Vad är det som händer?

Men herre min je, vad är det som händer?
Jag som väl drömmer någon enstaka, rätt lam, mardröm per år, drömmer nu hiskeligt obehagliga drömmar nästan varje natt! :(

I natt var det en riktigt läskig demon som försökte förbanna mig och det kändes som att den fortfarande höll mig i armarna när jag vaknade.
Det låter kanske mest larvigt, men jag var livrädd och det kändes som att jag befann mig i livsfara. Hur jag än gjorde, vad jag än sa och försökte tillkalla som hjälp, så skrattade den bara och visade sina sylvassa tänder och tvingade mig se rakt in i dess nattsvarta ögon medan den manade på ett okänt och blodisande språk.

Jag vet att den flög ut genom sovrumsfönstret innan jag vaknade, men jag vet inte varför.
Blev den färdig med förbannelsen, var jobbet utfört och klart kanske..? :S
Något vet jag och det är att sömnen blir otroligt lidande så länge detta pågår, för jag vill ju verkligen inte somna.
Jag är faktiskt rädd för att sova.

Tequila inlagd

Tequila blev kvar på djursjukhuset igår och har varit där inatt och är fortfarande.
Hon blev sämre på förmiddagen igår och vid 11-tiden började tempen stiga.
När vi kom in till djursjukhuset hade den stigit till 40,6 grader och de tog genast beslutet att ta in henne över resten av dagen och natten för undersökningar om vad det är som är fel, men också för den farligt höga febern.

Båda hundarna har insjuknat mycket hastigt med endast ett dygns mellanrum, men nästan exakt lika symptom och febertoppar, vilket ju genast gör att man tror att de bär på något mycket smittsamt.
Dock hittade man inte så mycket att gå på när vi var in med Tequila söndagkväll, medan det på Cheyenne gick att utläsa en lunginflammation.

Apropå Cheyenne, så steg hennes feber också sent igår kväll, men har nu på morgonen gått ned lite och ligger på gränsen med 39,1 grader.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att den inte gör som Tequilas gjorde igår, för då har jag snart två hundar inlagda på djursjukhuset.
Två sjuka hundar och inga pengar.

Ångest är bara förnamnet.

NEEJ!!!

Akuttid snart med Tequila.

Vad är det som händer??

Nu har Cheyenne fått hög feber också! :(

Jag tyckte att hon varit ovanligt låg under hela kvällen och efter att Tequila blivit tempad för kvällen, så tog jag även en temp på Cheyenne - "för skojs skull".
Jo tjenare, hon har 39,9 grader!

Det blev betalsamtal till djursjukhuset ikväll igen, blir en dyr telefonräkning detta...
Ikväll var det en annan jourveterinär och hon tyckte att jag skulle hålla henne under uppsikt och avvakta.
Igår skulle jag fullkomligt ruscha in med Tequila, och nu ska jag avvakta och ta det lugnt(?).
Cheyenne har både ätit, druckit, kissar och bajsar precis som vanligt, men varför denna feber och på båda två?

Blir orolig när Tequilas blodprover var så dåliga och vad beror det på att båda är sjuka med samma höga feber?
Nu har jag ju iallafall kontaktat veterinär, men jag tänker nog ringa och prata med dem under dagen imorgon också. Det känns inte alls bra i magen det här. :(

Tänk om jag inte vaknar

Denna sanslösa, sjukliga trötthet i kombination med helvetessmärtor är ingen höjdare.

När jag i vanliga fall känner behov av att inta morfin, så är jag kanske inte trött(sovtrött). Men bara en halvtimme efter att jag tagit morfinet, så sover jag likt ett barn utan morgondag.
När man gått med sådana smärtor under en tid, så känns det som något underbart, fantastiskt att kunna somna tack vare medicin.

Men nu, när hela jag är ett enda stort sömnmedel, så törs jag bara inte ta något morfin och gudarna ska veta att jag har haft behovet hela dagen...
Men jag tänker hela tiden att när jag är så trött och hur jag svarar på morfin i "vanliga fall"...tänk om jag inte vaknar?

Så här halvsitter jag i soffan, men våta kinder och fnasiga, illröda ögon som bara gör ont. Med tår som jag hela tiden tittar så de sitter kvar och med axlar och armbågar som skriker. Huvudet som en stor zombie.
Jag behöver morfinet, men jag törs inte.
Det blir åter en lång och jobbig natt utan återvändo.

