I keep dancing on my own

Igår gick flyttlasset för exet.
Jag satsade på att tömma skallen och försöka greja så mycket jag orkade hemma. Det gick inget vidare.
Ensamheten är inte jobbigt, men ändå så är den det.
Fördelen med att bo själv är att jag får saker jag velat/tänkt göra länge gjorda. Ja, i den mån jag kan och orkar i allafall. Men visst är det konstigt, det borde ju vara tvärtom!
Sista året med exet låg verkligen i allmänt stiltje. Jag märker och förstår det nu.

Det jobbigaste med att han har åkt är att djuren sörjer. Hundarna är jättedeppiga och katterna är irriterade över saknade möbler och förändringarna.
Jag tog med mig jyckarna på en kort promenad under dagen, för det brukar pigga upp dem, men de släpade benen efter sig och verkade bara tycka att det var jobbigt.
Tequila började dessutom dagen med att matvägra, något hon inte gjort på länge.

Jag hoppas att jag kan hålla ihop trådarna, få iordning på hushållet och samtidigt ge dem alla extra mycket kärlek nu när de har det jobbigt.
Bara inte min egen kropp faller på kuppen, för då blir jag också irriterad och vill bara ligga och sova...och kommer att göra det också.

Snart händer det

Som de säger på Triss-reklamen.
Men jag blir inte rik på pengar, även om liverfarenhet absolut inte är fy skam.
Hade ju varit skönt att ha haft en buffert nu förstås, men jag är optimist av naturen och kan se ett ljus i fjärran även här.
Allt går om man vill.

På söndag flyttar exet ut.
Som jag bävat för denna dagen tidigare!
Nu vill jag bara att det ska gå fort och smidigt så jag kan börja leva normalt igen. Sista dagarna har känts mer krystade än vanligt och om den blivande ensamheten skrämt mig förut, så ser jag fram emot den nu.
Ett tag i allafall. Sen blir den väl för påtaglig och då hoppas jag att skyddsnätet tar emot mig. Igen.

Men jag är inte ensam med problem, krämpor, tankar och ångest.
Jag märker av att många mår dåligt, om det är mörkret som fångat in dem eller tiden i sig, det vet jag inte. Men det gör mig ont.
Jag är alldeles för blödig för att se ett djur eller en människa må dåligt, vara sjuk eller lida.
Då gör det ont i mitt lilla hjärta och jag blir plötsligt den där personen som önskar av hela min själ att jag bara kan lyfta händerna och skänka en massa kraft till de som behöver den bäst.
Tänk om det vore möjligt! Då skulle minsann världen se betydligt ljusare och gladare ut.

Så länge så hoppas jag att de som behöver mig, inte räds att komma hit och höra av sig om de behöver hjälp. Om de behöver prata. Om de behöver någon som lyssnar. Om de behöver känna sig mindre ensamma för en stund. Om de behöver sig en kopp gott kaffe eller varför inte ett gott skratt?
Jag vet att de inte kommer för att de anser att jag har det tillräckligt.
Men av någon konstig anledning så mår jag inte sämre av andras problem. Däremot mår jag bättre om jag kan hjälpa till med dem.
Så hör av er och kom förbi när helst ni behöver och/eller vill. Jag finns här och är bara för er när ni behöver det. <3

Några dagar tårfritt

Men i natt var det dags igen.

Jag vet inte varför, men helt sonika började jag tänka på Julen. Vad jag gjorde på Jul innan jag träffade exet och vad vi har gjort på jularna under åren som sambos.

Så insåg jag fakta och då kom tårarna.
I år blir det en ensam Jul.
Igen.
Precis sådär ensamt som det var innan jag träffade exet.

Det ska ju vara lätt att leva?

Gjorde en frusen cheesecake igår. Den ligger kvar i frysen, jag har inte ens orkat smaka.
Visst blir jag hungrig emellanåt och då försöker jag äta lite, men det känns så meningslöst.

Exet jobbar, käkar, festar och sover - med vad det verkar - utan problem.
Jag tuggar snart av mig fingrarna, är helt tom i kolan, får ingen sömn, orkar inte äta. Festa??
Festa är att ta en kopp nybryggt(inte sånt som stått i termos i två dygn) kaffe. Efterfesten är om jag sippar i lite grädde. "För sakens skull".

Samtidigt som det gör så jäkla ont i hjärtat, så vet jag att det här var den rätta vägen. Vi stod båda på två helt olika spelplaner innan separationen.
Jag är glad om han blir den där vännen som jag aldrig behöver mista. Den där vännen som är av den bästa kalibern. Men jag vet också av erfarenhet att det kan vara svårt.

Nu består den största svårigheten i att veta hur man ska bete sig, när man plötsligt "måste" leva under samma tak med mannen man älskat så länge utan förbehåll, utan att få visa att man fortfarande gör det.

När man måste vara stark

Det hjärta som svider

Visst gör det ont när knoppar brister

Men det är värre när blommorna vissnar och dör

Blödig

Jag är inne i en period där allt bara gör att jag börjar gråta. Spelar ingen roll hur, när eller var.

På Smärtkliniken vid senaste besöket delade jag väntrummet med en jämngammal tjej. Hon hade långt, tjockt hår ned till midjan, var smal med snygga kläder och fin make-up. Hon tittade upp när jag kom in, log och hälsade.
För det första så händer det inte så ofta att okända människor i ett väntrum hälsar och för det andra så var hon inte bara trevlig, hon såg så perfekt ut. Precis så som jag skulle vilja se ut för min ålder! Kände att jag hela tiden fick titta ned i valkarna i magen eller snett in i väggen under min oklippta lugg för att inte visa hur otroligt ledsen jag blev.

Och alla dessa barnvagnar som springer över högt och lågt. Jag önskar att det var jag som gick runt med dem alla. Det gör mig också ledsen.
Tidigare har jag stundtals känt lite irritation över grannungarna när de härjar sig hesa i skogen bakom huset, men nu tycker jag bara att det är roligt att höra dem ha så kul. Först kan jag skratta, men sedan gråter jag floder innanför husets väggar för att jag inte hade lika roligt när jag var liten. Eller för att det inte är mina tokiga, skrikiga ungar som har roligt.

Var på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan häromdagen. Tårarna bara rann hela tiden, men de verkade inte ens ta notis om det.
Efter en kvart var jag "avklarad"(det var åtminstone så som jag kände mig) och tvingades ta trapporna ned till bottenplan. Hissarna krånglade.
Grinade över hur ont det gjorde för varje trappsteg och grinade än mer för att alla andra verkade kunna springa och ta flera trappsteg i ett kliv.

Mer bittra tårar av ömhet till den gamla tanten som stod nere vid hissen och tryckte för glatta livet på knapparna utan att det hände något. Blev så ledsen när ingen talade om för henne att hissarna var trasiga. Själv vågade jag inte gå fram för att jag var så rödgråten, ville inte att den rara tanten skulle se mig.
Sedan blev jag ledsen igen över att jag inte sagt något, för vem vet hur länge hon stod där och väntade på hissarna som aldrig kom?

Jag kanske bara är överblödig just nu, vi har ju alla våra olika perioder.
Men just nu så verkar jag inte kunna göra något annat än vara ledsen och gråta.