Otäckt

För första gången i vuxen ålder har jag gråtit av/efter en mardröm.
Det värsta var väl att det inte hade behövt vara en mardröm, det hade kunnat vara i verkligheten.
Var väl också därför känslorna svallade och tårarna började rinna.

Överhuvudtaget var det en dålig gårdagskväll och natt och känner mig tömd och...ja? Tömd och oklädsamt trött kanske.
Jag är dock glad att Ellen Benediktson gick direkt till final i gårdagens första Melodifestival-deltävling. Enda bra låten! Och okänd artist, det är också roligt.

Resten av dagen ska jag nu försöka vila och inte tänka alltför mycket på drömmen i natt. Jag hoppas kunna vila mig i form för kvällens aktivitet, utan mer dåliga upplevelser.
Hoppas att ni därute har en trevlig helg i allafall!

Väntan, längtan, drömmar...

Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".

Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!

Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."

Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.

Startminne eller plåster på såren

Lördag och ännu en vecka gick.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.

Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.

Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.

Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!  
Make love not war, and make babies, lots of babies!

Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.

Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.

 Bilden är lånad ifrån Lagerhaus

Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Plötsligt händer det..?

Eller så gör det inte det.

Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.

Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)

Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
 Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?

Det känns bara mer och mer hopplöst.

Var det en dröm?

Det gungade till lätt och jag kände en tyngd emot benet där jag låg.
Öppnade jag ögonen? Jag tror det.
Men det kanske bara var i en dröm?

Det satt en äldre man på min sida sängen i natt.
Det var något väldigt bekant över honom, men jag vet nog inte vem han var egentligen.
Jag frågade inte heller, för något därinne sa att han inte var där för att jag skulle fråga.
Snarare att han var hos mig för att jag skulle lyssna.

Han sa att livet alltid kommer att ha motgångar. Och att det bara är så. Det är inte mitt eget fel, det bara händer ändå. Det bästa jag kan göra är att acceptera dem och inte fundera på varför de händer. De kommer då inte att kännas lika stora, lika svåra.

Han sa att jag och kärleken skulle skaffa barn. Men att vi skulle skynda oss. Tiden rinner ut, inte bara för mig, utan för oss båda. Att vi båda redan har bestämt oss för att skaffa barn i våra liv och att vi inte skulle vänta på att förhållandet ska fortgå eller bättre inkomst eller något annat, för då kommer vi inte att få några barn.

Någonstans här i mannens samtal upplevde jag panik och ville gråta.
Men då lade han sin hand väldigt betryggande på min arm och sa att jag måste få veta. För han visste att det betyder mycket för mig att få barn i mitt liv.

Han berättade att många tänder ljus för mig. På andra sidan. Som en vördnad och för att jag inte ska känna mig ensam. Att ensamheten bara är en känsla som jag inte får låta ta över.
Han bekräftade också det jag egentligen redan förstått genom alla år, att jag inte varit ensam.
Att jag faktiskt fick hjälp att styra upp bilen den där tidiga vintermorgonen på väg hem från jobbet för längesen, när allt kunde ha gått käpprätt åt fanders.
Och att någon höll upp ett skydd när hästhoven träffade mig i huvudet året innan dess. Men det var synd med ögat.
Det är mänskligt att fela. Det sista var som ett skratt i luften.

*************

När jag vaknade i morse så började jag förstås dagen med att skrämma livet ur kärleken genom att utropa: "Vi ska skaffa barn!", följt av "Det har jag drömt!".
Jag kunde nästan läsa hans tankar: 'Hon är desperat och hon är dum i huvudet...'.

Nu har det gått några timmar och jag som nog var rätt inne på att jag hade drömt ovanstående, vet faktiskt inte längre om det var så.
Jag kan fortfarande känna gunget i sängen och tyngden emot benet när jag tänker på det. Jag minns tydligt vad han sa, inte som annars när man drömmer och bara minns det mest väsentliga. Eller bara minns det precis när man vaknar.

Det händer att jag drömmer sanndrömmar, men jag kan inte ens minnas att jag drömt en sådan här dröm som handlar om mig. Det brukar alltid vara om andra.

Jag vet inte vad som hände i natt. Dröm eller inte.
Vad jag vet är att nu om någonsin känner jag mig alldeles sanslöst stressad när det gäller barn... :/

Drömland

Jag vaknade denna dag utav att mitt ansikte var indränkt i tusen tårar och jag ropade "Pappa, pappa!" flera gånger.
Jag minns att jag i nattens drömland besökte barndomshemmet som var stökigt, rörigt, tomt, skitigt och mörkt. Det luktade rök och ruttet och det enda som stod helt och kvar på sin plats, om än dammigt, var alla pappas böcker i bokhyllorna.

