Sluta ät upp mina kläder!

Hallå där, ser jag rik ut?
Nej inte direkt, men definitivt inte om jag ska behöva gå runt i trasiga paltor också. Sluta ät upp mina kläder!

Tips på hur man gör sig av med/utrotar/skrämmer KLÄDMAL på flykt mottages vänligt med bestämt!

Hjääälp!

Vi har en brun altan. Väggar, golv, delvis också taket. Brunt, brunt...
Bara husväggen är faluröd, resten är brunt.
Ja, se själva vad dystert:

Fördelen med det bruna är att man inte ser smuts, flugskit, algangrepp osv.
Vi tänker inte måla om den, vi hyr bara huset och det känns som ett alldeles för dyrt och jobbigt "tidsfördriv".

Vad vi kan göra är att sätta färg på inredningen!
Så vi tänkte köpa lite smått och gott när ekonomin tillåter och detta i en specifik färg för att liksom piffa upp så här på sommarhalvåret.
Men...vi är -förstås- oense.

Jag tycker att det skulle vara fint med turkos som lyser upp i det bruna!
Tänk er turkosa bordstabletter på utemöbeln, typ den här:



Kanske en turkos plastmatta på golvet, en stormlykta med ett turkost ljus, en turkos solcellslampa hängande någonstans...
Det kan ju förstås kanske vara en nackdel att brunt är en varm färg och turkos en kall, men jag tror att det skulle kunna bli ganska bra.

Sambon tycker rött.
Jag gillar rött, men både brunt och rött är varma färger som på ett sätt nästan kan flyta ihop. Dessutom är ju hela husväggen röd redan, så jag tycker att det blir för mycket av färgen om man även ska lägga till inredningsdetaljer i rött.

Hjääälp!
Vi är två envisa tjurskallar som stångas här.
Kompromissa kan vi, men tänk er både brunt, turkost OCH rött? Njäe...

Jag föreslog att vi kunde välja en stark cerise på detaljerna istället (då ska ni veta att jag inte gillar rosa, men cerise av rätt variant kan funka), men oj vad herrn slog sig för bröstet då.
Tjejfärg! Ska grabbarna Grus å Grillare ha pilsnerafton på tjejaltanen?!
Nej vet hut på mig.

Ska tilläggas att jag hittat en massa turkosa inredningsartiklar till minimipris redan, men det är mer ont om rött(det fanns ju på Jul dock...). Något cerise har jag förvisso inte hittat alls.
Jag fick veta av en tjej som är bra på det här med färger, att vi inte ska välja grönt. Varför vet jag inte, men rent logiskt  - väljer vi att ha grönt på den bruna, burriga altanen, så kan vi väl lika gärna sitta ute i skogen istället.

Ni hörde mig förut va?
HJÄÄÄLP!
Tips mottages tacksamt!

OBS!
Har ändrat om i kommentarsinställningarna enkom för att alla lätt ska kunna bidra med sin åsikt i "färgfallet". :)

Lite rörigt

Så har det nästan gått en vecka igen...

Jag sitter med en ny dator sen helgen och hjälp säger jag bara!
Jag som trodde att jag skulle bli som ett barn på julafton. Icke!
Min sju år gamla PC med Windows 4(eller något sånt) och jag, vi var liksom väldigt kompatibla och på samma nivå. Jag insåg väldigt snabbt att PC år 2013 och Windows 8 chockade mig intellektuellt och sparkade ut mig som en illaluktande fis i rymden...

Istället för att surfa bort helgen, satt jag framför TV:n och surade och vägrade ens starta datorn. Och då hade jag ändock fått hjälp med det mest väsentliga utav exet/dataproffset.

Nåväl, allt behöver ju lite tid ibland och jag får väl säga att den inte är så tokig trots allt. Det här med upplyst tangentbord är ju suveränt, då jag gärna sitter och surfar i nattsvarta mörkret.
Det är väl Windows 8 som suger, förstår inte varför jag ska ha en massa appar i datorn?? Med risk för att låta som en kärring, men det räcker väl att ha dem på mobiltelefonen?

