Stiltje

Det hände så mycket i början och jag fick, med en massa god hjälp, upp pulsen rätt bra här hemma efter exet flyttat ut.
Säng kom på plats, med gamla resårmadrasser och en ny bäddmadrass. Stenhård, men i allafall - en säng.
Vi tvättade i mängder, allt från gardiner till sängkläder, till en massa annat som jag ville tvätta. Jag hade över huvudtaget ett väldigt behov av att få rent och utstädat så mycket som möjligt.

I fem dagar körde vi stenhårt.
Sen behövde mina vänner jobba och göra saker i sina hem och jag kände att jag hade fått så mycket hjälp med det viktigaste och borde klara resten själv i sinom tid.
Men så fort jag blev ensam igen, så avtog allt.

Det ligger kläder lite här och var, det ligger papper precis överallt, det står halvfulla lådor med saker som ska gås igenom, alla böckerna som skulle packas upp ligger kvar i lådorna och hemmet känns halvt.
Skulle väldigt gärna vilja låta alla som vill, komma när de vill, men har fortfarande ångest över att det inte händer något.

Varför gör jag inte bara lite emellanåt när tid och ork finns?
Istället för som nu, sitter allmänt stilla vid TV:n eller datorn eller framför kaminen.
Jag ser framför mig vad som behöver göras, hur jag ska göra det och hur det kommer att se ut efteråt. Men jag kommer liksom inte till skott.
Har ingen lust.

Det är väl där skon klämmer. Jag har ingen lust alls.
Får tvinga mig själv att gå ut och ta in ved, men det är ju bara för att jag inte vill att vi ska frysa.
Idag hade jag ändå såpass mycket vett i huvudet, att jag passade på att handla lite medan jag ändå var i stan och lämnade blodprover.
Jag äter varje dag, mest för att medicinerna behöver något att hålla sig fast vid i magsäcken.
Sömnen är fortfarande katastrofal och någonstans så tror jag att jag omedvetet inte låter mig sova, för att det inte är klart än. Jag måste göra klart här hemma.

Jag tror att det är därför. Ingen ro, ingen rast, förrän jobbet är färdigt.
Så imorgon ska jag göra ett nytt försök.
Skicka lite städvillig energi är ni snälla! ;)

Bollen rullar

Ja...ha.
Så var bollen i rullning.
Hyreskontraktet uppsagt.
Letar ny bostad.
Ensam.
Jag och djuren.
Så inte helt ensam.
Men det känns som det.

Vem där?

Igår kväll fick jag lite skrämselhicka, men innan dess var jag arg på hunden som stack.
Det visade sig att hon stack efter en människa som var ute i beckmörkret i skogen.
När hunden kommit tillbaks och jag var högröd i ansiktet av lysten ilska, så kom då tanken.

Vad är det för människa som utan lampa går ut mitt i beckmörka skogen bakom vårt hus efter kl. 22 en vardagskväll?
Det finns inga stigar där och det är gräslig terräng. Detta hördes tydligt eftersom personen ifråga sprang när Cheyenne satte efter han/hon.
Jag tyckte mig också höra "Lägg av!" i tumultet, men är inte helt hundra, för vakthunden inte bara jagade, hon skällde också.
Jag skrek mig blå efter hunden, som snällt kom tillbaka när inkräktaren verkade vara på säkert avstånd från hennes vaktmarker.
Men vad man undrar. Vem var det som var där och VAD gjorde människan där just då?

Baksidan av vårt hus ligger i totalt mörker, det är bara en stor, mörk skog.
Skulle någon vara nyfiken på oss eller huset(eller innehållet i hus eller uthus), så är det helt klart den bästa sidan att välja för att kika osedd.
Det kanske var helt harmlöst, men det känns ändå lite obehagligt. Jag är väldigt glad över att hundarna vaktar oss och gården så bra.

Ska ta med mig hundarna under dagen och titta om vi kan se några spår. Sedan ska jag nog låta stora gårdslampan vid uthuset vara tänd på kvällarna hädanefter.
Vi snålar med elen och har den släckt, då vi inte tycker att vi har behov av den.
Men nu verkar vi ju ha behov.

Hit ska vi flytta snart

Foto: Tommie Ohlson