Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.
På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?
Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.
Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.
Visar inlägg med etikett orolig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett orolig. Visa alla inlägg
söndag 6 oktober 2013
tisdag 24 september 2013
Kära rara lilla katt, kom hem!
Tre år sedan sist och nu upprepar sig mardrömmen.
Lucy är försvunnen igen! :(
Släppte ut henne med de andra katterna som vanligt i torsdags morse och sedan dess är hon borta.
Låter kanske inte så farligt för en katt som är van att vara ute, men i normala fall är hon aldrig borta längre än två dygn.
Förutom för tre år sen då. Då var hon försvunnen i nästan 1,5 månad.
Det var ren tur att vi hittade henne och framför allt fick tag i henne då, för hon hade blivit förvildad.
Hon fick vara innekatt i 8 månader efter det, för vi vågade verkligen inte släppa ut henne.
Nu har hon varit ute i nästan 2,5 år och har som sagt hållit sig hemma.
Hon aktar sig för vägen, så jag känner mig väldigt säker på att hon inte har blivit överkörd.
Hon har halsband med ID-tub, så skulle hon vara hemma hos någon så borde det inte vara så svårt att titta och lyfta luren.
Hon har aldrig gått långt hemifrån, vi hittade henne mindre än en kilometer hemifrån sist!
Då hon är en van utekatt och dessutom har klarat sig bra på egen hand under lång tid tidigare, så har jag mycket svårt att tro att hon har fallit offer för något djur såsom räv eller dylikt.
Hon kan ha blivit instängd någonstans hos någon av grannarna kanske. Men hon brukar göra sig väl hörd de få gånger hon hamnat i garderoben tex, så jag tror att det skulle märkas om hon befann sig i ett garage eller så.
Men jag vet inte och det värsta är att inte veta!
Måtte hon komma hem snart, för det här känns helt fruktansvärt. :(
Lucy är försvunnen igen! :(
Släppte ut henne med de andra katterna som vanligt i torsdags morse och sedan dess är hon borta.
Låter kanske inte så farligt för en katt som är van att vara ute, men i normala fall är hon aldrig borta längre än två dygn.
Förutom för tre år sen då. Då var hon försvunnen i nästan 1,5 månad.
Det var ren tur att vi hittade henne och framför allt fick tag i henne då, för hon hade blivit förvildad.
Hon fick vara innekatt i 8 månader efter det, för vi vågade verkligen inte släppa ut henne.
Nu har hon varit ute i nästan 2,5 år och har som sagt hållit sig hemma.
Hon aktar sig för vägen, så jag känner mig väldigt säker på att hon inte har blivit överkörd.
Hon har halsband med ID-tub, så skulle hon vara hemma hos någon så borde det inte vara så svårt att titta och lyfta luren.
Hon har aldrig gått långt hemifrån, vi hittade henne mindre än en kilometer hemifrån sist!
Då hon är en van utekatt och dessutom har klarat sig bra på egen hand under lång tid tidigare, så har jag mycket svårt att tro att hon har fallit offer för något djur såsom räv eller dylikt.
Hon kan ha blivit instängd någonstans hos någon av grannarna kanske. Men hon brukar göra sig väl hörd de få gånger hon hamnat i garderoben tex, så jag tror att det skulle märkas om hon befann sig i ett garage eller så.
Men jag vet inte och det värsta är att inte veta!
Måtte hon komma hem snart, för det här känns helt fruktansvärt. :(
fredag 10 maj 2013
Rymdfisar
Tankar om ny altanmöbel är minsann en fis i rymden i jämförelse med när man sitter där utan pengar och ett av djuren mår dåligt. :(
Tequila har visat hälta på ena frambenet sedan förra helgen. Ibland syns det inget, men igår och idag har hon varit väldigt halt.
Vi har avvaktat och vilat, men faktum är att det verkar som att hältan blir värre vid just vila.