Sambon och jag träffas inte alltför ofta, jag är fortfarande husänka och han är fortfarande djur- och husvakt.
I går tog vi dock tillfället i akt att åka in till badhuset och bekanta oss med nya "upplevelsebadet" på hemorten. Om datorn var en spark i rumpen, så var plaskandet i varmt vatten en succé!
Både jag och mannen njöt och hade roligt. Antar att vi båda sov som klubbade sälar hela natten lång på varsitt håll med.
Jösses vad trött man blir av att bada!

Idag ska jag försöka komma iväg med en låda till en insamling för en sexbarnsfamilj vars hus brann ned till grunden före helgen.
Jag har samlat ihop gardiner, sängkläder, en matberedare, ett våffeljärn, ett smörgåsjärn, sällskapsspel, några väskor och lite annat smått och gott.
Barnkläder har jag tyvärr inga att bidra med och föräldrarna i familjen drog betydligt mindre storlekar än både mig och sambon.
Kläder på kroppen och tak över huvudet är ju självklart viktigast, men jag tror inte att man fattar vad mycket det är man förlorar när allt försvinner.
Så därför tar jag med lite husgeråd och sånt som de förhoppningsvis vill använda och har nytta utav tills de kan köpa nya grejer så småningom.

Det känns futtigt det där i min låda, de kanske inte vill ha det alls. Men det är vad jag kan bidra med och har man möjlighet att hjälpa till, så tycker jag att man ska göra det.

I-landsproblem...

Det svälter folk i en del länder och det dör andra av sjukdomar och ångest, andra är hemlösa, narkomaner eller brottas med arbetslöshet.
Och här sitter jag och funderar mig gråhårig över vad jag ska köpa för schampo och balsam fortsättningsvis... :S
Det är ju så att jag borde skämmas faktiskt.

Jag tror inte att folk som läser min blogg är speciellt glassiga, fräsiga och "inne" (rätta mig gärna om jag har fel!).
Gissar snarare att några av den här bloggens läsare påminner lite om sköna Tabita i "Mia och Klara".
Några sitter hemma i soffan, med hela pyjamasen indränkt i barnspyor och ser på "Glamour".
Någon enstaka sitter på jobbet, med en tjärsvart kopp kaffe och stönar över att solen blänker i dataskärmen.
Någon sitter i bilen och leker med sin iPhone, emellan Wordfeudspel och Aftonbladsuppdateringar.
Och Någon ligger hemma i soffan och läser bloggar, ser på TV, lyssnar på musik, hänger tvätt, dammsuger, diskar och lagar mat. Någon gör så. Ingen annan. ;)

Till mitt jättestora I-landsbekymmer.
Jag har i 15 års tid unnat mig ett fantastiskt schampo och balsam av märket KMS California.
Mitt hår är jättesvårt att ta hand om, för det är tunt, skört, torrt, går lätt av och är dessvärre lättpåverkat både av vatten, vind och framför allt - hur jag mår rent allmänt.
Som alla andras hår, med bara lite sämre förutsättningar alltså.

I allafall.
Har alltså börjat titta på billigare produkter, som ändå verkar bra. Men hur vet man det, när man inte använt dem?
Självklart kan det vara så att en produkt funkar jättebra på ett hår och är värdelöst på ett annat, den smällen får man ju ta och som med allt annat får man ju prova sig fram.
Jag har nu börjat titta mer och mer på TIGI's produkter och undrar om de är bra eller om allt bara låter bra?

Mina förhoppningar är att någon skön Tabita eller nedspydd Glamour-morsa ska ha en aning.
Lite hjälp vore på sin plats om jag får be? :)

Fast tjuvar har väl ingen säsong

Natt till lördag, eller lördag morgon för att vara exakt, så kröp en okänd bil in bakom mitt hus.
Jag vet inte om den kröp egentligen, men jag förutsätter att folk som inte vill bli sedda eller hörda, smyger.