Alla pappas böcker som vi (på riktigt, inte i drömmen) slängde när han och mamma flyttade ifrån barndomshemmet, för vi visste inte vart vi skulle göra av det.
Det gjorde hemskt ont att slänga de där böckerna och allra helst ville jag lägga allihop i lådor och ta med hem, men jag bodde så litet då och det fanns ingen plats. De hade blivit förstörda i skjulet som det både blåste och regnade in i. Det fanns ingenstans att göra av dem!
Jag har i alla år därefter ångrat detta och hade verkligen velat ha kvar pappas böcker, ställa upp dem i mina hyllor och läsa dem under min livstid.

I drömmen kändes den där smärtan extra hårt och tillslut hittade jag även alla gamla fotoalbum i en annan hylla. Fotoalbum som jag inte har sett sedan barnsben, för de har också försvunnit.
Då släppte alla spärrar och jag kände mig bara så ensam och liten.
Jag visste i drömmen att pappa var död och att mamma var någon annanstans, men jag ropade efter pappa och helt plötsligt så stod han där.
I för stora, utslitna jeans och en av sina stickade tröjor. Den grå med fasaner.

Så rann tårarna och med kinden tryckt emot hans tröja så grät jag ut min sorg över att han är borta och att jag känner mig så ensam och otillräcklig.
Och där stod vi tills jag vaknade.

Idag går jag alltså bara runt och tänker på pappa och grinar hela tiden.

Vad säger man? Tråkig fakta

Om jag fick välja, bestämma själv, drömma fritt, tro på hoppet?
Då ser det om fem år ut på följande sätt:

Man - älskad, aktad, vacker på alla sätt i mina ögon och i mitt hjärta.
Hem - hus/villa eller gård, så lantligt som vi kan komma överens om.
Barn - två. ;)
Hälsa - så bra som det bara går. Men ovanstående skulle göra mig lycklig och bara det är en hälsovinst.

Jag måste få släppa ut mina tankar här ibland. Det är MIN blogg.
Jag skaffade den inte för att fjolla runt och "se på mig!". Jag skaffade den för att min hjärna höll på att sprängas och jag var tvungen att få ut lite av orden någonstans.
Det var inte poppis med blogg när jag började blogga och det var endast närmast sörjande som då och då kikade in och läste mina rader.
Nu är det betydligt fler. Och desto fler som opponerar sig.

Många som läser om när jag skriver om längtan, lust, drömmar och funderingar kring livet, ni verkar tro att jag ska ha allt det där imorgon. Helst idag.
Men jag är, min fantasi och min drömvärld till trots, ganska realistisk.
Jag vet att det inte är så lätt eller går så fort, även om man skulle vilja. Ibland så måste även saker ta lite tid, även fast man egentligen inte vill det heller.

JA. Jag vill ha barn.
JA. Jag längtar efter att älska en man igen.
JA. Jag skulle vilja skaffa barn med den mannen som allt klaffar med (nej, inte vem som helst enbart för att producera en unge!).
JA. Jag längtar efter en familj.
JA. Jag vet att saker och ting behöver tid och sker i sinom tid i ett förhållande.

MEN. Tänk om det aldrig kommer någon man att älska?
MEN. Tänk om jag bara har en chans och ingen mer?
MEN. Ska jag aldrig kunna skaffa barn för att jag är singel?
MEN. Tänk om jag inte har all den där tiden?

Det finns kvinnor som både blir gravida och föder barn utan problem i 40-årsåldern.
Jag vet det. Och kanske jag har sådan "tur" jag med?
Jag brukar inte ha tur, så jag räknar inte med det.
Nu ska ni få lite tråkig fakta om det här med fertilitet. Sådant som jag ofta tänker på, eftersom jag även tänker på det här med att så småningom skaffa barn.

Visste ni att:

• Kvinnans ålder är en av de viktigaste faktorerna som påverkar fertiliteten. Kvinnor är som mest fruktsamma i 20-årsåldern även om många kvinnor blir gravida när de är äldre än trettio år. Fruktsamheten minskar tills de når 30 års ålder och avtar sedan snabbt när kvinnan blir 35 och närmar sig 40 år. Det vanligaste allmänna fertilitetsproblemet hos kvinnor är problem med ägglossningen (ovulation).
• Möjligheten för en kvinna att bli gravid vid 35 års ålder är ungefär hälften så stor som vid 20 år. Möjligheten minskar till 10 procent för kvinnor som är 40 år gamla.
  
