en salamimacka och ett glas julmust i stallet. Sambon åt upp all gröten till frukost idag. D.S
nu har jag i flera år önskat att få bli frisk och smärtfri och det är tydligen en alltför svår önskan att behaga. Kanske det är så att jag behöver genomlida de där dagliga smärtorna för att underlätta för någon annan? Jag vill gärna tro att någon annan får det lite bättre om jag har det lite sämre och då kan det väl vara okej.
Förra året önskade jag en tro på kärlek och livet igen och det slog ju in. Tack för det Tomten!
Tack vare den nya kärleken kan jag nu kanske önska mig ett nytt liv i livet?
Kära Tomten, jag skulle så gärna vilja bli mamma innan jag blir för gammal och helt skrumpnar ihop.
Jag vet att jag ju ser och kallar mina djur för mina barn, och det är de, men det skulle vara en fantastisk gåva att få ta del av ett litet människoliv också.
Jag har önskat detta så länge i så många år, kan du inte vara så snäll och ta denna önskning på allra största allvar är du snäll?
Men kanske det är som med smärtorna, att någon måste få ha det lite dåligt, för att någon annan ska få ha det lite bättre..?
Vet du Tomten, jag tror att jag kan leva med de här smärtorna om jag får något litet tillbaka. Jag har ju haft ont så länge, så resten av livet - ja, det får väl gå.
Men ett helt liv utan att få små barn att se växa upp, det vore alldeles förfärligt och ledsamt.
Det vet jag inte om jag kan leva med.
Så snälla, rara du...sänd hit Storken så att nästa Jul blir värd att firas så som jular ska firas - med och för barnen.
Med kärlek,
Sundinska
P.S. Vi ställer ut en salamimacka och ett glas julmust i stallet. Sambon åt upp all gröten till frukost idag. D.S
tisdag 30 oktober 2012
Plötsligt händer det..?
Eller så gör det inte det.
Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.
Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)
Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?
Det känns bara mer och mer hopplöst.
Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.
Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)
Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?
Det känns bara mer och mer hopplöst.
onsdag 10 oktober 2012
Man måste väl få drömma?
Kom på mig själv med att, nästintill omedvetet, sitta och titta på barnvagnsannonser på Blocket häromdagen.
"Bra höjd på den, den får inte vara för låg...bra däck när man man bor på landet. Åh, alla tillbehör ingår, så praktiskt!"
Så kommer insikten som ett brev på posten. Eller snarare som en attack från yttre rymden.
Det hinner inte ens smälla av ett pang eller bom.
Jag har ju inga barn. Jag är inte gravid. Jag vet inte ens om det är möjligt för mig att bli det.
Det gör så jäkla ont i hjärtat.
Jag är inte ensam längre i mitt liv, men allt är så nytt och det har inte uppstått planer åt det hållet än.
Men även om planerna skulle gå ditåt (vilket jag verkligen hoppas att de gör i sinom tid), så är det en lång planering i att minska bort mediciner och en massa annat, att tiden kanske springer iväg såpass att det är för sent i allafall.
Men man måste väl få drömma?
"Bra höjd på den, den får inte vara för låg...bra däck när man man bor på landet. Åh, alla tillbehör ingår, så praktiskt!"
Så kommer insikten som ett brev på posten. Eller snarare som en attack från yttre rymden.
Det hinner inte ens smälla av ett pang eller bom.
Jag har ju inga barn. Jag är inte gravid. Jag vet inte ens om det är möjligt för mig att bli det.
Det gör så jäkla ont i hjärtat.
Jag är inte ensam längre i mitt liv, men allt är så nytt och det har inte uppstått planer åt det hållet än.
Men även om planerna skulle gå ditåt (vilket jag verkligen hoppas att de gör i sinom tid), så är det en lång planering i att minska bort mediciner och en massa annat, att tiden kanske springer iväg såpass att det är för sent i allafall.
Men man måste väl få drömma?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)