Vaknade med jordens huvudvärk.
Ju mer vaken jag blir, desto mer kryper verkligheten i kapp och magen knyter sig.
Jag hade förberett med den trådlösa telefonen i sängen, med numret färdiginlagt, bara att slå.
Och jag tryckte på knappen och ringde.
Så började dagen.
Med huvudvärken från helvetet, magkatarr och telefonkö.
Efter samtalet lättade några få orosmoln, men inte alla.
Huvudvärken är kvar, liksom knuten i magen.
Jag skulle kanske mest bara vilja sätta en gevärsmynning emot hakan och ge mig några minuter till eftertanke.
Ett klick och sedan slippa allt. Eller att få ångest över att jag sjunkit så lågt.
Jag har inget gevär. Och hur lågt jag än sjunker, så är jag ingen smitare.
Jag är den som stannar och fäktar, inte den som flyr.
Men känslan av att vilja springa och gömma sig för evigt är mer betydlig än någonsin just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar