Fast tjuvar har väl ingen säsong

Natt till lördag, eller lördag morgon för att vara exakt, så kröp en okänd bil in bakom mitt hus.
Jag vet inte om den kröp egentligen, men jag förutsätter att folk som inte vill bli sedda eller hörda, smyger.

Hundarna fick frispel och skällde som tokiga och jag for upp med adrenalinet pumpande.
Vad fasen gör jag nu?, vet jag att jag tänkte.
Ingen karl att förlita sig på, inga skjutvapen att handhålla, en kropp som är både seg och klen och långsam.
Dessutom hade jag haft ögongel i ögonen innan läggdags, så inte såg jag speciellt bra heller.

Jag gick in i ett av de stängda rummen på övervåningen och fick se en mörkfärgad bil av sedanmodell och minst två skuggor som smög in och ut ur garaget och uthuset.
Jäkla tjyvhelveten!
På sommaren och hösten åker det ju runt pack och härjar, det vet ju alla som bor så här på landet, men i februari, mitt i vintern? Vad blir det liksom?
Fast tjuvar har väl ingen "säsong" förstås.

Jag kom ned för trapporna med hundarna som besatta runt benen. De skällde och reste ragg och var helt vansinniga.
Tack och lov för att man har vakthundar när det gäller!
Och finns det något som ingen tjyvjäkel brukar vilja beblanda sig med, så är det ilskna hundar.
Jag tände upp på nedervåningen och slängde ett grisöga ut på gården, aktiviteten verkade ha stannat upp av ljusen.
Jag slet upp fönstret i tvättstugan och ropade ut med min starkaste och myndigaste stämma (för dygnstimmen):
-Ni har 10 sekunder på er, sen släpper jag hundarna!
(hundarna gjorde sig väl hörda också skall tilläggas)

Jag tror inte ens att det tog fem sekunder, så gasade de iväg över gårdsplanen så det skrek i både isen på marken och i däcken på bilen.
Jag såg inte reg.numret, för jag hade för suddig syn. Förutom ögongelen, så bländade jag mig själv med alla tända lampor.
Tyvärr kan jag heller inte säga någon exakt färg eller märke på bilen, och då är jag ändå ganska bra på att känna igen bilar.
Det var både för mörkt och fel på den mänskliga faktorn precis just då.

Jag kunde inte lägga mig igen, var alldeles för uppe i varv. Hundarna gick på helspänn i flera timmar efteråt.
Först vid 10-snåret vågade jag mig ut att titta i uthusen för att se om något saknades. Med blotta ögat finns allt kvar, å andra sidan - vad skulle de ha tagit?
Tror bara att jag har ved och en gammal skruttig åkgräsklippare som man kanske kan få något för där ute. En nästan tom dunk med bensin också.
Allt var i allafall kvar. Antagligen fann de också själva ut att det faktiskt inte fanns något att ha på min gård.

Sen exet flyttade så finns det ju ingen bil kvar på gården, och jag funderar på om det därför kan se aningen obebott ut emellanåt här.
Jag snålar ju dessutom med lampor, så det är inte mycket tänt heller.
Men i natt var alla utelampor på gården tända och det såg nog ut som det var fest här på kvällen, för oj vad jag sprang runt och tände och släckte hela tiden.
Det var inte en chans till sömn i natt heller, men det är väl bara normalt.

Eftersom jag är uppväxt på landet, så vet jag ju att detta inte är ovanligt och jag har varit utsatt för det tidigare.
Jag känner mig inte mindre trygg på grund utav detta och jag har ju världens bästa hundar i nöd och kärlek.
Men nog skulle det kännas aningens bättre med en rejäl karl i huset också. Så är det bara.