Hundarna fick frispel och skällde som tokiga och jag for upp med adrenalinet pumpande.
Vad fasen gör jag nu?, vet jag att jag tänkte.
Ingen karl att förlita sig på, inga skjutvapen att handhålla, en kropp som är både seg och klen och långsam.
Dessutom hade jag haft ögongel i ögonen innan läggdags, så inte såg jag speciellt bra heller.

Jag gick in i ett av de stängda rummen på övervåningen och fick se en mörkfärgad bil av sedanmodell och minst två skuggor som smög in och ut ur garaget och uthuset.
Jäkla tjyvhelveten!
På sommaren och hösten åker det ju runt pack och härjar, det vet ju alla som bor så här på landet, men i februari, mitt i vintern? Vad blir det liksom?
Fast tjuvar har väl ingen "säsong" förstås.

Jag kom ned för trapporna med hundarna som besatta runt benen. De skällde och reste ragg och var helt vansinniga.
Tack och lov för att man har vakthundar när det gäller!
Och finns det något som ingen tjyvjäkel brukar vilja beblanda sig med, så är det ilskna hundar.
Jag tände upp på nedervåningen och slängde ett grisöga ut på gården, aktiviteten verkade ha stannat upp av ljusen.
Jag slet upp fönstret i tvättstugan och ropade ut med min starkaste och myndigaste stämma (för dygnstimmen):
-Ni har 10 sekunder på er, sen släpper jag hundarna!
(hundarna gjorde sig väl hörda också skall tilläggas)

Jag tror inte ens att det tog fem sekunder, så gasade de iväg över gårdsplanen så det skrek i både isen på marken och i däcken på bilen.
Jag såg inte reg.numret, för jag hade för suddig syn. Förutom ögongelen, så bländade jag mig själv med alla tända lampor.
Tyvärr kan jag heller inte säga någon exakt färg eller märke på bilen, och då är jag ändå ganska bra på att känna igen bilar.
Det var både för mörkt och fel på den mänskliga faktorn precis just då.

Jag kunde inte lägga mig igen, var alldeles för uppe i varv. Hundarna gick på helspänn i flera timmar efteråt.
Först vid 10-snåret vågade jag mig ut att titta i uthusen för att se om något saknades. Med blotta ögat finns allt kvar, å andra sidan - vad skulle de ha tagit?
Tror bara att jag har ved och en gammal skruttig åkgräsklippare som man kanske kan få något för där ute. En nästan tom dunk med bensin också.
Allt var i allafall kvar. Antagligen fann de också själva ut att det faktiskt inte fanns något att ha på min gård.

Sen exet flyttade så finns det ju ingen bil kvar på gården, och jag funderar på om det därför kan se aningen obebott ut emellanåt här.
Jag snålar ju dessutom med lampor, så det är inte mycket tänt heller.
Men i natt var alla utelampor på gården tända och det såg nog ut som det var fest här på kvällen, för oj vad jag sprang runt och tände och släckte hela tiden.
Det var inte en chans till sömn i natt heller, men det är väl bara normalt.

Eftersom jag är uppväxt på landet, så vet jag ju att detta inte är ovanligt och jag har varit utsatt för det tidigare.
Jag känner mig inte mindre trygg på grund utav detta och jag har ju världens bästa hundar i nöd och kärlek.
Men nog skulle det kännas aningens bättre med en rejäl karl i huset också. Så är det bara.

Normal/LCHF

Lungfunktionsundersökningen i tisdags visade att mina lungor beter sig normalt för mitt kön, min vikt/längd, min ålder och mitt leverne.
Även om jag nästan kräktes efter att ha inandats kolmonoxid i glasburen för tredje gången, så är jag trots allt glad över att vara normal.
Något annat hade faktiskt inte varit så roligt.

