Nytt år var det ja.
Nya tankar, men gamla också förstås.
Jag släppte tanken om barn för en stund. Lät allt annat rinna igenom och fokuserade på mig, min hälsa, mitt liv, mitt hjärta och den lilla hjärnan full i grått ludd.
Häromdagen låg jag i badkaret och helt plötsligt bara slog allt upp igen, som en blixt från den vintriga himlen:
"Men barn då, Sundinska, du måste ju skaffa barn snart innan det blir för sent!"
Därefter hittade Fångarna på Fortet och Gunde Svans ivriga dalmasröst fram bland luddet:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!"
Sex månader kvar till bitter, barnlös (singel?) 34-åring.
Hur blev det så här?
Vad hände med "jag ska få mitt första barn innan jag fyller 26, mitt andra innan jag fyller 28 och mitt tredje innan jag fyller 30."?
Jag vet att man var ung och dum och inte alls snusförnuftig, men för en del så blev det ju precis så.
För varje kompis som blev gravid, så önskade jag så högt att det nästa gång skulle vara min tur. Min tur att smeka den obefintliga gravidmagen vid fikabordet, eller i stallet, eller på jobbet, eller på kryssningen(de skulle ändå klura ut det eftersom jag inte drack alkohol). Och det skulle få vara min tur att berätta att det minsann fanns en älskad parvel i min mage som snart skulle få världens kärleksfullaste morsa.
Men det blev aldrig så.
Vart på vägen brast det för mig?
Jag lekte länge. Längre än vad jag hade tänkt. Inte för att jag behövde, utan för att jag kunde. Och för att jag var så rädd att det känsliga hjärtat skulle haverera på vägen.
Det var lättare att leka, än att blanda in känslor och bli sårad.
Sen insåg jag att tre barn inte är kul. Jag är tredje barnet. Tredje hjulet. Griskultingen som gud glömde.
Ett barn är inte heller kul. Bortskämd, med överdrivet bekräftelsebehov och ingen att leka med.
Två barn. Där har vi det! Två barn innan jag fyller 32. Ja! Det fixar jag!
Och med facit i hand så borde det kanske ha gått så, blivit så. Jag hade kunnat fixa det, OM jag hade levt med någon med samma dröm.
Men icke. Inte ens det fixade jag. Som min "kära" mamma så vänligt talar om.
Liggandes i badkaret med chokladdoftande skum, med blicken flackande emellan de tända ljusen och handen som ömt höll i glaset med rödvin, så kom tankarna åter.
"Fy fasen vad tragiskt. Man ska inte ligga så här själv, man ska dela det här med någon man älskar. En man som man känner sig trygg med och kan skratta ihop med. Men jag ligger här själv...ensam."
Därefter dundrade Gunde, rödnäsad och gnäggandes, in i luddet igen:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!!!"
Sen var det kört.
I glaset blandades sälta från tårarna som tyst tog sig över mina kortisonsvullna kinder och ned i det blaskiga rödtjutet.
Jag är fortfarande precis lika ensam och barnlös som tidigare.
Som för 1 år sedan. 5 år sedan. 10 år sedan.
Så går det när man väntar.
Väntar på bättre tider. Väntar på bättre ekonomi. Väntar på bättre jobb. Väntar på att studera färdigt. Väntar på rätt man. Väntar på större bostad. Väntar på att ha rest jorden runt fyra gånger. Väntar på att köpa hus och bil och hund.
Man blir gammal, bitter, ensam och barnlös.
All väntan är mitt livs största misstag.
mina tårar rinner och jag tänker så på dig känner så med dig! jag vet att du alltid velat ha barn. när tiden gick så försökte du nästan låta som att du inte var intresserad men jag vet att det bara var ett försvar. jag hoppas av hela mitt hjärta att du träffar en man som också vill ha barn och att du hinner få dem innan tiden runnit ut. killar tror ju att vi kan få barn hela livet men så är det ju inte...... du kommer att bli världens bästa mamma det har jag alltid sagt. stor kram älskade du!
SvaraRaderaOvidkommande mitt i smärtan du skriver om, men fan vad bra du skriver! Sluta inte med det, utveckla det.
SvaraRaderaJag och min fru hörde till de som väntar på att allt ska klaffa perfekt lagom till första barnet. 34 och 35 år gamla bestämde vi oss för att bli föräldrar. Ett år gick utan resultat. Min fru började bli nervös. Vi började med olika tester för att verkligen pricka in rätt dagar för befruktning. Två år gick. Sen sökte vi hjälp av läkare. Med bl.a. 9 IVF:er och 2 missfall senare är vi nu 40 och 41 och har nyss ställt oss på adoptionslista. Men troligen kommer vi inte att få adoptera, då vi kommer att vara för gamla när det väl finns ett barn.