• En 37-årig kvinna löper ungefär 25 procent risk att drabbas av fertilitetsproblem. För en 41-årig kvinna är risken 50 procent och för 43-åriga kvinnor är risken 75 procent.
  
• Hos män minskar fertiliteten långsamt från omkring 35 år. Den vanligaste orsaken till manlig ofruktsamhet är avvikelser i antal spermier, rörligheten och/eller spermiernas form.
• Många män är fortfarande fertila i 50-årsåldern och ännu senare, men andelen män med problem med spermiekvaliteten ökar. Mäns fertilitet sjunker visserligen mer gradvis än kvinnors, men den försämrade fertiliteten i högre åldrar kan påverka barnets hälsa.

Men vad de flesta inte vet är att det inte bara är fertiliteten som sjunker med en kvinnas ålder, nej, det uppstår faktiskt betydligt fler risker att bli gravid och föda barn ju äldre man blir.

Till exempel:

• Risken att få ett barn med en genetisk avvikelse ökar med åldern. Till exempel ökar risken för Downs syndrom (från ett barn på 885 vid 30 år, till ett på 365 vid 35 år, ett på 109 vid 40 år och ett på 32 vid 45 år).
• Eftersom kromosomavvikelser är den vanligaste orsaken till missfall, ökar även risken för missfall med åldern. Slutligen visar också de flesta studier att risken för kejsarsnitt ökar för kvinnor över 35, även om man inte exakt känner till orsaken till detta.
• Det främsta hindret för en kvinna över 35 kan dock vara att bli gravid. Kvinnor är som mest fertila mellan 20 och 24 års ålder. För kvinnor mellan 35 och 39 år har fertiliteten sjunkit med minst en fjärdedel. Chansen för kvinnor mellan 40 och 45 att bli gravida har sjunkit med 95 % jämfört med kvinnor i tjugoårsåldern. Även med fertilitetsbehandlingar, t.ex. provrörsbefruktning, har kvinnor svårare att bli gravida i takt med att de blir äldre.

Kan ni nu, kanske åtminstone lite, sätta er in i hur och vad jag känner?
Förstå den stressade längtan som gör att jag emellanåt blir så ledsen och dyster?
Jag tror att de flesta tjejer och speciellt befintliga mammor förstår min längtan, mina tankar och mina drömmar ganska så bra.
Men. Jag vet också att alla inte får barn. Även om de vill och har (eller borde ha) alla förutsättningar. Orättvist som fasen.
Det kanske inte blir några barn för mig heller, det kanske inte är meningen. Jag hoppas inte att det är så, men jag vet ju inte.

Så i min hjärna pågår därför något slags manifest.
Där jag ser mig själv i det där huset/villan/gården om fem år. Med min älskade man och våra två barn. Och hundarna och katterna.
Det är min dröm och längtan som jag bara inte alls kan slå ur hågen, hur jäkla dum, orealistisk och töntig den än må vara för just dig som läser.
Men det är min dröm, min längtan och min jäkla blogg, så var så hygglig och respektera den.

När tänkaren tänker ihjäl sig

Nytt år var det ja.
Nya tankar, men gamla också förstås.
Jag släppte tanken om barn för en stund. Lät allt annat rinna igenom och fokuserade på mig, min hälsa, mitt liv, mitt hjärta och den lilla hjärnan full i grått ludd.

Häromdagen låg jag i badkaret och helt plötsligt bara slog allt upp igen, som en blixt från den vintriga himlen:
"Men barn då, Sundinska, du måste ju skaffa barn snart innan det blir för sent!"
Därefter hittade Fångarna på Fortet och Gunde Svans ivriga dalmasröst fram bland luddet:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!"

Sex månader kvar till bitter, barnlös (singel?) 34-åring.

Hur blev det så här?
Vad hände med "jag ska få mitt första barn innan jag fyller 26, mitt andra innan jag fyller 28 och mitt tredje innan jag fyller 30."?
Jag vet att man var ung och dum och inte alls snusförnuftig, men för en del så blev det ju precis så.
För varje kompis som blev gravid, så önskade jag så högt att det nästa gång skulle vara min tur. Min tur att smeka den obefintliga gravidmagen vid fikabordet, eller i stallet, eller på jobbet, eller på kryssningen(de skulle ändå klura ut det eftersom jag inte drack alkohol). Och det skulle få vara min tur att berätta att det minsann fanns en älskad parvel i min mage som snart skulle få världens kärleksfullaste morsa.
Men det blev aldrig så.
Vart på vägen brast det för mig?

