söndag 15 april 2012

Jag är inte så modig längre

Skäms på mig som bara sitter på röven och inte bryr sig längre!

Jag vet att jag också har del i att jag satt hemma igår, det behöver absolut ingen tala om för mig.
Men jag är också annorlunda. Även om jag har stannat i livet, där andra har fortsatt framåt, så är jag förändrad.
Men inte till det bättre.

Minns ni hur jag var?
Jag var glad, högljudd, jag skrattade, sjöng, tjöt och härjade och jag älskade att dansa.
Jag älskade livet, människan, musiken, vinet, festen och skratten. Jag bjöd mer än gärna på, och in mig själv (helt utan samvete enligt de flesta) och var tillgänglig i vått, torrt och oavsett pengar på kontot eller småkrämpor. Det fanns inga hinder och det enda som kunde ge solk i bägaren var om den alkoholbrusiga drycken tog slut.

Men idag så är jag så här.
Jag har väldigt dåligt självförtroende.
Jag tror på fullaste allvar att jag inte bidrar med något på några sätt och vis och jag känner mig i vägen och överflödig.
Jag tycker att det är pinsamt att besöka folk när jag är så stel och klumpig och hela tiden är jag sjukt rädd och orolig över att jag ska tappa något, ha sönder något, fläcka något eller säga eller göra något dumt.
Jag är livrädd för att uppta någons tid, speciellt när jag vet att de flesta jobbar, har barn, har familj, har annat. Väldigt ofta så känns det som att jag bara är i vägen. Det är kanske inte så, men jag med min dåliga självkänsla känner det som så.
Jag är hemskt orolig över att ni ska känna er utnyttjade om jag i samband med tex en fika, ber om hjälp med att åka och handla, bära in lite ved eller något annat som jag faktiskt har jätteproblem med att få till på egen hand. (detta har jag även fått bekräftat av två personer som kände sig just utnyttjade, så det är inte taget ur luften eller en känsla.)
Jag är rädd för mötet, för att ni ska bli besvikna på hur jag är idag. Och jag är rädd för att ni inte tycker om mig längre.

Skaffa hjälp för fasen då, om det är så jäkla jobbigt! -tänker ni nu.
Och jag kan berätta att jag redan har skaffat den och kontinuerligt går hos någon och pratar och försöker träna upp mig igen.
Jag ringer sällan, men jag försöker i möjligaste mån ta kontakt på mail, Facebook och sms.
Men det är svårt, jättesvårt.
Men jag försöker.

Tills dess att saker och ting går enklare för mig, så ber jag om lite hjälp på traven.
Samtidigt som jag har full förståelse för om ni inte har någon lust längre.

9 kommentarer:

  1. Borde inte dina vänner känna till detta redan? Förstår inte varför du måste sitta och försvara dig emot anonyma kommentater ifrån folk som uppenbarligen tar illa upp av att du inte hör av dig?! Folk som uppenbarligen räknar sig till dina vänner! Helt otroligt, jag blir förstummad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det vet de nog inte. För jag har nämligen gjort precis allt jag kan för att dölja mina problem. Jag har inte varit varken öppen eller tydlig med hur jag känner och hur jag mår.

      Radera
  2. Kanske är du inte den bästa av vänner, men samtidigt så tycker jag att det finns många anledningar till att det är så. Din sjukdom, att du inte blir bättre, din mamma, din skiljsmässa, med mer med mer. Sen kan man ju undra vad vi som inte har haft samma motgångar har för ursäkt. I mitt fall så är det nog bara så som du skriver att vi har hamnat i olika världar. Det skulle helt klart vara roligare att åka med mina barn till dig om du också hade barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta mig, men menar du seriöst att det inte är roligt att åka till Helena för att hon inte har barn? Jag tar alltid med mitt barn dit och hon älskar att vara där med alla djur och huset. Jag åker hellre med henne till Helena än till många andra som har barn!

      Radera
  3. Jag gillar att fika, handla och köra runt på dig ;-) struntar fullkomligt i din sjukdom, mamma och separation, vad har det med vänskap att göra?! KramAnn, som även kan tänka sig att bära in ved oxå..

