Stiltje

Det hände så mycket i början och jag fick, med en massa god hjälp, upp pulsen rätt bra här hemma efter exet flyttat ut.
Säng kom på plats, med gamla resårmadrasser och en ny bäddmadrass. Stenhård, men i allafall - en säng.
Vi tvättade i mängder, allt från gardiner till sängkläder, till en massa annat som jag ville tvätta. Jag hade över huvudtaget ett väldigt behov av att få rent och utstädat så mycket som möjligt.

I fem dagar körde vi stenhårt.
Sen behövde mina vänner jobba och göra saker i sina hem och jag kände att jag hade fått så mycket hjälp med det viktigaste och borde klara resten själv i sinom tid.
Men så fort jag blev ensam igen, så avtog allt.

Det ligger kläder lite här och var, det ligger papper precis överallt, det står halvfulla lådor med saker som ska gås igenom, alla böckerna som skulle packas upp ligger kvar i lådorna och hemmet känns halvt.
Skulle väldigt gärna vilja låta alla som vill, komma när de vill, men har fortfarande ångest över att det inte händer något.

Varför gör jag inte bara lite emellanåt när tid och ork finns?
Istället för som nu, sitter allmänt stilla vid TV:n eller datorn eller framför kaminen.
Jag ser framför mig vad som behöver göras, hur jag ska göra det och hur det kommer att se ut efteråt. Men jag kommer liksom inte till skott.
Har ingen lust.

Det är väl där skon klämmer. Jag har ingen lust alls.
Får tvinga mig själv att gå ut och ta in ved, men det är ju bara för att jag inte vill att vi ska frysa.
Idag hade jag ändå såpass mycket vett i huvudet, att jag passade på att handla lite medan jag ändå var i stan och lämnade blodprover.
Jag äter varje dag, mest för att medicinerna behöver något att hålla sig fast vid i magsäcken.
Sömnen är fortfarande katastrofal och någonstans så tror jag att jag omedvetet inte låter mig sova, för att det inte är klart än. Jag måste göra klart här hemma.

Jag tror att det är därför. Ingen ro, ingen rast, förrän jobbet är färdigt.
Så imorgon ska jag göra ett nytt försök.
Skicka lite städvillig energi är ni snälla! ;)