Jag lekte länge. Längre än vad jag hade tänkt. Inte för att jag behövde, utan för att jag kunde. Och för att jag var så rädd att det känsliga hjärtat skulle haverera på vägen.
Det var lättare att leka, än att blanda in känslor och bli sårad.
Sen insåg jag att tre barn inte är kul. Jag är tredje barnet. Tredje hjulet. Griskultingen som gud glömde.
Ett barn är inte heller kul. Bortskämd, med överdrivet bekräftelsebehov och ingen att leka med.
Två barn. Där har vi det! Två barn innan jag fyller 32. Ja! Det fixar jag!
Och med facit i hand så borde det kanske ha gått så, blivit så. Jag hade kunnat fixa det, OM jag hade levt med någon med samma dröm.

Men icke. Inte ens det fixade jag. Som min "kära" mamma så vänligt talar om.

Liggandes i badkaret med chokladdoftande skum, med blicken flackande emellan de tända ljusen och handen som ömt höll i glaset med rödvin, så kom tankarna åter.
"Fy fasen vad tragiskt. Man ska inte ligga så här själv, man ska dela det här med någon man älskar. En man som man känner sig trygg med och kan skratta ihop med. Men jag ligger här själv...ensam."

Därefter dundrade Gunde, rödnäsad och gnäggandes, in i luddet igen:
"Skynda, skynda, nu är dä bråttom!!!"

Sen var det kört.
I glaset blandades sälta från tårarna som tyst tog sig över mina kortisonsvullna kinder och ned i det blaskiga rödtjutet.
Jag är fortfarande precis lika ensam och barnlös som tidigare.
Som för 1 år sedan. 5 år sedan. 10 år sedan.

Så går det när man väntar.
Väntar på bättre tider. Väntar på bättre ekonomi. Väntar på bättre jobb. Väntar på att studera färdigt. Väntar på rätt man. Väntar på större bostad. Väntar på att ha rest jorden runt fyra gånger. Väntar på att köpa hus och bil och hund.
Man blir gammal, bitter, ensam och barnlös.
All väntan är mitt livs största misstag.

Här lägger man sig en stund

Har kommit in en riktigt höstig trött-svacka och behöver nästan alltid en eller två ganska långa sömnstunder under dagen, förutom att jag lagt till två extra timmar på nattsömnen.

Det är inget ovanligt egentligen. Mycket av det hör till sjukdomen.
Faktum är att jag känt mig så mycket piggare på ett sätt hela det här året, men senaste tiden så har musten väldigt snabbt gått ur mig.
Enda jobbiga med att sova/vila så mycket är alla dessa drömmar. Ju mer jag sover, desto livligare och rörigare drömmar.
Häromnatten drömde jag att jag vaknade av att ha ett mycket allvarligt, och ganska kargt/härjat ansikte bara 20-30 cm ifrån mitt eget. Det fanns ingen kropp eller så, bara det här ansiktet.
Jag blev rädd förstås, mesig som jag är, och blundade hårt. Så hårt att jag somnade igen - i drömmen.
Det här ansiktet har följt mig sedan dess. Jag ser det framför mig hela tiden. Trots att det ändå är så tydligt så kan jag inte säga vem det är, bara att det är en gammal människa...som ser ut att ha legat begravd ganska länge. :/
Uppenbarligen är det viktigt på något sätt eller så är det bara mitt undermedvetna som vill jäklas och skrämmas lite.

Så idag efter frukost var det dags för en sömntripp i soffan igen. Och en dröm som bet sig fast och hänger kvar, trots att det gått flera timmar.
Denna gång födde jag 6 st...kattungar.
Otroligt söta med jättefina färger och de var så underbart fina, söta och bedårande. Det var inte ens konstigt att lägga dem på kö och amma dem, trots att det var kattungar! :S
Och gå i affären och köpa pyttesmå, söta kattungekläder..!

Dessa drömmar, detta undermedvetna.
Ibland undrar man vart man är på väg egentligen...

