Love Actually

Jag hann med allt som skulle hinnas med till gårdagens första Advent.
Lite jobbigt är det att ha blivit förkyld mitt i allt, men man kan ju inte få allt här i världen och jag är inte så dålig att jag ligger i allafall. Och en förkylning går ju över dessutom!

Adventskvällens TV-agenda bjöd på den underbara, men också tragikomiska filmen Love Actually.
Jag såg redan första gången jag såg den, likheter mellan rollfiguren Sarah(Laura Linney) och mig själv. Hann inte se speciellt länge in i filmen denna gång, för att inse att det inte ser så annorlunda ut nu heller.

"Sarah" är den blyga tjejen som inte är varken modeinriktad eller speciellt ung längre.
Hon är hemligt förälskad sedan flera år tillbaka utan att våga ta steget och när hon väl gör det, så ringer hennes bror och kräver hennes uppmärksamhet såpass i den grad att kärleken och allt annat privatliv går om stöpet.

Vi är lika i de avseenden att vi båda inte är purunga längre, inte är modeinriktade, vi kan vara förälskade i en och samma person i evigheter utan att våga säga eller göra något åt det och större delen av vårt privatliv kretsar kring den där telefonen som den där nära släktingen ringer på 100 ggr om dagen... Och de där samtalen slukar så mycket energi att man inte orkar med något annat.

När jag träffade exet och vi till slut flyttade ihop, så insåg jag vad mycket plats min släkting tog av mitt liv och vad mycket hon sedan försökte äta av vårt gemensamma liv.
Med peppning och stöd lyckades jag öka avståndet lite. Tillät mig att inte svara i telefonen hela tiden, osv.
Jag tillät mig äntligen att få ett eget liv! Tillät mig att andas min egen luft igen.

Men nu, ensam i det här stora huset, utan en sambo att ta hänsyn till och för mycket egentid... Energislukaren har tagit tillbaka sin tid i mitt liv och jag vet inte om jag orkar bry mig att det äter upp resten av det.

En kompis sa i lördags att "Nu sitter du fan inte på arslet och låter livet springa, nu jävlar ser du till att tala om för varenda singelkille här i världen att du värd allt och lite till och ta mig fan får dem att inse det också!"

Men jag är ju den där blyga tjejen som ju har så svårt att bara "stiga på". Ibland är det jobbigt att knacka också.
Så gör jag det ibland ändå och tar det där jättesteget som är så jobbigt, men dörren öppnas inte och då får självförtroendet en liten törn.
Det var inte meningen.
Det är nog meningen att jag ska vara själv och bara ta hand om henne.
Det är nog inte meningen att jag ska få barn eller ha en egen underbar familj eller oavkortat få älska en man som får mig att känna mig som en kvinna.

Antar att ensamma Sarah i filmen tänker precis likadant.