Förtroende

Jag förstörde någonting igår.
Något som jag faktiskt är väldigt, väldigt rädd om.
Jag trodde inte att det skulle bli ett sådant rabalder på ett enkelt inlägg om tankar och känslor. Om att prata i sömnen.
I början skrattade jag lite, sen var det inte kul längre.

Dejten blev väldigt sårad. Med all rätt.
Jag grät floder hela kvällen och önskade mig en tidsmaskin för att dra tillbaka klockan. För att inte begå misstaget att lägga ut den där känslan på bloggen.
Jag kunde ha hållit den för mig själv istället. Alla känslor och tankar behöver faktiskt inte skrivas ned.

Det kan ta åratal att bygga upp ett förtroende och sedan behövs det bara en sketen sekund för att bryta det.
Jag vet inte om jag kan reparera den här skadan.
Men jag tänker göra allt jag kan och lite till för att försöka.

När tar eländet slut??

Sitter här mitt i natten och grinar. Hur ska saker och ting lösa sig egentligen?
Hur fasen ska jag kunna betala för mig, hur fasen ska jag klara mig?

Förra månaden fick jag för lite pengar ifrån den berömda och människovänliga "kassan".
Jag ringde och efter inte alls lång tid så kom man fram till att det blivit fel, men inte varför. Jag fick förklarat för mig att de saknade mynten "borde komma som extra till nästa månad".

Idag är det utbetalning och eftersom jag har räkningar kvar sedan förra månaden, så loggade jag in direkt vid midnatt för att göra rätt för mig.
Gissa om jag svalde halva förståndet när summan som ståtar på mitt lilla bankkonto är ännu mindre än förra månaden??
Jag kände färgen försvinna från ansiktet där ett tag och lunkade ut i köket och började faktiskt leta efter en påse att andas i.

Nej. Jag brukar inte ha ångest eller hyperventilera i vanliga fall. Jag kan känna av stress och ibland en viss ångest precis som alla andra, men det är sällan jag får den där riktiga "hjälp, nu bryter jag ihop och dör-känslan".
Men nu kom den.
Inte "jag dör", men inte långt därifrån.

Tårarna kom som ett brev på posten strax därefter och jag satte mig på köksgolvet och grinade precis som den där dottern som förlorade sin älskade pappa för nästan åtta år sen.
I en gardin av salt vätska kom hundarna med pussar och buffades förtvivlat, katten Mysan kom och jamade hjärtskärande och jag, jag bara lipade som om världen gått under.

Det har säkert blivit något fel. Igen.
Men det blev ju fel förra månaden och hur stor är chansen att det händer igen?
Mig ska det ta mig fasen hända.
Imorgon måste jag upp tidigt och ringa till dem.
Därefter måste jag ringa hyresvärden och berätta att jag inte kan betala hyran, för de räkningarna som det inte fanns pengar till förra månaden måste ju betalas nu.

Allt ordnar sig. Javisst.
Men det är väldigt svårt att ta sig ur en ond cirkel och just nu ser det jäkligt mörkt ut.

Jag är inte så modig längre

Skäms på mig som bara sitter på röven och inte bryr sig längre!

Jag vet att jag också har del i att jag satt hemma igår, det behöver absolut ingen tala om för mig.
Men jag är också annorlunda. Även om jag har stannat i livet, där andra har fortsatt framåt, så är jag förändrad.
Men inte till det bättre.

Minns ni hur jag var?
Jag var glad, högljudd, jag skrattade, sjöng, tjöt och härjade och jag älskade att dansa.
Jag älskade livet, människan, musiken, vinet, festen och skratten. Jag bjöd mer än gärna på, och in mig själv (helt utan samvete enligt de flesta) och var tillgänglig i vått, torrt och oavsett pengar på kontot eller småkrämpor. Det fanns inga hinder och det enda som kunde ge solk i bägaren var om den alkoholbrusiga drycken tog slut.