För som allra haltast, det är hon när hon har sovit, legat eller vilat en stund. Sedan är det som att hon "går av sig" hältan. Efter en stunds rörelse ser man ingen hälta alls i "skritt", men travar hon så kommer den fram igen.
Dock verkar det ju inte göra så ont, för trots detta har hon mer än gärna härjat runt om vi vänt ryggen till. Hon är glad, hon äter och de enda gångerna som hon faktiskt verkar ha jobbigt, är just efter vila.
Vi har känt igenom henne från klorna och upp till ryggen i omgångar. Ingen ökad värme, ingen svullnad, inga sår, inget ömt, inga konstigheter alls.
Vad mycket lättare det skulle vara att lokalisera vart ontet sitter om man hittar någon orsak!
Sitter nu och funderar på hur jag ska göra. Allt hänger faktiskt bara på den här ekonomin som aldrig får en chans att hämta sig.
Vi hade dock lite tur på spel och dobbel i onsdags, för vi hade hit släktingar som vi skinnade på kortspel. Tur i något iallafall!
De skriver ju inte gärna faktura inne hos veterinären, men vi är ju storkunder sedan tidigare och vi har alltid gjort rätt för oss. Kanske det är okej att betala så mycket man kan och få en faktura på resten..?
Jag ska ringa och prata med dem iallafall. Det har jag råd med åtminstone.
Tequila har visat hälta på ena frambenet sedan förra helgen. Ibland syns det inget, men igår och idag har hon varit väldigt halt.
Vi har avvaktat och vilat, men faktum är att det verkar som att hältan blir värre vid just vila.
För som allra haltast, det är hon när hon har sovit, legat eller vilat en stund. Sedan är det som att hon "går av sig" hältan. Efter en stunds rörelse ser man ingen hälta alls i "skritt", men travar hon så kommer den fram igen.
Dock verkar det ju inte göra så ont, för trots detta har hon mer än gärna härjat runt om vi vänt ryggen till. Hon är glad, hon äter och de enda gångerna som hon faktiskt verkar ha jobbigt, är just efter vila.
Vi har känt igenom henne från klorna och upp till ryggen i omgångar. Ingen ökad värme, ingen svullnad, inga sår, inget ömt, inga konstigheter alls.
Vad mycket lättare det skulle vara att lokalisera vart ontet sitter om man hittar någon orsak!
Sitter nu och funderar på hur jag ska göra. Allt hänger faktiskt bara på den här ekonomin som aldrig får en chans att hämta sig.
Vi hade dock lite tur på spel och dobbel i onsdags, för vi hade hit släktingar som vi skinnade på kortspel. Tur i något iallafall!
De skriver ju inte gärna faktura inne hos veterinären, men vi är ju storkunder sedan tidigare och vi har alltid gjort rätt för oss. Kanske det är okej att betala så mycket man kan och få en faktura på resten..?
Jag ska ringa och prata med dem iallafall. Det har jag råd med åtminstone.
fredag 30 november 2012
Hundarna mår bra!
Förlåt mig, för att jag inte har uppdaterat!
Tequila fick komma hem på fredag kväll, om än med restriktioner.
Båda hundarna äter fortfarande antibiotika och kommer att göra så i ca två veckor till.
"Okänd virussmitta", där Cheyenne utvecklade en akut lunginflammation. Tequilas höga temp satte henne i chock och sedan visade hennes ytterligare blodprover att hon även har borrelia!
Ja, allt på en gång heter det va?
Under helgen som var så började jag slappna av lite när jag märkte att febern höll sig nere på båda hundarna och Tequila faktiskt åt lite.
Och någonstans där kom det där bakslaget som slår till när man varit stressad för länge. Eftersom jag knappt varken åt eller sov på en vecka så är det kanske inte så konstigt.
Depression Light var förnamnet och jag gjorde nog en liten sväng in i väggen under början på den här veckan.
Ställde mig på vågen i morse och har på en vecka tappat drygt två kilo.
Visst har jag att ta utav, men jag vill inte att det ska försvinna pga svält. Jag är ju en sund människa i grund och botten.