    SvaraRadera
  4. Men herregud vad trött jag blir på en del! Man behöver ju inte vara ett geni för att förstå att du har det jobbigt! Alla som kände dig "innan" kan ju aldrig ha undgått att se förändringen heller! Ja, du har försökt dölja det, men riktiga vänner ser igenom alla murar! Jag har hela tiden sett att du mår skit och när man gör det så orkar man inte med sånt som var normalt innan.
    Jag blir så jävla förbannad när jag läser de anonyma kommentarerna. Här skriver du öppet och BER om hjälp att komma ur skiten, du ber om hjälp med att hitta tillbaka till dig själv, till livet och till vänner. Och så får du i ansiktet att du kan ringa själv..
    Jag tänker som så att alla gånger du "gillar" på facebook och kommenterar bilder och statusar, det är liksom ditt steg att ta kontakt ifrån där du är nu. Ett sms med "allt bra, hur går det" likaså. Fattar ni inte att det är där Helenas kontakt börjar nu? Är ni helt blinda eller vad fattas er?

    SvaraRadera
  5. oj har inte varit in här på nån dag. och det jag läser gör mig ledsen å bedrövad. sorlgit att du har förändrats så mycket som person, men känner själv lika dant. man är inte samma person som man var före sjukdom. man orkar inte. det går så mycket kraft åt att ta sig igenom vissa dagar. en del dagar har man mer ork å andra dagar fokuserar man på att ta ett andetag i taget för att ta sig igenom dagen.

    det tar mycker kraft å energi att göra sådant som är ett "måste" för att hålla kroppen så igång. det går åt mycker kraft att hålla hemmet igång.

    så att behöva lägga ner en massa kraft på att få vänner att förstå att man fortfarande finns kanske inte alla gånger är prio ett. men man behöver sina vänner.

    att leva med människor som har olika handikapp kräver faktiskt en hel del av vännerna. riktiga vänner tycker man borde se vart behovet finns. för behovet är inte samma från dag till dag. och det är lätt att dra sig undan.

    förstår dig fullkommligt när du inte visar eller berättar hur det egenligen är. är själv likadan. MAN ORKAR HELT ENKELT INTE FÖRKLARA SIG HELA TIDEN.

    rikgita vänner borde läsa på om just den sjukdom man har så att man kan vara avlsappnad i dersa sällskap och kunna tillåta sig att få vara den man är just den dagen utan att förklara sig. riktiga vänner ställer upp och förstår varför man inte är den som är den som "drar igång saker". för man orkar inte.

    jag försår precis vad du menar vännen. och det är sorgligt att vissa är så egoistiksa och friska och förväntar sig att en person som är sjuk ska vara den som är drivkraften. och det behöver inte kosta så mycket av vänners tid och energi för att göra oss glada.

    om man ändå är hos dig så skulle jag ge mig sjutton på att du blir mer glad över att någon bär in ved än har fikabröd med sig. eller att nån erbjuder sig att dammsuga när dom ändå är där. grejor som är gjort i en hadnvänding för en frisk person men för en sjuk person kan det vara uppgifter lika stora att bestiga det högsta berget.

    men samtidigt finns stoltheten kvar hos den sjuke. man vill klara sig sjävl och inte belasta.

    så mitt råd till alla som har en sjuk vän: ge av din tid. din tid kanske är 5 minuter men spar flera timmar för den sjuke. en sann vänn ser den andres behov. vare sig man är sjuk eller inte. alla behöver vi varandra men på olika sätt och på olika vilkor.

    stor kram till dig helena. förstår precis hur du tänker och hur du har förändrats.

    SvaraRadera
  6. Jag är ju en av dom som inte kände dig sen förr utan lärde känna dig via jobbet..
    Men som jag sagt till dig förut så gillar jag att hälsa på dig och skulle inte alls ha något emot att ta med mina barn till dig, men kommer gärna ensam också för du ger mig så mycket energi med ditt sätt att vara.
    Du är en underbar människa Helena och jag hoppas att ditt självförtroende byggs upp och att du kan må bra för det är du värd! tusen gånger om!

    SvaraRadera
  7. Tyvärr bor jag lite långt ifrån dig men förstår att du har det jobbigt med ensamheten.
    jag har också svårt att be någon om hjälp och vill klara allt själv men ibland går inte det speciellt för dig som inte är frisk. Ensam är inte stark och man behöver sina vänner så väl.
    Du måste försöka få tillbaka din tappade energi och det får man genom att göra det man tycker och och genom vänner och djur och fina platser i naturen. Man måste försöka tanka kraft och inte bara ösa ut den. Jag sänder dig de varmaste tankar och som sagt Synd att du bor så långt bort.

    SvaraRadera