Var det en dröm?

Det gungade till lätt och jag kände en tyngd emot benet där jag låg.
Öppnade jag ögonen? Jag tror det.
Men det kanske bara var i en dröm?

Det satt en äldre man på min sida sängen i natt.
Det var något väldigt bekant över honom, men jag vet nog inte vem han var egentligen.
Jag frågade inte heller, för något därinne sa att han inte var där för att jag skulle fråga.
Snarare att han var hos mig för att jag skulle lyssna.

Han sa att livet alltid kommer att ha motgångar. Och att det bara är så. Det är inte mitt eget fel, det bara händer ändå. Det bästa jag kan göra är att acceptera dem och inte fundera på varför de händer. De kommer då inte att kännas lika stora, lika svåra.

Han sa att jag och kärleken skulle skaffa barn. Men att vi skulle skynda oss. Tiden rinner ut, inte bara för mig, utan för oss båda. Att vi båda redan har bestämt oss för att skaffa barn i våra liv och att vi inte skulle vänta på att förhållandet ska fortgå eller bättre inkomst eller något annat, för då kommer vi inte att få några barn.

Någonstans här i mannens samtal upplevde jag panik och ville gråta.
Men då lade han sin hand väldigt betryggande på min arm och sa att jag måste få veta. För han visste att det betyder mycket för mig att få barn i mitt liv.

Han berättade att många tänder ljus för mig. På andra sidan. Som en vördnad och för att jag inte ska känna mig ensam. Att ensamheten bara är en känsla som jag inte får låta ta över.
Han bekräftade också det jag egentligen redan förstått genom alla år, att jag inte varit ensam.
Att jag faktiskt fick hjälp att styra upp bilen den där tidiga vintermorgonen på väg hem från jobbet för längesen, när allt kunde ha gått käpprätt åt fanders.
Och att någon höll upp ett skydd när hästhoven träffade mig i huvudet året innan dess. Men det var synd med ögat.
Det är mänskligt att fela. Det sista var som ett skratt i luften.

*************

När jag vaknade i morse så började jag förstås dagen med att skrämma livet ur kärleken genom att utropa: "Vi ska skaffa barn!", följt av "Det har jag drömt!".
Jag kunde nästan läsa hans tankar: 'Hon är desperat och hon är dum i huvudet...'.

Nu har det gått några timmar och jag som nog var rätt inne på att jag hade drömt ovanstående, vet faktiskt inte längre om det var så.
Jag kan fortfarande känna gunget i sängen och tyngden emot benet när jag tänker på det. Jag minns tydligt vad han sa, inte som annars när man drömmer och bara minns det mest väsentliga. Eller bara minns det precis när man vaknar.

Det händer att jag drömmer sanndrömmar, men jag kan inte ens minnas att jag drömt en sådan här dröm som handlar om mig. Det brukar alltid vara om andra.

Jag vet inte vad som hände i natt. Dröm eller inte.
Vad jag vet är att nu om någonsin känner jag mig alldeles sanslöst stressad när det gäller barn... :/

Jag vill inte bli imorgon

Imorgon är det dags igen. Fylla år.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.

"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?

Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.

Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.

Vad säger man? Tråkig fakta

Om jag fick välja, bestämma själv, drömma fritt, tro på hoppet?
Då ser det om fem år ut på följande sätt:

Man - älskad, aktad, vacker på alla sätt i mina ögon och i mitt hjärta.
Hem - hus/villa eller gård, så lantligt som vi kan komma överens om.
Barn - två. ;)
Hälsa - så bra som det bara går. Men ovanstående skulle göra mig lycklig och bara det är en hälsovinst.

Jag måste få släppa ut mina tankar här ibland. Det är MIN blogg.
Jag skaffade den inte för att fjolla runt och "se på mig!". Jag skaffade den för att min hjärna höll på att sprängas och jag var tvungen att få ut lite av orden någonstans.
Det var inte poppis med blogg när jag började blogga och det var endast närmast sörjande som då och då kikade in och läste mina rader.
Nu är det betydligt fler. Och desto fler som opponerar sig.