Sen så råkar det vara så att en olycka sällan kommer ensam.
Det var inte "bara" det att hundarna blev sjuka.
Just nu sitter jag i en kärv personlig situation där jag måste göra ett val som är fruktansvärt jobbigt hur jag än väljer.
Pest eller kolera.
Jag ställer frågan åter ut i universum: När får jag vara glad och lycklig egentligen?
Tequila fick komma hem på fredag kväll, om än med restriktioner.
Båda hundarna äter fortfarande antibiotika och kommer att göra så i ca två veckor till.
"Okänd virussmitta", där Cheyenne utvecklade en akut lunginflammation. Tequilas höga temp satte henne i chock och sedan visade hennes ytterligare blodprover att hon även har borrelia!
Ja, allt på en gång heter det va?
Under helgen som var så började jag slappna av lite när jag märkte att febern höll sig nere på båda hundarna och Tequila faktiskt åt lite.
Och någonstans där kom det där bakslaget som slår till när man varit stressad för länge. Eftersom jag knappt varken åt eller sov på en vecka så är det kanske inte så konstigt.
Depression Light var förnamnet och jag gjorde nog en liten sväng in i väggen under början på den här veckan.
Ställde mig på vågen i morse och har på en vecka tappat drygt två kilo.
Visst har jag att ta utav, men jag vill inte att det ska försvinna pga svält. Jag är ju en sund människa i grund och botten.
Sen så råkar det vara så att en olycka sällan kommer ensam.
Det var inte "bara" det att hundarna blev sjuka.
Just nu sitter jag i en kärv personlig situation där jag måste göra ett val som är fruktansvärt jobbigt hur jag än väljer.
Pest eller kolera.
Jag ställer frågan åter ut i universum: När får jag vara glad och lycklig egentligen?
fredag 23 november 2012
Tequila inlagd
Tequila blev kvar på djursjukhuset igår och har varit där inatt och är fortfarande.
Hon blev sämre på förmiddagen igår och vid 11-tiden började tempen stiga.
När vi kom in till djursjukhuset hade den stigit till 40,6 grader och de tog genast beslutet att ta in henne över resten av dagen och natten för undersökningar om vad det är som är fel, men också för den farligt höga febern.
Båda hundarna har insjuknat mycket hastigt med endast ett dygns mellanrum, men nästan exakt lika symptom och febertoppar, vilket ju genast gör att man tror att de bär på något mycket smittsamt.
Dock hittade man inte så mycket att gå på när vi var in med Tequila söndagkväll, medan det på Cheyenne gick att utläsa en lunginflammation.
Apropå Cheyenne, så steg hennes feber också sent igår kväll, men har nu på morgonen gått ned lite och ligger på gränsen med 39,1 grader.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör som Tequilas gjorde igår, för då har jag snart två hundar inlagda på djursjukhuset.
Två sjuka hundar och inga pengar.
Ångest är bara förnamnet.
Hon blev sämre på förmiddagen igår och vid 11-tiden började tempen stiga.
När vi kom in till djursjukhuset hade den stigit till 40,6 grader och de tog genast beslutet att ta in henne över resten av dagen och natten för undersökningar om vad det är som är fel, men också för den farligt höga febern.
Båda hundarna har insjuknat mycket hastigt med endast ett dygns mellanrum, men nästan exakt lika symptom och febertoppar, vilket ju genast gör att man tror att de bär på något mycket smittsamt.
Dock hittade man inte så mycket att gå på när vi var in med Tequila söndagkväll, medan det på Cheyenne gick att utläsa en lunginflammation.
Apropå Cheyenne, så steg hennes feber också sent igår kväll, men har nu på morgonen gått ned lite och ligger på gränsen med 39,1 grader.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör som Tequilas gjorde igår, för då har jag snart två hundar inlagda på djursjukhuset.
Två sjuka hundar och inga pengar.
Ångest är bara förnamnet.
torsdag 22 november 2012
Snälla, snälla...
