I keep dancing on my own

Igår gick flyttlasset för exet.
Jag satsade på att tömma skallen och försöka greja så mycket jag orkade hemma. Det gick inget vidare.
Ensamheten är inte jobbigt, men ändå så är den det.
Fördelen med att bo själv är att jag får saker jag velat/tänkt göra länge gjorda. Ja, i den mån jag kan och orkar i allafall. Men visst är det konstigt, det borde ju vara tvärtom!
Sista året med exet låg verkligen i allmänt stiltje. Jag märker och förstår det nu.

Det jobbigaste med att han har åkt är att djuren sörjer. Hundarna är jättedeppiga och katterna är irriterade över saknade möbler och förändringarna.
Jag tog med mig jyckarna på en kort promenad under dagen, för det brukar pigga upp dem, men de släpade benen efter sig och verkade bara tycka att det var jobbigt.
Tequila började dessutom dagen med att matvägra, något hon inte gjort på länge.

Jag hoppas att jag kan hålla ihop trådarna, få iordning på hushållet och samtidigt ge dem alla extra mycket kärlek nu när de har det jobbigt.
Bara inte min egen kropp faller på kuppen, för då blir jag också irriterad och vill bara ligga och sova...och kommer att göra det också.