Många som läser om när jag skriver om längtan, lust, drömmar och funderingar kring livet, ni verkar tro att jag ska ha allt det där imorgon. Helst idag.
Men jag är, min fantasi och min drömvärld till trots, ganska realistisk.
Jag vet att det inte är så lätt eller går så fort, även om man skulle vilja. Ibland så måste även saker ta lite tid, även fast man egentligen inte vill det heller.

JA. Jag vill ha barn.
JA. Jag längtar efter att älska en man igen.
JA. Jag skulle vilja skaffa barn med den mannen som allt klaffar med (nej, inte vem som helst enbart för att producera en unge!).
JA. Jag längtar efter en familj.
JA. Jag vet att saker och ting behöver tid och sker i sinom tid i ett förhållande.

MEN. Tänk om det aldrig kommer någon man att älska?
MEN. Tänk om jag bara har en chans och ingen mer?
MEN. Ska jag aldrig kunna skaffa barn för att jag är singel?
MEN. Tänk om jag inte har all den där tiden?

Det finns kvinnor som både blir gravida och föder barn utan problem i 40-årsåldern.
Jag vet det. Och kanske jag har sådan "tur" jag med?
Jag brukar inte ha tur, så jag räknar inte med det.
Nu ska ni få lite tråkig fakta om det här med fertilitet. Sådant som jag ofta tänker på, eftersom jag även tänker på det här med att så småningom skaffa barn.

Visste ni att:

• Kvinnans ålder är en av de viktigaste faktorerna som påverkar fertiliteten. Kvinnor är som mest fruktsamma i 20-årsåldern även om många kvinnor blir gravida när de är äldre än trettio år. Fruktsamheten minskar tills de når 30 års ålder och avtar sedan snabbt när kvinnan blir 35 och närmar sig 40 år. Det vanligaste allmänna fertilitetsproblemet hos kvinnor är problem med ägglossningen (ovulation).
• Möjligheten för en kvinna att bli gravid vid 35 års ålder är ungefär hälften så stor som vid 20 år. Möjligheten minskar till 10 procent för kvinnor som är 40 år gamla.
  
• En 37-årig kvinna löper ungefär 25 procent risk att drabbas av fertilitetsproblem. För en 41-årig kvinna är risken 50 procent och för 43-åriga kvinnor är risken 75 procent.
  
• Hos män minskar fertiliteten långsamt från omkring 35 år. Den vanligaste orsaken till manlig ofruktsamhet är avvikelser i antal spermier, rörligheten och/eller spermiernas form.
• Många män är fortfarande fertila i 50-årsåldern och ännu senare, men andelen män med problem med spermiekvaliteten ökar. Mäns fertilitet sjunker visserligen mer gradvis än kvinnors, men den försämrade fertiliteten i högre åldrar kan påverka barnets hälsa.

Men vad de flesta inte vet är att det inte bara är fertiliteten som sjunker med en kvinnas ålder, nej, det uppstår faktiskt betydligt fler risker att bli gravid och föda barn ju äldre man blir.

Till exempel:

• Risken att få ett barn med en genetisk avvikelse ökar med åldern. Till exempel ökar risken för Downs syndrom (från ett barn på 885 vid 30 år, till ett på 365 vid 35 år, ett på 109 vid 40 år och ett på 32 vid 45 år).
• Eftersom kromosomavvikelser är den vanligaste orsaken till missfall, ökar även risken för missfall med åldern. Slutligen visar också de flesta studier att risken för kejsarsnitt ökar för kvinnor över 35, även om man inte exakt känner till orsaken till detta.
• Det främsta hindret för en kvinna över 35 kan dock vara att bli gravid. Kvinnor är som mest fertila mellan 20 och 24 års ålder. För kvinnor mellan 35 och 39 år har fertiliteten sjunkit med minst en fjärdedel. Chansen för kvinnor mellan 40 och 45 att bli gravida har sjunkit med 95 % jämfört med kvinnor i tjugoårsåldern. Även med fertilitetsbehandlingar, t.ex. provrörsbefruktning, har kvinnor svårare att bli gravida i takt med att de blir äldre.

Kan ni nu, kanske åtminstone lite, sätta er in i hur och vad jag känner?
Förstå den stressade längtan som gör att jag emellanåt blir så ledsen och dyster?
Jag tror att de flesta tjejer och speciellt befintliga mammor förstår min längtan, mina tankar och mina drömmar ganska så bra.
Men. Jag vet också att alla inte får barn. Även om de vill och har (eller borde ha) alla förutsättningar. Orättvist som fasen.
Det kanske inte blir några barn för mig heller, det kanske inte är meningen. Jag hoppas inte att det är så, men jag vet ju inte.