Så här började jag skriva igår:
Vart börjar man?
Jag har inte sovit på två dygn. Jag kan inte sova, för jag oroar mig så över hundarna. Jag får en timme här och en timme där under dagen emellanåt, men jag känner mig bakfull och på något sätt instängd av övertrötthet. Känner stor sympati med småbarn som bara gråter för att de är för trötta för att orka slappna av.
Cheyennes temp har gått ned och ligger hyfsat stadigt på 39 grader. (Normal temp på en hund är ca 37,5-38,5, men upp till 39 är okej) Men hon har svårt att andas
Här ringde veterinären, vars samtal jag väntat på en hel dag.
Vi fick åka in akut på eftermiddagen igår med Cheyenne.
Utan att dra en hel historia, så har hon fått lunginflammation. Efter tester, röntgen, syrgas osv så fick vi komma hem och nu äter båda hundarna antibiotika.
Idag har Tequilas temp gått upp igen, vilket känns konstigt, eftersom hon är inne på fjärde dagens antibiotikakur.
Bakslag deluxe alltså.
Musten har gått ur mig mer än en gång och den där förbannade förkylningen med hosta har bitit sig fast. Jag är alltså inte bättre jag heller.
Men det finns hopp, det finns änglar och goda vänner där ute.
Nu är jag så himla trött och orolig över Tequilas ökade temp att jag inte riktigt orkar skriva allt det fantastiska som hände igår, vilket är för jäkligt, för jag vill verkligen lyfta fram dessa människor.
Men imorgon ska jag ge er ett positivt inlägg om mänskligheten, vilket väl passar in nu i mörkret.
Vart börjar man?
Jag har inte sovit på två dygn. Jag kan inte sova, för jag oroar mig så över hundarna. Jag får en timme här och en timme där under dagen emellanåt, men jag känner mig bakfull och på något sätt instängd av övertrötthet. Känner stor sympati med småbarn som bara gråter för att de är för trötta för att orka slappna av.
Cheyennes temp har gått ned och ligger hyfsat stadigt på 39 grader. (Normal temp på en hund är ca 37,5-38,5, men upp till 39 är okej) Men hon har svårt att andas
Här ringde veterinären, vars samtal jag väntat på en hel dag.
Vi fick åka in akut på eftermiddagen igår med Cheyenne.
Utan att dra en hel historia, så har hon fått lunginflammation. Efter tester, röntgen, syrgas osv så fick vi komma hem och nu äter båda hundarna antibiotika.
Idag har Tequilas temp gått upp igen, vilket känns konstigt, eftersom hon är inne på fjärde dagens antibiotikakur.
Bakslag deluxe alltså.
Musten har gått ur mig mer än en gång och den där förbannade förkylningen med hosta har bitit sig fast. Jag är alltså inte bättre jag heller.
Men det finns hopp, det finns änglar och goda vänner där ute.
Nu är jag så himla trött och orolig över Tequilas ökade temp att jag inte riktigt orkar skriva allt det fantastiska som hände igår, vilket är för jäkligt, för jag vill verkligen lyfta fram dessa människor.
Men imorgon ska jag ge er ett positivt inlägg om mänskligheten, vilket väl passar in nu i mörkret.
måndag 19 november 2012
Vad är det som händer??
Nu har Cheyenne fått hög feber också! :(
Jag tyckte att hon varit ovanligt låg under hela kvällen och efter att Tequila blivit tempad för kvällen, så tog jag även en temp på Cheyenne - "för skojs skull".
Jo tjenare, hon har 39,9 grader!
Det blev betalsamtal till djursjukhuset ikväll igen, blir en dyr telefonräkning detta...
Ikväll var det en annan jourveterinär och hon tyckte att jag skulle hålla henne under uppsikt och avvakta.
Igår skulle jag fullkomligt ruscha in med Tequila, och nu ska jag avvakta och ta det lugnt(?).
Cheyenne har både ätit, druckit, kissar och bajsar precis som vanligt, men varför denna feber och på båda två?
