Det är ju bara två dagar kvar!

Jag ligger helt klart efter i planeringen.
Meningen var att vi under torsdag och fredag skulle hinna med att handla julklappar, ta hem en gran och handla julmat.
Men under torsdagen låg jag däckad i sedvanliga reumatiska krämpor. Innan kvällen var slut hade vi dock under stor möda lyckats handla julmat. Och det behövdes för det ekade i både kyl och frys.

Under torsdagkväll så undrade brorsonen om inte han kunde få komma och vara hos oss under fredagen, för han hade kort skoldag innan jullovet. Självklart var han välkommen!
Med lite tur och hjälp från en snäll granne, så lyckades jag få hem en gran under förmiddagen medan sambon arbetade. Alltid något.
Och sen kom brorsonen!
För att inte fastna med våra rumpor i TV-soffan hela fredagen, åkte vi sonika in på kvällen och tittade på Walking with Dinosaurs med brorsonen på bio.
Så även om det inte blev någon nytta dessa dagar, så fick vi iallafall lite nöje.

Igår åkte sambon och jag och besökte några vänner, innan vi tog en riktig latmanskväll och svullade tacos för glatta livet.
Jag hade faktiskt tänkt mig att klä granen, men dagen var för kort och timmarna rann iväg.
Vi behövde egentiden, speciellt då sambon ska jobba hela julen. Men ändå, det är så mycket kvar!

Planen är att klä granen idag och handla julklappar på måndag.
Vi tänkte rulla köttbullar...men jag gör nog en "Ernst" och köper färdiga som jag kryddor med lite juliga och goda kryddor. Och steker i en massa smör.
Varför jobba röven av sig och göra egna när sambon ska jobba hela julen och ingen kommer hit i år?
För den årliga räserutdelningen av julklappar emellan familjemedlemmar äger för första gången på tre år inte rum här hos oss, utan hos min ena bror.
Så vi behöver faktiskt inte göra ett skit.

Men gran är heligt för mig, den vill jag ha in och klä och det ska jag lyckas göra idag.
Och att komma på julklappsutdelning utan julklappar, ja, det vore ju som att lyncha mig själv åt brorsbarnen.
Det får bli ett avkall på julbordet helt enkelt.
Enkelt, litet och färdiglagat.

Att vi på denna julstress ännu inte mottagit någon remissbekräftelse ifrån Fertilitetsmottagningen, stör oss båda.
Att en tid dröjer, det förstår vi, men en bekräftelse på att remissen mottagits brukar man ju få ganska raskt.
Vi hoppas på ett brev på måndag. (och att det går lätt och smidigt att inhandla årets julklappar samma dag!)

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Var det en dröm?

Det gungade till lätt och jag kände en tyngd emot benet där jag låg.
Öppnade jag ögonen? Jag tror det.
Men det kanske bara var i en dröm?

Det satt en äldre man på min sida sängen i natt.
Det var något väldigt bekant över honom, men jag vet nog inte vem han var egentligen.
Jag frågade inte heller, för något därinne sa att han inte var där för att jag skulle fråga.
Snarare att han var hos mig för att jag skulle lyssna.

Han sa att livet alltid kommer att ha motgångar. Och att det bara är så. Det är inte mitt eget fel, det bara händer ändå. Det bästa jag kan göra är att acceptera dem och inte fundera på varför de händer. De kommer då inte att kännas lika stora, lika svåra.

Han sa att jag och kärleken skulle skaffa barn. Men att vi skulle skynda oss. Tiden rinner ut, inte bara för mig, utan för oss båda. Att vi båda redan har bestämt oss för att skaffa barn i våra liv och att vi inte skulle vänta på att förhållandet ska fortgå eller bättre inkomst eller något annat, för då kommer vi inte att få några barn.

Någonstans här i mannens samtal upplevde jag panik och ville gråta.
Men då lade han sin hand väldigt betryggande på min arm och sa att jag måste få veta. För han visste att det betyder mycket för mig att få barn i mitt liv.

Han berättade att många tänder ljus för mig. På andra sidan. Som en vördnad och för att jag inte ska känna mig ensam. Att ensamheten bara är en känsla som jag inte får låta ta över.
Han bekräftade också det jag egentligen redan förstått genom alla år, att jag inte varit ensam.
Att jag faktiskt fick hjälp att styra upp bilen den där tidiga vintermorgonen på väg hem från jobbet för längesen, när allt kunde ha gått käpprätt åt fanders.
Och att någon höll upp ett skydd när hästhoven träffade mig i huvudet året innan dess. Men det var synd med ögat.
Det är mänskligt att fela. Det sista var som ett skratt i luften.