Att tänka på innan näsan tar slut

Fick en sådan bra kommentar till svar på en annan kommentar. Jag hoppas inte att innehavaren av dessa ord tar illa upp för att jag publicerar dem i ett eget inlägg, jag hoppas åtminstone inte det.
Detta är kloka ord och jag hoppas att du som läser kan få en tankeställare och inte racka ned på andra lika lätt efter att du har läst. Det är skrivet till en anonym kommentar, men för mig passar dessa ord till ganska många i den sk. "medmänskligheten".

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Till anonym:
Det måste vara jobbigt och betungande att vara perfekt som människa. För det finns ingen annan som har rätt att döma andra om man själv inte är perfekt. Är det verkligen så att det inte finns ett endaste dugg i ditt liv som du gör som andra inte gillar men du gör det ändå för att du känner att det är rätt för dig.

Och förresten, om man är perfekt så har man kommit till så stora insikter att man inte finner någon anledning att döma andra. Då inser man att vi alla har olika saker i livet som vi vill/ska gå igenom för att växa som människa.

Vi har ingen som helst rätt att "se ner" på andra människors val. För vi har ingen aning om vad som ligger bakom. Inte ens fyllot som sitter ute om vintern kan vi döma. Vad vet vi om den människans livshistoria? Inte ett skvatt, men om vi visste så kanske vi inte dömde så hårt.

Det som vi alla glömmer bort är att vi är ALLA människor med samma känslor, drömmar, önskningar. Men dom visar sig på olika sätt och i olika sammanhang. Så vad som är rätt för mig kanske inte alls passar dig och vice versa.

Vi behöver alla lära oss att med ödmjukhet se på våra medmänniskor som just medmänniskor och inte en hög individer som lever på sidan om vårt eget liv. Vi samverkar med varandra, lär av varandra delar faktiskt hela livet med varandra även om det inte kan tyckas så.

Så när vi dömer andra så dömer vi oss själva. För mina medmänniskor är en spegelbild av mig själv. Dom kan jag se på och lära mig mycket om mig själv. Både ur positiv och negativ synvinkel.

Så tänk på det nästa gång du dömer ut någon, du dömer dig själv och det ger en nedåtgående spiral i ditt eget liv som för in negativa energier i ditt liv. Men det kanske är så du vill leva? Destruktivt och i en offerroll där man ska tycka synd om dig. Du kanske mår bäst då? Vad vet jag...

Slag i sak efter ännu en dröm

Tror ni på att man kan drömma sanndrömmar?

Jag omkullkastar troligtvis mig själv genom att ställa frågan, så fort man nämner att man har drömt om saker innan de har hänt så riskerar man att klassas som något som borde sitta inspärrat.
Eller kanske ta receptbelagda mediciner.

Alla drömmer hela tiden, inget konstigt i det. Men varför drömmer en del saker som sedan händer?
Är det varsel, en ofrivillig inblick i framtiden, en slump?
Och hur vet man att det är sant som de säger, att de drömt om något innan det inträffat?

Jag skrämde nog en arbetskamrat en aning för ett tag sedan och det var inte alls min mening.
Men jag drömde om henne och det sista jag hörde i huvudet innan jag vaknade var "du måste tala om det för henne".

Det var nog fjärde drömmen jag drömt som handlat om någon annan, där jag drömt allt så klart och tydligt och där jag får ett budskap vad jag ska göra med det sedan.
När jag berättade om min dröm för min kollega, var det dock första gången jag tog mod till mig att faktiskt göra det. Kanske för att jag visste att hon var lite "mottaglig", inte så stängd som många andra är.

Så här i efterhand är jag jätteglad att jag berättade för henne om min dröm, även om det troligen skärrade henne lite just då(och kanske nu med, men hoppas inte!).
Så fort jag berättat, så kände jag ett väldigt lugn i mitt inre och jag kom till ro på något sätt.
Jag tolkade det själv som att jag hade valt rätt och att de efterkommande signalerna också tydde på det.

För ett tag sedan drömde jag även att jag stod med en blå sten i min vänstra hand och orden "lapis lazuli".
Trodde inte att det betydde något alls, men några nätter senare kom drömmen tillbaka med ytterligare information.
På morgonen slog jag ovetande "lapis lazuli" på Google och vad det var? Jo, en blå sten! En läkande, blå sten för att vara exakt.

Så igår gick jag in på stadens enda(?) affär som säljer stenar och kristaller och köpte mig en alldeles egen blå lapis lazuli.
Och väl där kände jag in några stenar till som kändes bra i vänsterhanden, men om de och min lapis lazuli ska jag berätta mer om i nästa inlägg. :)