Blir orolig när Tequilas blodprover var så dåliga och vad beror det på att båda är sjuka med samma höga feber?
Nu har jag ju iallafall kontaktat veterinär, men jag tänker nog ringa och prata med dem under dagen imorgon också. Det känns inte alls bra i magen det här. :(
Jag tyckte att hon varit ovanligt låg under hela kvällen och efter att Tequila blivit tempad för kvällen, så tog jag även en temp på Cheyenne - "för skojs skull".
Jo tjenare, hon har 39,9 grader!
Det blev betalsamtal till djursjukhuset ikväll igen, blir en dyr telefonräkning detta...
Ikväll var det en annan jourveterinär och hon tyckte att jag skulle hålla henne under uppsikt och avvakta.
Igår skulle jag fullkomligt ruscha in med Tequila, och nu ska jag avvakta och ta det lugnt(?).
Cheyenne har både ätit, druckit, kissar och bajsar precis som vanligt, men varför denna feber och på båda två?
Blir orolig när Tequilas blodprover var så dåliga och vad beror det på att båda är sjuka med samma höga feber?
Nu har jag ju iallafall kontaktat veterinär, men jag tänker nog ringa och prata med dem under dagen imorgon också. Det känns inte alls bra i magen det här. :(
På djursjukhuset
Igår blev Tequila hastigt dålig efter några dagars matvägran.
På kvällen gick hon ifrån 38,6 till 40,3 graders feber på mindre än två timmar och vi fick åka in till djursjukhuset akut.
Vi kom hem i natt och Tequila fick följa med hem.
Då hade tempen gått ned till 39,9, det hade tagits blodprover, röntgenbilder och Tequila fick vätskedropp.
Eftersom det var söndag igår, så får vi inte svar på blodproverna förrän idag.
Röntgenbilderna visade en retad tjocktarm och retning i området runt bukspottkörteln.
Veterinären ville dock inte ställa någon mer diagnos än just feber förrän alla provsvar kommit in idag.
Nu på morgonen har febern gått ned lite till, till 39,7.
Det känns skönt att det sjunker, om än sakta.
Tequila är trött, hängig och stel, men har ätit pyttelite kokt ris med kokt köttfärs. Också ett gott tecken.
Jag oroar mig väldigt för provsvaren nu och hoppas att de inte påvisar att något är fel med tex bukspottkörteln.
Veterinären sa att vi inte målar upp någon djävul på väggen förrän vi har alla svar, men sa också att det inte är bra om den (bukspottkörteln) är inflammerad.
Jag försöker att tänka positivt trots allt.
Febern dalar, hon har ätit lite och vi fick komma hem över natten. Hade de trott att det var illa, så hade de väl haft henne kvar.
Så det är väl bra att vi alla som for, kom hem i samlad trupp!
Oro nr.2 är naturligtvis hur jag ska kunna betala veterinärvården.
Tequila är naturligtvis försäkrad, men jag har ändock en självrisk på 1500:- och ska betala ytterligare 20% av kostnaden när försäkringsbolaget betalat sitt.
Och vi åkte in på en söndagskväll till stora djursjukhuset... Usch, nu mår jag lite illa faktiskt. :/
Men huvudsaken är att lilla pärlan blir frisk!
Sen får det kosta vad fasen det vill.
På kvällen gick hon ifrån 38,6 till 40,3 graders feber på mindre än två timmar och vi fick åka in till djursjukhuset akut.
Utslagen krake i väntan på dropp
Vi kom hem i natt och Tequila fick följa med hem.
Då hade tempen gått ned till 39,9, det hade tagits blodprover, röntgenbilder och Tequila fick vätskedropp.
Eftersom det var söndag igår, så får vi inte svar på blodproverna förrän idag.
Röntgenbilderna visade en retad tjocktarm och retning i området runt bukspottkörteln.
Veterinären ville dock inte ställa någon mer diagnos än just feber förrän alla provsvar kommit in idag.
