Så många tårar. De vill inte ta slut.
Jag brukar gråta tyst i vanliga fall, sådär när bara tårarna rinner omärkligt och blöter ned kinderna.
Inte nu.
Hela jag skälver, skakar och tjuter, ansiktet förvridet i en smärta som jag inte trodde var möjlig.
Vad är lycka egentligen?
Ska man vara glad över att hjärtat har gått itu och bara ena halvan sitter kvar?
Eller ska man gråta ihjäl sig över att det gått itu och sörja resten av livet för den saknade delen?
Ska man kasta sig efter, hitta den förlorade delen, sätta ihop hjärtat som kommer att fortsätta bulta, men inse att man förlorade hälften ändå?
Ska man leta efter den saknade halvan bara för att inse att den andra halvan försvann på vägen?
Tårarna rinner och jag hör ljudet av mig själv, hulkandes inne i det mörka rummet där jag sitter.
Så ensam.
Om vi ändå vore två om smärtan, då kunde vi åtminstone gråta tillsammans och trösta varann.
Nu får jag gråta ensam, för han delar inte min sorg.
Min sorg är hans lycka.
Hur sjukt är inte det egentligen?
Ska man inte dela glädje och sorg när man lever ihop eller är det bara något man säger för att det ska låta bra? En kliché?
Jag känner mig överkörd. Sutten på.
Ensam och tårdränkt och det gör så ont i hjärtat, i bröstet, i magen.
Och han förstår inte.
Det gör nästan mer ont.
Så vad fasen är lycka egentligen?
Att leva med den man älskar mer än livet, men alltid och evigt sakna halva hjärtat?
Eller låta livet leva i frihet, med förhoppning om att finna det saknade sammanhanget, det som gör så ont i hjärtat, i bröstet, i magen?
Kan nån jäkel svara på det, för jag vet varken ut eller in längre.