Öppnade jag ögonen? Jag tror det.
Men det kanske bara var i en dröm?
Det satt en äldre man på min sida sängen i natt.
Det var något väldigt bekant över honom, men jag vet nog inte vem han var egentligen.
Jag frågade inte heller, för något därinne sa att han inte var där för att jag skulle fråga.
Snarare att han var hos mig för att jag skulle lyssna.
Han sa att livet alltid kommer att ha motgångar. Och att det bara är så. Det är inte mitt eget fel, det bara händer ändå. Det bästa jag kan göra är att acceptera dem och inte fundera på varför de händer. De kommer då inte att kännas lika stora, lika svåra.
Han sa att jag och kärleken skulle skaffa barn. Men att vi skulle skynda oss. Tiden rinner ut, inte bara för mig, utan för oss båda. Att vi båda redan har bestämt oss för att skaffa barn i våra liv och att vi inte skulle vänta på att förhållandet ska fortgå eller bättre inkomst eller något annat, för då kommer vi inte att få några barn.
Någonstans här i mannens samtal upplevde jag panik och ville gråta.
Men då lade han sin hand väldigt betryggande på min arm och sa att jag måste få veta. För han visste att det betyder mycket för mig att få barn i mitt liv.
Han berättade att många tänder ljus för mig. På andra sidan. Som en vördnad och för att jag inte ska känna mig ensam. Att ensamheten bara är en känsla som jag inte får låta ta över.
Han bekräftade också det jag egentligen redan förstått genom alla år, att jag inte varit ensam.
Att jag faktiskt fick hjälp att styra upp bilen den där tidiga vintermorgonen på väg hem från jobbet för längesen, när allt kunde ha gått käpprätt åt fanders.
Och att någon höll upp ett skydd när hästhoven träffade mig i huvudet året innan dess. Men det var synd med ögat.
Det är mänskligt att fela. Det sista var som ett skratt i luften.
*************
När jag vaknade i morse så började jag förstås dagen med att skrämma livet ur kärleken genom att utropa: "Vi ska skaffa barn!", följt av "Det har jag drömt!".
Jag kunde nästan läsa hans tankar: 'Hon är desperat och hon är dum i huvudet...'.
Nu har det gått några timmar och jag som nog var rätt inne på att jag hade drömt ovanstående, vet faktiskt inte längre om det var så.
Jag kan fortfarande känna gunget i sängen och tyngden emot benet när jag tänker på det. Jag minns tydligt vad han sa, inte som annars när man drömmer och bara minns det mest väsentliga. Eller bara minns det precis när man vaknar.
Det händer att jag drömmer sanndrömmar, men jag kan inte ens minnas att jag drömt en sådan här dröm som handlar om mig. Det brukar alltid vara om andra.
Jag vet inte vad som hände i natt. Dröm eller inte.
Vad jag vet är att nu om någonsin känner jag mig alldeles sanslöst stressad när det gäller barn... :/
Hej! Min mormor berättade för längesen hur hon en natt upplevde något liknande. Hon tror själv att det var hennes skyddsande som kom och pratade med henne.Förstår att det känns jobbigt med barn men nu vet du ju! Så på raffsetet ikväll! ;-)
SvaraRaderajag tror inte det var en dröm. nu måste du ta till dig och bestämma dig. eller ni menar jag. om allt känns ock är bra så finns ju ingen anledning att vänta
SvaraRaderaJag får rysningar i hela kroppen, Läskigt värre! Hade antagligen dött om det hade vart jag!
SvaraRaderaÄh, bara det undermedvetna som spelar dig ett spratt i en helt vanlig dröm. Det finns inga såkallade skyddsandar.
SvaraRaderadu sista anomyma kommenteraren: bevisa att det är så innan du tar ställning. Jag är ett medium och kan bevisa för dig å alla andra tvivlare på att det finns något bortom det vi inte kan se. frågan är om ni är redo att ta till er det. det man inte vill erkänna kommer man aldrig att ta till sig hur mycket bevis man än får.
SvaraRaderatill dig min vän så var det en fantastisk gåva som du fick från andevärlden. känner mig lite avundsjuk ;) skulle själv vilja uppleva något så starkt och så länge.
klart att du ska ta det till dig. för det var INTE en dröm. tro mig.
å det var ju samma budskap som du fått av mig :D
stor kram till er båda i ert nya liv <3
Nu ska du inte vara ängslig och du ska inte ifrågasätta dig själv. Det har jag förstått länge att du som alla andra har någon med dig som på sitt eget lilla vis försöker skydda dig så gott det går. Det är så med oss människor att det som är så svårt är att känna tilltro och att inte kunna ta till oss de gåvor som vi faktiskt får. Så så fint att du fick sådan kontakt. Ta det till dig och använd det. Lycka till vännen.
SvaraRadera