Jag var helt slut efter nära på tre timmar i den där glasburen, men tog mig ändå tappert hem till dejten. (dä ni, nu får ni saker att snacka om igen!)
Där hamnade jag, så när som på två minimala hundpromenader, i soffan resten av kvällen.
Dejten lagade god mat och satte i nya filmer för att underhålla mig på bästa vis. Han lyckades väldigt bra, speciellt med maten. :)

Tapper som jag är, så är jag ju så bra på att dölja krämpor och "knäckthet", men igår hade jag nog kunnat gråta en skvätt bara för att kroppen och jag inte alls kommer överens.
Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att vara just normal.

På sjukhuset igår gick det inte att undgå att det var Fettisdagen, så när jag kom hem idag (ja jäklar förstår ni, jag sov över hos dejten också! Hujedamig!), så passade jag på att göra LCHF-semlor.
Fyra stycken halvsnygga bullar med mandelmassa och grädde tog lilla knäckta mig ca sex timmar att göra. Jag var nämligen tvungen att knapra morfin och sova två timmar mitt i allt.

Som tur var fick jag under kvällen oväntat besök och hantverkshjälp, då det kom till att göra egen mandelmassa. Har ingen aning om hur jag hade fixat det själv?
Troligtvis var det någon där uppe som insåg detsamma och skickade en hjälpande ängel till min undsättning.

Jag såg fram emot mina LCHF-semlor och den jag till slut fick ned, var förjäkla god. Men vem ska äta de tre andra?
För jag kommer att stå mig på den här enda resten av veckan... [raaap]

A nice day

Fyllda vedlårar inomhus.
Eldar i både kamin och vedspis och har en härlig (kanske lite varm) inomhustemperatur på 22 grader.
Alla rum/golv dammsugna.
All tvätt vikt och inlagd/inhängd i skåp och lådor.
Diskmaskinen urplockad.
Renbäddad säng.
Nyduschad.

A nice day!

Stiltje

Det hände så mycket i början och jag fick, med en massa god hjälp, upp pulsen rätt bra här hemma efter exet flyttat ut.
Säng kom på plats, med gamla resårmadrasser och en ny bäddmadrass. Stenhård, men i allafall - en säng.
Vi tvättade i mängder, allt från gardiner till sängkläder, till en massa annat som jag ville tvätta. Jag hade över huvudtaget ett väldigt behov av att få rent och utstädat så mycket som möjligt.

I fem dagar körde vi stenhårt.
Sen behövde mina vänner jobba och göra saker i sina hem och jag kände att jag hade fått så mycket hjälp med det viktigaste och borde klara resten själv i sinom tid.
Men så fort jag blev ensam igen, så avtog allt.

Det ligger kläder lite här och var, det ligger papper precis överallt, det står halvfulla lådor med saker som ska gås igenom, alla böckerna som skulle packas upp ligger kvar i lådorna och hemmet känns halvt.
Skulle väldigt gärna vilja låta alla som vill, komma när de vill, men har fortfarande ångest över att det inte händer något.

Varför gör jag inte bara lite emellanåt när tid och ork finns?
Istället för som nu, sitter allmänt stilla vid TV:n eller datorn eller framför kaminen.
Jag ser framför mig vad som behöver göras, hur jag ska göra det och hur det kommer att se ut efteråt. Men jag kommer liksom inte till skott.
Har ingen lust.

Det är väl där skon klämmer. Jag har ingen lust alls.
Får tvinga mig själv att gå ut och ta in ved, men det är ju bara för att jag inte vill att vi ska frysa.
Idag hade jag ändå såpass mycket vett i huvudet, att jag passade på att handla lite medan jag ändå var i stan och lämnade blodprover.
Jag äter varje dag, mest för att medicinerna behöver något att hålla sig fast vid i magsäcken.
Sömnen är fortfarande katastrofal och någonstans så tror jag att jag omedvetet inte låter mig sova, för att det inte är klart än. Jag måste göra klart här hemma.

Jag tror att det är därför. Ingen ro, ingen rast, förrän jobbet är färdigt.
Så imorgon ska jag göra ett nytt försök.
Skicka lite städvillig energi är ni snälla! ;)

Jag ber inte om hjälp så ofta

Har fått en tid idag kl. 13.00 med lilla Mysan.
Jag förklarade så gott jag kunde i telefonen och de var så gulliga i luren och sa att de skulle göra så gott de kunde för min lilla kissekatt, men också för min plånbok.