Men idag så är jag så här.
Jag har väldigt dåligt självförtroende.
Jag tror på fullaste allvar att jag inte bidrar med något på några sätt och vis och jag känner mig i vägen och överflödig.
Jag tycker att det är pinsamt att besöka folk när jag är så stel och klumpig och hela tiden är jag sjukt rädd och orolig över att jag ska tappa något, ha sönder något, fläcka något eller säga eller göra något dumt.
Jag är livrädd för att uppta någons tid, speciellt när jag vet att de flesta jobbar, har barn, har familj, har annat. Väldigt ofta så känns det som att jag bara är i vägen. Det är kanske inte så, men jag med min dåliga självkänsla känner det som så.
Jag är hemskt orolig över att ni ska känna er utnyttjade om jag i samband med tex en fika, ber om hjälp med att åka och handla, bära in lite ved eller något annat som jag faktiskt har jätteproblem med att få till på egen hand. (detta har jag även fått bekräftat av två personer som kände sig just utnyttjade, så det är inte taget ur luften eller en känsla.)
Jag är rädd för mötet, för att ni ska bli besvikna på hur jag är idag. Och jag är rädd för att ni inte tycker om mig längre.

Skaffa hjälp för fasen då, om det är så jäkla jobbigt! -tänker ni nu.
Och jag kan berätta att jag redan har skaffat den och kontinuerligt går hos någon och pratar och försöker träna upp mig igen.
Jag ringer sällan, men jag försöker i möjligaste mån ta kontakt på mail, Facebook och sms.
Men det är svårt, jättesvårt.
Men jag försöker.

Tills dess att saker och ting går enklare för mig, så ber jag om lite hjälp på traven.
Samtidigt som jag har full förståelse för om ni inte har någon lust längre.

Utredningen fortgår

Vilken fin Alla hjärtans det blev till slut! :)
Tack till er fina som skickade hälsningar via bloggen, sms och mail! <3

Imorgon fortsätter utredningen på mina konstiga magsmärtor.
Sist var ju cystoskopi i Oktober och efter det har visst alla läkare haft jullov eller fulla besökslistor. För remissen för morgondagens besök skrevs i September...

Ja, inte för att jag gnäller, inte alls faktiskt.
För efter den där jäkla cystoskopin, så har jag haft ångest för alla slags läkarbesök.
Det har till och med varit jobbigt att gå till sjukgymnasten och bli klämd på.

Imorgon så ser jag absolut inte fram emot något besök, för då är det en gynekolog jag ska träffa. :(

Underbart är skräck

Magen som det fladdrar i av miljoner fjärilsvingar.
Hjärtat som slår så hårt att det känns som om det ska slå ut ur bröstet.
Leendet som omedvetet sprider sig från kind till kind.
Tanken som inte vill sluta tänka.

Den allra mest underbara av livets känslor.
Men också den mest skräckinjagande.
För tänk om inte du känner likadant..?

Livet går vidare

Jag skulle kunna lägga upp ett otäckt scenario ifrån gårdagens undersökning.

Jag skulle kunna skriva och berätta om en grinig, hårdhänt läkare, om en bedövning som inte gjorde ett skit, om smärtan som fick mig att både grina och be läkaren att sluta - mer än en gång. Jag skulle kunna skriva och berätta om hur jag efteråt fick veta att jag sabbat hela läkarens tidsrytm för dagens övriga patienter, hur jag for hem, sittandes på ena höften i taxin, för att det gjorde så ont att sitta normalt.
Att jag grinade när jag kom hem och tänkte på hur andra kvinnor kände sig vid en sådan här upplevelse. Hur våldförd man känner sig.
Hur jag fortfarande, 27 timmar efter undersökningen har fruktansvärt ont och fortfarande knappt kan sitta normalt. Och hur ont det fortfarande gör i själen.

Men vad som än sker i ens liv, så går det vidare.
Det stannar inte upp för att man går igenom en otäck undersökning, inte ens när någon dör står tiden still ett tag.
Jag grät mig till sömns i natt och det sista jag tänkte innan jag somnade var att "detta är de sista tårarna som är för den här dagen och den här gången. Nästa tårar ska vara för något annat."

Livet går vidare och idag är en ny dag.
Och idag vill jag inte gråta över något om det är möjligt.

Cystoskopi

På torsdag ska jag iväg och göra en cystoskopi.
Är väldigt nervös och känner mig faktiskt gråtfärdig så fort jag tänker på det.
Tänk att jag, som lever med kronisk led- och muskelvärk, sitter och oroar mig för att det ska göra ont?! Så ont att jag kommer att dö dessutom. Eller i allafall svimma. Eller ännu värre, gråta...

Om någon har genomgått en cystoskopi, så får ni gärna vara så pedagogiska berätta om det för mig! Förhoppningsvis har ni inga skräckhistorier som gör att jag blir självmordsbenägen under morgondagen...