Så många tårar. De vill inte ta slut.
Jag brukar gråta tyst i vanliga fall, sådär när bara tårarna rinner omärkligt och blöter ned kinderna.
Inte nu.
Hela jag skälver, skakar och tjuter, ansiktet förvridet i en smärta som jag inte trodde var möjlig.
Vad är lycka egentligen?
Ska man vara glad över att hjärtat har gått itu och bara ena halvan sitter kvar?
Eller ska man gråta ihjäl sig över att det gått itu och sörja resten av livet för den saknade delen?
Ska man kasta sig efter, hitta den förlorade delen, sätta ihop hjärtat som kommer att fortsätta bulta, men inse att man förlorade hälften ändå?
Ska man leta efter den saknade halvan bara för att inse att den andra halvan försvann på vägen?
Tårarna rinner och jag hör ljudet av mig själv, hulkandes inne i det mörka rummet där jag sitter.
Så ensam.
Om vi ändå vore två om smärtan, då kunde vi åtminstone gråta tillsammans och trösta varann.
Nu får jag gråta ensam, för han delar inte min sorg.
Min sorg är hans lycka.
Hur sjukt är inte det egentligen?
Ska man inte dela glädje och sorg när man lever ihop eller är det bara något man säger för att det ska låta bra? En kliché?
Jag känner mig överkörd. Sutten på.
Ensam och tårdränkt och det gör så ont i hjärtat, i bröstet, i magen.
Och han förstår inte.
Det gör nästan mer ont.
Så vad fasen är lycka egentligen?
Att leva med den man älskar mer än livet, men alltid och evigt sakna halva hjärtat?
Eller låta livet leva i frihet, med förhoppning om att finna det saknade sammanhanget, det som gör så ont i hjärtat, i bröstet, i magen?
Kan nån jäkel svara på det, för jag vet varken ut eller in längre.
"Din sorg är hans lycka"?? Du har rätt, det är sjukt, hel sjukt. Och det är ingen klische, man delar sorg och glädje med varann!
SvaraRaderaMan delar de båda och du ska ha ett helt hjärta inget halvft! Ett halfvt hjärta då saknas ju alltid nåt.
SvaraRaderaDet har jag lärt mig av ett långt och ibland stormigt liv att man inte ska ha för höga förhoppningar på att männen ska förstå för dom tillhör liksom en annan planet. Att försöka att inte ha för stora förväntningar på dom gör livet en hel del enklare faktiskt
SvaraRaderaVad ledsen jag blir när jag läser. Gråter med dig! Vet hur gärna du vill ha barn och bli mamma och att du pratat om det så länge jag kan minnas och jag har alltid tänkt att du kommer att bli den bästa av mammor. Trodde väl att du äntligen hade hittat rätt pappa nu så du äntligen fick bli mamma du med och vara glad och lycklig för en gångs skull. Men tydligen vill det sig inte riktigt i ditt liv och det gör mig ont! Men ingen människa ska behöva gå runt med ett halvt hjärta, hjärtat ska vara helt för att både slå och kunna läka. Barnlängtan är inget som försvinner med åren det blir bara värre och för din egens skull så hoppas jag att du inte behöver utstå det. Sänder en stor kram och ber till alla gudar om att du ska få vara lycklig med en man du älskar och som älskar dig och barn, massor med barn!
SvaraRadera