Så i min hjärna pågår därför något slags manifest.
Där jag ser mig själv i det där huset/villan/gården om fem år. Med min älskade man och våra två barn. Och hundarna och katterna.
Det är min dröm och längtan som jag bara inte alls kan slå ur hågen, hur jäkla dum, orealistisk och töntig den än må vara för just dig som läser.
Men det är min dröm, min längtan och min jäkla blogg, så var så hygglig och respektera den.

När tänkaren tänker ihjäl sig

Nytt år var det ja.
Nya tankar, men gamla också förstås.
Jag släppte tanken om barn för en stund. Lät allt annat rinna igenom och fokuserade på mig, min hälsa, mitt liv, mitt hjärta och den lilla hjärnan full i grått ludd.

Häromdagen låg jag i badkaret och helt plötsligt bara slog allt upp igen, som en blixt från den vintriga himlen:
"Men barn då, Sundinska, du måste ju skaffa barn snart innan det blir för sent!"
Därefter hittade Fångarna på Fortet och Gunde Svans ivriga dalmasröst fram bland luddet:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!"

Sex månader kvar till bitter, barnlös (singel?) 34-åring.

Hur blev det så här?
Vad hände med "jag ska få mitt första barn innan jag fyller 26, mitt andra innan jag fyller 28 och mitt tredje innan jag fyller 30."?
Jag vet att man var ung och dum och inte alls snusförnuftig, men för en del så blev det ju precis så.
För varje kompis som blev gravid, så önskade jag så högt att det nästa gång skulle vara min tur. Min tur att smeka den obefintliga gravidmagen vid fikabordet, eller i stallet, eller på jobbet, eller på kryssningen(de skulle ändå klura ut det eftersom jag inte drack alkohol). Och det skulle få vara min tur att berätta att det minsann fanns en älskad parvel i min mage som snart skulle få världens kärleksfullaste morsa.
Men det blev aldrig så.
Vart på vägen brast det för mig?

Jag lekte länge. Längre än vad jag hade tänkt. Inte för att jag behövde, utan för att jag kunde. Och för att jag var så rädd att det känsliga hjärtat skulle haverera på vägen.
Det var lättare att leka, än att blanda in känslor och bli sårad.
Sen insåg jag att tre barn inte är kul. Jag är tredje barnet. Tredje hjulet. Griskultingen som gud glömde.
Ett barn är inte heller kul. Bortskämd, med överdrivet bekräftelsebehov och ingen att leka med.
Två barn. Där har vi det! Två barn innan jag fyller 32. Ja! Det fixar jag!
Och med facit i hand så borde det kanske ha gått så, blivit så. Jag hade kunnat fixa det, OM jag hade levt med någon med samma dröm.

Men icke. Inte ens det fixade jag. Som min "kära" mamma så vänligt talar om.

Liggandes i badkaret med chokladdoftande skum, med blicken flackande emellan de tända ljusen och handen som ömt höll i glaset med rödvin, så kom tankarna åter.
"Fy fasen vad tragiskt. Man ska inte ligga så här själv, man ska dela det här med någon man älskar. En man som man känner sig trygg med och kan skratta ihop med. Men jag ligger här själv...ensam."

Därefter dundrade Gunde, rödnäsad och gnäggandes, in i luddet igen:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!!!"

Sen var det kört.
I glaset blandades sälta från tårarna som tyst tog sig över mina kortisonsvullna kinder och ned i det blaskiga rödtjutet.
Jag är fortfarande precis lika ensam och barnlös som tidigare.
Som för 1 år sedan. 5 år sedan. 10 år sedan.

Så går det när man väntar.
Väntar på bättre tider. Väntar på bättre ekonomi. Väntar på bättre jobb. Väntar på att studera färdigt. Väntar på rätt man. Väntar på större bostad. Väntar på att ha rest jorden runt fyra gånger. Väntar på att köpa hus och bil och hund.
Man blir gammal, bitter, ensam och barnlös.
All väntan är mitt livs största misstag.