Så vänta inte!
Alla borde försöka skaffa barn mellan 20-25 när man är som mest fertil och har som mest ork. Oavsett ekonomi och levnadsstandard.
Inte bara tjejer blir mindre fertila med åldern, det gäller även killar, om än oftast inte så snabbt som för tjejer.
Till dig, åk till Danmark! Vänta inte på någon snurrig nisse som krånglar. Kille kan du skaffa när som helst i livet, men inte barn.
Vänta inte!
Och igen då, du skriver skitbra!
Men herregud, skaffa barn då!
SvaraRaderaUt och ragga och ta med en kille från krogen. Hur svårt kan det va???? Fattar inte vad som är problemet...........
Jag har ju vetat hur det är med detta länge. Det är väldigt jobbigt att läsa om det, speciellt som jag är en av de där kompisarna som ynglade av sig smärtfritt medan du bara hittade sviniga killar som sårade dig gång på gång. Jag vet att du aldrig skulle klandra mig, tvärtom! Men jag lider med dig för att du inte får ta del av det här fantastiska livet som det innebär att vara mamma. Jag hoppas så att du får det snart!
SvaraRadera@Nicklas; jag sörjer med er att er kamp varit så tung. Hoppas verkligen att det löser sig, på något sätt! Jag är i övrig innerligt glad över din kloka kommentar om DK.
SvaraRadera@Anonym; barn "skaffar" man inte. Med lite tur får man dem. Att knulla runt planlöst på krogen i hopp om napp är inte speciellt nyttigt för vara sig psyke eller kropp. Eller har du inte hört talas om klamydia? HIV? Att du kan tänka dig att lura en ovetande person in i ett juridiskt ofrånkomligt föräldraskap säger en hel del om dig. Ser dessutom samtalet framför mig; "Mamma, vem var min pappa?", "jag vet inte älskling, men han var kåt och tillägnglig klockan nolltre", alternativt "ja jag ville ha lite spermier, så han fick ställa upp. Det är f ö anledningen till att han inte vill veta av dig. Han känner sig lurad". Mja.
till sist; kloka Sundinska. Tänk inte så! Barn är inget man "fixar", relationer är inget man "fixar". Visst jag är singel och reser till DK. Så jag är förvisso partisk i sammanhanget. Men vet du vad, jag hade kunnat nuppa livet ur mig med en fast partner utan resultat... så på vilket sätt hade det varit lösningen på mitt problem? Att sörja ensamhet kan jag relatera till. Men som Nicklas säger ovan, barn är något du kan försöka redan nu. Den där andra hälften kanske kommer sen.
Men jag vägrar låta andra försöka intala mig att jag är misslyckad. För jag går inte på det.
Och det är inte du heller!
varma kramar
Till "Anonym" : kruxet med att fixa ett lösnummer på krogen är att resultatet kan bli en idiot som kallar sig Anonym på folks bloggar.
SvaraRaderaNi andra, ha det gott!
Men seriöst...tror ni på fullaste allvar att det är nån skillnad att få barn med en donator än ett lösnummer? Ni är ju fortfarande själviska subbor till mammor som bara ville ha ett barn och ungen har ju lik förbannat ingen koppling till någon far - ja ännu mindre när det inte finns någon.
SvaraRaderaEtt lösnummer kan man ju ändå kanske träffa igen, ha ett namn på, han kanske faktiskt vill hålla kontakten. Är han så dum att han knullar runt utan gummi, så borde han ju fatta att det bli kidz liksom...
Nu blir ni säkert sura som faan på mig, men jag förstår faktiskt inte skillnaden på barnets vägar. Men tycker du kan leta rätt på en kille, för du är ju inte varken ful eller dum. Förstår inte varför du väljer så jävla fel hela tiden bara....
Det kanske inte känns som att du vill öppna upp allt för en ny kärlek, men jag tror att det är det du ska göra. Jag tror att du ska satsa på kärleken faktiskt, för den finns där. Bara lite avvaktande, lite seg i starten. Men jag ser kärlek först och barn kommer med den kärleken. Håll till godo, allt har sin tid.
SvaraRaderaOj anonym, 18.00, du är verkligen en trevlig prick!
SvaraRaderaHa ett trevligt liv!
kan bara säga Kram gumman, din tid kommer , på ett eller annat sätt.
SvaraRadera