Kändes skönt när jag avslutat samtalet, men så var det ju det här med att vi behöver skjuts på något sätt.
Färdtjänsten erbjuder inte sina tjänster så ofta längre och jag vill inte att min lilla sjuka katt ska behöva åka samresor i flera timmar över hela stan innan vi kommer hem.
Så jag frågade combon/exet om han kunde göra ett undantag för oss. Om inte för mig, så iallafall för lilla kissen, som ju varit lika mycket hans de senaste 4,5 åren.
Han ska dessutom in till stan, för han ska ju jobba senare idag. Veterinärbesöket är ett par timmar före.

Han sa ju inte nej, men han hade fasen lika gärna kunnat göra det.
Jag har förvisso inte fått något svar alls egentligen, så får väl se om jag behöver panikragga skjuts i sista sekund.

Tillägg:
Usch, nu låter jag sådär otacksam och bitter... Som en riktig surkärring.
Han behöver ju inte alls hjälpa till om inte han vill det, vi är ju inte ihop och han flyttar snart ut. Jag måste faktiskt klara mig på egen hand och kan inte ta för givet att han kanske kan hjälpa till med skjuts ibland, oavsett det gäller en katt eller mig eller något annat.
Är bara så van att han funnits till hands under så många år, att det är en lite jobbig omställning. Speciellt nu, när katten är dålig och jag verkligen känner att hon behöver komma iväg.
Men det är ju inte exets fel, något utav det.

Jag ber om...

Och pengar. Jag kommer att behöva pengar också.

Tragedier under årets finaste helger

Nu håller det på att hända. Precis nu.
Du är kanske inte den som det händer, du kanske inte ens känner någon som det händer för.
Just nu är jag en av över 50.000 svenskar som blir av med vår sjukförsäkring fr.o.m 2010-01-01.

Jag vill kunna arbeta och göra rätt för mig. Jag vill inte vara sjuk. Men lik förbaskat så är jag just sjuk och i dagsläget klarar jag inte att garantera att min kropp håller för något jobb.
Jag känner ångest och är deprimerad över detta. Att vara samhället "till last".
Jag trodde att det skulle räcka med att vara min egen last, sambons last, sjukvårdens last.
Men nu är jag även samhällets och framför allt regeringens last. Den som de skäms över och som belastar systemet och saboterar siffror.

Vad jag absolut inte förstår är, varför ingen protesterar?
För även om man inte själv är den utsatta, så brukar de flesta av oss vara så humana att vi känner att det är fel när det begås orätt emot andra. Speciellt om de andra är en utsatt grupp som t.e.x barn, äldre, handikappade eller i det här fallet sjuka.

Inget annat land har så mjäkiga invånare som Sverige. Nickedockor är vad vi är.
Säger Storebror hoppa, så nog fasen hoppar vi. Samtidigt som vi gnäller om självständighet och jämlikhet.
Hur tusan går det ihop?

Nej, nu MÅSTE vi gemensamt agera, den här galenskapen får inte fortsätta längre.
Själv orkar jag bara plita ner meningar här emellanåt, och jag pratar med folk som jag träffar. Tyvärr träffar jag mest andra sjuka, lika illa utsatta och vi orkar inte slåss.
Vi måste ha hjälp för att vinna den här kampen. Vi slåss 24 timmar om dygnet emot våra sjukdomar, vi orkar inte slåss emot myndigheter, försäkringskassa, lagar och regler uppsatta av en inkompetent och maktgirig regering.

http://www.webbprodukter.se/sjuka/index.php

Gå in på länken ovan. Gör din röst hörd, eller åtminstone läs. Läs och begrunda och fundera på om det här är ett samhälle du är stolt över att leva i.
Hjälp oss stoppa häxjakten på samhällets utsatta. Hjälp oss att bli friska i den takt som våra sjukdomar kräver. För vi orkar inte hjälpa oss själva längre.