Nu på morgonen har febern gått ned lite till, till 39,7.
Det känns skönt att det sjunker, om än sakta.
Tequila är trött, hängig och stel, men har ätit pyttelite kokt ris med kokt köttfärs. Också ett gott tecken.
Jag oroar mig väldigt för provsvaren nu och hoppas att de inte påvisar att något är fel med tex bukspottkörteln.
Veterinären sa att vi inte målar upp någon djävul på väggen förrän vi har alla svar, men sa också att det inte är bra om den (bukspottkörteln) är inflammerad.
Jag försöker att tänka positivt trots allt.
Febern dalar, hon har ätit lite och vi fick komma hem över natten. Hade de trott att det var illa, så hade de väl haft henne kvar.
Så det är väl bra att vi alla som for, kom hem i samlad trupp!
Oro nr.2 är naturligtvis hur jag ska kunna betala veterinärvården.
Tequila är naturligtvis försäkrad, men jag har ändock en självrisk på 1500:- och ska betala ytterligare 20% av kostnaden när försäkringsbolaget betalat sitt.
Och vi åkte in på en söndagskväll till stora djursjukhuset... Usch, nu mår jag lite illa faktiskt. :/
Men huvudsaken är att lilla pärlan blir frisk!
Sen får det kosta vad fasen det vill.
söndag 18 november 2012
söndag 21 oktober 2012
Kattfan!
Från ett I-landsproblem till ett annat. Problematiken växer.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*
Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.
Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.
Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*
Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.
Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.
Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.
torsdag 14 juni 2012
tisdag 12 juni 2012
Förtroende
Jag förstörde någonting igår.
Något som jag faktiskt är väldigt, väldigt rädd om.
Jag trodde inte att det skulle bli ett sådant rabalder på ett enkelt inlägg om tankar och känslor. Om att prata i sömnen.
I början skrattade jag lite, sen var det inte kul längre.
Dejten blev väldigt sårad. Med all rätt.
Jag grät floder hela kvällen och önskade mig en tidsmaskin för att dra tillbaka klockan. För att inte begå misstaget att lägga ut den där känslan på bloggen.
Jag kunde ha hållit den för mig själv istället. Alla känslor och tankar behöver faktiskt inte skrivas ned.
Det kan ta åratal att bygga upp ett förtroende och sedan behövs det bara en sketen sekund för att bryta det.
Jag vet inte om jag kan reparera den här skadan.
Men jag tänker göra allt jag kan och lite till för att försöka.
Något som jag faktiskt är väldigt, väldigt rädd om.
Jag trodde inte att det skulle bli ett sådant rabalder på ett enkelt inlägg om tankar och känslor. Om att prata i sömnen.
I början skrattade jag lite, sen var det inte kul längre.
Dejten blev väldigt sårad. Med all rätt.
Jag grät floder hela kvällen och önskade mig en tidsmaskin för att dra tillbaka klockan. För att inte begå misstaget att lägga ut den där känslan på bloggen.
Jag kunde ha hållit den för mig själv istället. Alla känslor och tankar behöver faktiskt inte skrivas ned.
Det kan ta åratal att bygga upp ett förtroende och sedan behövs det bara en sketen sekund för att bryta det.
Jag vet inte om jag kan reparera den här skadan.
Men jag tänker göra allt jag kan och lite till för att försöka.
söndag 6 maj 2012
Intuition eller paranoia?
Något därinne säger mig att jag bara är barnslig.
Att det är dåliga erfarenheter och dåligt självförtroende som spelar mig ett spratt.
Och något annat gnager som en stilla oro att snart, snart behöver jag många plåster för att täppa till pilhålen i lilla hjärtat.
"Det ska vara med rätt intentioner" är en mening jag hört ett flertalet gånger nu.
Och så pratar något därinne igen och säger att det är ju så det ska vara. Tid är bra.
Sen krigar det i magtrakten och känslan vill säga att han egentligen väntar på något annat.
Eller nej, någon ANNAN...
