Jag är den jag är

Jag har inte en fantastisk figur eller en platt mage.
Jag är långt ifrån att betraktas som en modell, men jag är jag.
Jag äter mat, jag har kurvor. Jag har mer fett än jag borde.
Jag har ärr eftersom jag har en historia.
Vissa älskar mig och många hatar mig.
Jag har gjort bra.
Jag har gjort illa.

Ibland går jag utan smink och ibland får jag inte mitt hår gjort.
Jag är slumpmässig och stundtals galen.
Jag låtsas inte vara någon jag inte är.
Jag är den jag är, du kan älska mig eller inte.
Jag tänker inte ändra på mig!
Om jag älskar dig, så gör jag det med hela mitt hjärta.
Jag är den jag är, älska mig tillbaka eller inte.

Love Actually

Jag hann med allt som skulle hinnas med till gårdagens första Advent.
Lite jobbigt är det att ha blivit förkyld mitt i allt, men man kan ju inte få allt här i världen och jag är inte så dålig att jag ligger i allafall. Och en förkylning går ju över dessutom!

Adventskvällens TV-agenda bjöd på den underbara, men också tragikomiska filmen Love Actually.
Jag såg redan första gången jag såg den, likheter mellan rollfiguren Sarah(Laura Linney) och mig själv. Hann inte se speciellt länge in i filmen denna gång, för att inse att det inte ser så annorlunda ut nu heller.

"Sarah" är den blyga tjejen som inte är varken modeinriktad eller speciellt ung längre.
Hon är hemligt förälskad sedan flera år tillbaka utan att våga ta steget och när hon väl gör det, så ringer hennes bror och kräver hennes uppmärksamhet såpass i den grad att kärleken och allt annat privatliv går om stöpet.

Vi är lika i de avseenden att vi båda inte är purunga längre, inte är modeinriktade, vi kan vara förälskade i en och samma person i evigheter utan att våga säga eller göra något åt det och större delen av vårt privatliv kretsar kring den där telefonen som den där nära släktingen ringer på 100 ggr om dagen... Och de där samtalen slukar så mycket energi att man inte orkar med något annat.

När jag träffade exet och vi till slut flyttade ihop, så insåg jag vad mycket plats min släkting tog av mitt liv och vad mycket hon sedan försökte äta av vårt gemensamma liv.
Med peppning och stöd lyckades jag öka avståndet lite. Tillät mig att inte svara i telefonen hela tiden, osv.
Jag tillät mig äntligen att få ett eget liv! Tillät mig att andas min egen luft igen.

Men nu, ensam i det här stora huset, utan en sambo att ta hänsyn till och för mycket egentid... Energislukaren har tagit tillbaka sin tid i mitt liv och jag vet inte om jag orkar bry mig att det äter upp resten av det.

En kompis sa i lördags att "Nu sitter du fan inte på arslet och låter livet springa, nu jävlar ser du till att tala om för varenda singelkille här i världen att du värd allt och lite till och ta mig fan får dem att inse det också!"

Men jag är ju den där blyga tjejen som ju har så svårt att bara "stiga på". Ibland är det jobbigt att knacka också.
Så gör jag det ibland ändå och tar det där jättesteget som är så jobbigt, men dörren öppnas inte och då får självförtroendet en liten törn.
Det var inte meningen.
Det är nog meningen att jag ska vara själv och bara ta hand om henne.
Det är nog inte meningen att jag ska få barn eller ha en egen underbar familj eller oavkortat få älska en man som får mig att känna mig som en kvinna.

Antar att ensamma Sarah i filmen tänker precis likadant.

Prövningar

Idag kom julkorten! En hel vecka efter att de sänts iväg.
Ja ja, man får glad för att det kom fram innan jul åtminstone. Sambon har suttit och skrivit adresser så pennan blött både en och fyra gånger.
Imorgon kommer de iväg med postströmmen som A-post istället för som Julpost.
Förhoppningsvis gör kollegorna ett superjobb och får fram dem till adressaterna på onsdag. Efter en dag.
Och alla mottagare blir nöjda och extra glada för att få ett litet julkort ifrån oss INNAN julafton..?
Man får väl hoppas. :)

Som dagens andra goda gärning - även om den kommer att utspelas imorgon - så lovade jag att följa med mamma och handla julklappar och lite nya kläder till henne.
Jag vill egentligen inte skriva så mycket om min mamma.
För det första så lever hon, för det andra så är hon inte frisk och för det tredje så är hon mycket känslig och tar alltid saker på fel sätt.
Och jag vill inte att hon ska bli ledsen över något som jag har skrivit här.
Det räcker gott och väl att mitt dåliga tålamod gör henne ledsen varje gång vi träffas nämligen.

Förstå mig inte fel, jag tycker att min mamma var en stark kvinna, en varm personlighet och en bra mamma när jag växte upp.
Hon rådde inte för allt som gick snett, allt det oväntade och sin egen sjukdom.
Det gör mig ledsen, och med facit i hand så tycker jag att min mamma skulle ha haft ett mycket, mycket bättre och lättare liv än det hon fick. Än det hon har.

Och med de orden så lämnar jag det privata och stålsätter mig för att inte bli så där arg imorgon. För jag är den som blir mest ledsen när mamma blir sårad.
Blir sårad av mig.

Du ger mig mycket tillbaka. Också.

Vi har två hundar.
En ängel och ett ont barn med ett gott hjärta. Hm..?

Cheyenne är ängeln som aldrig ställer till saker, aldrig skäller och är av den varmaste, finaste natur en hund kan ha. Man kan se henne i ögonen och i samma ögonblick förstå att hon vet exakt vad man känner, tänker och tycker. Sen rättar hon sig efter det, för hon är verkligen precis så änglalik och rar som ingen annan.

Tequila å andra sidan är en evig tornado av energi(dock till och från ska tilläggas), som skäller på precis allt - gärna dygnet runt - och hittar på sattyg så man bara vill gråta ibland.
Hon fick i tidig ålder smeknamnet "Det Onda Barnet" och hur gammal hon än må bli, så tror jag inte att vi kommer att kunna lägga bort det.

Men hur änglalik och speciell Cheyenne än må vara, så tror jag att Tequila är något vassare ändå.
För make till känslig hund med denna otroliga intuition har jag faktiskt bara träffat en gång tidigare. Det var min gamle trotjänare Lucky.
Precis som Lucky hade, så har Tequila en alldeles otrolig förmåga att känna av sinnesstämning och likväl som min gamla hund så kan hon trösta mig torr från tårar på ett sätt som inte ens den bästa av människor skulle klara av.

Och även om "Det Onda Barnet" framträder med all sin energi lite väl ofta, lika mycket kan jag förlåta henne för hennes synder, bara för att hon har ett sådant underbart hjärta och en sådan underbar gåva.

När mitt liv är jobbigt så är Cheyenne ett otroligt stöd, där hon endera sitter, ligger eller står trofast intill mig i min svåra stund.
Hon är nära för att jag ska känna den mjuka pälsen och hennes värme, känna att jag inte är ensam.
Och lilla Tequila, hon ser till att jag inte försvinner.
Hon söker kontakt, tittar mig med jämna stunder i ögonen, pussar mig i ansiktet för att få ett leende, slickar mina händer när jag gråter.
Hon lägger försiktigt sitt huvud intill mitt och ser på mig med ögon så kloka som om de levat för alltid. Hon tröstar och får mig att orka.

Men ibland så är hon trots allt "Det Onda Barnet", även om jag alltid förlåter henne för vad hon än gör.
Som idag...