*************

När jag vaknade i morse så började jag förstås dagen med att skrämma livet ur kärleken genom att utropa: "Vi ska skaffa barn!", följt av "Det har jag drömt!".
Jag kunde nästan läsa hans tankar: 'Hon är desperat och hon är dum i huvudet...'.

Nu har det gått några timmar och jag som nog var rätt inne på att jag hade drömt ovanstående, vet faktiskt inte längre om det var så.
Jag kan fortfarande känna gunget i sängen och tyngden emot benet när jag tänker på det. Jag minns tydligt vad han sa, inte som annars när man drömmer och bara minns det mest väsentliga. Eller bara minns det precis när man vaknar.

Det händer att jag drömmer sanndrömmar, men jag kan inte ens minnas att jag drömt en sådan här dröm som handlar om mig. Det brukar alltid vara om andra.

Jag vet inte vad som hände i natt. Dröm eller inte.
Vad jag vet är att nu om någonsin känner jag mig alldeles sanslöst stressad när det gäller barn... :/

Julklappsrace

Idag vankas det julklappsrace i stora staden.
Jag räknar kallt med att jag inte kommer att bli ensam...
Men kanske att jag är en av få som kommer att lalla runt utan stress?

Jag tycker egentligen inte om att shoppa och ränna i affärer, men under rätt förutsättningar(lite folk, gött väder och bra humör) så gillar jag att gå runt på stan och bara titta i fönster, iaktta människor, ta en kaffe och njuta av att bara vara.

Idag ska jag nog försöka få in lite sådant emellan affärerna och julklapparna.
För vädret är gött och humöret på töpp! :)

Kaos

Både yttre och inre.
Men mest i det här stackars huset, som förtjänar bättre.

I fantasins värld

En ganska så svår skrivtorka har infunnit sig hos mig. Det är mycket ovanligt!
Ofta har jag så mycket i hjärnan som jag bara längtar efter att få ut någonstans, så att jag kan få lite ro där uppe. Och det är överflöd, trångt och ganska jobbigt en våning högre upp.
Men jag har inte orkat få ut det, inte ens orkat tänka ut det.

Istället valde jag en helt annan väg, en väg som jag nästan alltid valde när jag var yngre.
Vägen som leder till dit där bara fantasin hägrar.
Man låter oron, tankarna, stressen och allt annat gråsprängt ligga kvar i de överfyllda, skitiga motellrummen emellan hjärnhalvorna, men fyller upp bollhavet och bygger Lego i lekrummen i Fröken Höger istället.
Saker och ting blir inte lättare, men lite roligare.

Jag har lätt för fantasin. När jag var liten kunde jag nästan fastna i den ibland, nu är jag äldre nog att veta bättre. Men jag älskar den där världen, där man bara kan drömma sig bort och låta människor och varelser som inte finns ta del av livet som egentligen bara är mitt.
Och fantasin är också bara min, den delar jag inte med någon annan. Det är min värld som bara existerar för mig.

"Nu har hon ätit konstiga svampar igen. Flum-Sundinska i sitt esse..."

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen.
En frisk människa kan springa av sig tankar, hon kan sova bort oro, hon kan äta bort stenen i magen och hon kan nära sig med goda och bra energier som bara kommer till henne.
Men när en annan som inte är frisk(i kroppen) börjar känna stress, oro, magvärk, huvudvärk, ledvärk, muskelsmärta, att huden kliar, men man kan inte klia den, när håret trillar av och man bara träffar människor som formligen äter upp det lilla ljus man lyckas producera fram...

Jag kan inte ge mig ut en timme i elljusspåret. Jag kan inte gå ut på krogen och dansa bort en kväll. Jag får aldrig sova mer än 2-3 timmar åt gången, vilket bara gör mig tröttare.
Jag kan rada upp mängder med "kan inte", men jag vill inte skriva mer "kan inte"!
Men så är det tyvärr. Jag kan inte göra så mycket längre. Med kroppen.

Men med hjärnan kan jag göra massor. Vilket också är lite tyvärr.
För hjärnkontoret behöver också hållas rent, städat och i ordning precis som alla andra kontor. Dessvärre har jag ingen städerska som tuggar tuggummi och skvallrar hela dagarna, som kan fixa skiten där uppe bland mina motellrum. Jag måste göra det själv.
Men när jag inte orkar, när jag inte vill bry mig, då går jag in i lekrummen istället.
För i lekrum, där får det vara precis hur stökigt och tokigt och busigt som helst.