Jag kan bara vänta och se om det är jag. Eller någon annan.
För säkerhets skull så ska jag köpa plåster nästa gång jag handlar.
Att det är dåliga erfarenheter och dåligt självförtroende som spelar mig ett spratt.
Och något annat gnager som en stilla oro att snart, snart behöver jag många plåster för att täppa till pilhålen i lilla hjärtat.
"Det ska vara med rätt intentioner" är en mening jag hört ett flertalet gånger nu.
Och så pratar något därinne igen och säger att det är ju så det ska vara. Tid är bra.
Sen krigar det i magtrakten och känslan vill säga att han egentligen väntar på något annat.
Eller nej, någon ANNAN...
Jag kan bara vänta och se om det är jag. Eller någon annan.
För säkerhets skull så ska jag köpa plåster nästa gång jag handlar.
fredag 27 april 2012
Ingen bra början
Vaknade med jordens huvudvärk.
Ju mer vaken jag blir, desto mer kryper verkligheten i kapp och magen knyter sig.
Jag hade förberett med den trådlösa telefonen i sängen, med numret färdiginlagt, bara att slå.
Och jag tryckte på knappen och ringde.
Så började dagen.
Med huvudvärken från helvetet, magkatarr och telefonkö.
Efter samtalet lättade några få orosmoln, men inte alla.
Huvudvärken är kvar, liksom knuten i magen.
Jag skulle kanske mest bara vilja sätta en gevärsmynning emot hakan och ge mig några minuter till eftertanke.
Ett klick och sedan slippa allt. Eller att få ångest över att jag sjunkit så lågt.
Jag har inget gevär. Och hur lågt jag än sjunker, så är jag ingen smitare.
Jag är den som stannar och fäktar, inte den som flyr.
Men känslan av att vilja springa och gömma sig för evigt är mer betydlig än någonsin just nu.
Ju mer vaken jag blir, desto mer kryper verkligheten i kapp och magen knyter sig.
Jag hade förberett med den trådlösa telefonen i sängen, med numret färdiginlagt, bara att slå.
Och jag tryckte på knappen och ringde.
Så började dagen.
Med huvudvärken från helvetet, magkatarr och telefonkö.
Efter samtalet lättade några få orosmoln, men inte alla.
Huvudvärken är kvar, liksom knuten i magen.
Jag skulle kanske mest bara vilja sätta en gevärsmynning emot hakan och ge mig några minuter till eftertanke.
Ett klick och sedan slippa allt. Eller att få ångest över att jag sjunkit så lågt.
Jag har inget gevär. Och hur lågt jag än sjunker, så är jag ingen smitare.
Jag är den som stannar och fäktar, inte den som flyr.
Men känslan av att vilja springa och gömma sig för evigt är mer betydlig än någonsin just nu.
söndag 15 april 2012
Jag är inte så modig längre
Skäms på mig som bara sitter på röven och inte bryr sig längre!
Jag vet att jag också har del i att jag satt hemma igår, det behöver absolut ingen tala om för mig.
Men jag är också annorlunda. Även om jag har stannat i livet, där andra har fortsatt framåt, så är jag förändrad.
Men inte till det bättre.
Minns ni hur jag var?
Jag var glad, högljudd, jag skrattade, sjöng, tjöt och härjade och jag älskade att dansa.
Jag älskade livet, människan, musiken, vinet, festen och skratten. Jag bjöd mer än gärna på, och in mig själv (helt utan samvete enligt de flesta) och var tillgänglig i vått, torrt och oavsett pengar på kontot eller småkrämpor. Det fanns inga hinder och det enda som kunde ge solk i bägaren var om den alkoholbrusiga drycken tog slut.
Men idag så är jag så här.
Jag har väldigt dåligt självförtroende.
Jag tror på fullaste allvar att jag inte bidrar med något på några sätt och vis och jag känner mig i vägen och överflödig.
Jag tycker att det är pinsamt att besöka folk när jag är så stel och klumpig och hela tiden är jag sjukt rädd och orolig över att jag ska tappa något, ha sönder något, fläcka något eller säga eller göra något dumt.
Jag är livrädd för att uppta någons tid, speciellt när jag vet att de flesta jobbar, har barn, har familj, har annat. Väldigt ofta så känns det som att jag bara är i vägen. Det är kanske inte så, men jag med min dåliga självkänsla känner det som så.
Jag är hemskt orolig över att ni ska känna er utnyttjade om jag i samband med tex en fika, ber om hjälp med att åka och handla, bära in lite ved eller något annat som jag faktiskt har jätteproblem med att få till på egen hand. (detta har jag även fått bekräftat av två personer som kände sig just utnyttjade, så det är inte taget ur luften eller en känsla.)
Jag är rädd för mötet, för att ni ska bli besvikna på hur jag är idag. Och jag är rädd för att ni inte tycker om mig längre.
Skaffa hjälp för fasen då, om det är så jäkla jobbigt! -tänker ni nu.
Och jag kan berätta att jag redan har skaffat den och kontinuerligt går hos någon och pratar och försöker träna upp mig igen.
Jag ringer sällan, men jag försöker i möjligaste mån ta kontakt på mail, Facebook och sms.
Men det är svårt, jättesvårt.
Men jag försöker.
Tills dess att saker och ting går enklare för mig, så ber jag om lite hjälp på traven.
Samtidigt som jag har full förståelse för om ni inte har någon lust längre.
Jag vet att jag också har del i att jag satt hemma igår, det behöver absolut ingen tala om för mig.
Men jag är också annorlunda. Även om jag har stannat i livet, där andra har fortsatt framåt, så är jag förändrad.
Men inte till det bättre.
Minns ni hur jag var?
Jag var glad, högljudd, jag skrattade, sjöng, tjöt och härjade och jag älskade att dansa.
Jag älskade livet, människan, musiken, vinet, festen och skratten. Jag bjöd mer än gärna på, och in mig själv (helt utan samvete enligt de flesta) och var tillgänglig i vått, torrt och oavsett pengar på kontot eller småkrämpor. Det fanns inga hinder och det enda som kunde ge solk i bägaren var om den alkoholbrusiga drycken tog slut.
Men idag så är jag så här.
Jag har väldigt dåligt självförtroende.
Jag tror på fullaste allvar att jag inte bidrar med något på några sätt och vis och jag känner mig i vägen och överflödig.
Jag tycker att det är pinsamt att besöka folk när jag är så stel och klumpig och hela tiden är jag sjukt rädd och orolig över att jag ska tappa något, ha sönder något, fläcka något eller säga eller göra något dumt.
Jag är livrädd för att uppta någons tid, speciellt när jag vet att de flesta jobbar, har barn, har familj, har annat. Väldigt ofta så känns det som att jag bara är i vägen. Det är kanske inte så, men jag med min dåliga självkänsla känner det som så.
Jag är hemskt orolig över att ni ska känna er utnyttjade om jag i samband med tex en fika, ber om hjälp med att åka och handla, bära in lite ved eller något annat som jag faktiskt har jätteproblem med att få till på egen hand. (detta har jag även fått bekräftat av två personer som kände sig just utnyttjade, så det är inte taget ur luften eller en känsla.)
Jag är rädd för mötet, för att ni ska bli besvikna på hur jag är idag. Och jag är rädd för att ni inte tycker om mig längre.
Skaffa hjälp för fasen då, om det är så jäkla jobbigt! -tänker ni nu.
Och jag kan berätta att jag redan har skaffat den och kontinuerligt går hos någon och pratar och försöker träna upp mig igen.
Jag ringer sällan, men jag försöker i möjligaste mån ta kontakt på mail, Facebook och sms.
Men det är svårt, jättesvårt.
Men jag försöker.
Tills dess att saker och ting går enklare för mig, så ber jag om lite hjälp på traven.
Samtidigt som jag har full förståelse för om ni inte har någon lust längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)