Sambons födelsedag

Dagen började med frukost på sängen och presentöppning. :)

Var det en dröm?

Det gungade till lätt och jag kände en tyngd emot benet där jag låg.
Öppnade jag ögonen? Jag tror det.
Men det kanske bara var i en dröm?

Det satt en äldre man på min sida sängen i natt.
Det var något väldigt bekant över honom, men jag vet nog inte vem han var egentligen.
Jag frågade inte heller, för något därinne sa att han inte var där för att jag skulle fråga.
Snarare att han var hos mig för att jag skulle lyssna.

Han sa att livet alltid kommer att ha motgångar. Och att det bara är så. Det är inte mitt eget fel, det bara händer ändå. Det bästa jag kan göra är att acceptera dem och inte fundera på varför de händer. De kommer då inte att kännas lika stora, lika svåra.

Han sa att jag och kärleken skulle skaffa barn. Men att vi skulle skynda oss. Tiden rinner ut, inte bara för mig, utan för oss båda. Att vi båda redan har bestämt oss för att skaffa barn i våra liv och att vi inte skulle vänta på att förhållandet ska fortgå eller bättre inkomst eller något annat, för då kommer vi inte att få några barn.

Någonstans här i mannens samtal upplevde jag panik och ville gråta.
Men då lade han sin hand väldigt betryggande på min arm och sa att jag måste få veta. För han visste att det betyder mycket för mig att få barn i mitt liv.

Han berättade att många tänder ljus för mig. På andra sidan. Som en vördnad och för att jag inte ska känna mig ensam. Att ensamheten bara är en känsla som jag inte får låta ta över.
Han bekräftade också det jag egentligen redan förstått genom alla år, att jag inte varit ensam.
Att jag faktiskt fick hjälp att styra upp bilen den där tidiga vintermorgonen på väg hem från jobbet för längesen, när allt kunde ha gått käpprätt åt fanders.
Och att någon höll upp ett skydd när hästhoven träffade mig i huvudet året innan dess. Men det var synd med ögat.
Det är mänskligt att fela. Det sista var som ett skratt i luften.

*************

När jag vaknade i morse så började jag förstås dagen med att skrämma livet ur kärleken genom att utropa: "Vi ska skaffa barn!", följt av "Det har jag drömt!".
Jag kunde nästan läsa hans tankar: 'Hon är desperat och hon är dum i huvudet...'.

Nu har det gått några timmar och jag som nog var rätt inne på att jag hade drömt ovanstående, vet faktiskt inte längre om det var så.
Jag kan fortfarande känna gunget i sängen och tyngden emot benet när jag tänker på det. Jag minns tydligt vad han sa, inte som annars när man drömmer och bara minns det mest väsentliga. Eller bara minns det precis när man vaknar.

Det händer att jag drömmer sanndrömmar, men jag kan inte ens minnas att jag drömt en sådan här dröm som handlar om mig. Det brukar alltid vara om andra.

Jag vet inte vad som hände i natt. Dröm eller inte.
Vad jag vet är att nu om någonsin känner jag mig alldeles sanslöst stressad när det gäller barn... :/

:/

Idag var ingen bra dag.
Jag fick lite saker gjort trots väder och värk, men det spelar ju ingen roll hur kroppen mår eller vädret är när det skär i hjärtat.

Vi tog några dagars semester...

...här. :)

Alla dessa missförstånd

Att känna mig misslyckad för att jag är +30, singel och barnlös, det är MIN känsla. Så som jag känner det inombords i MIG. Inte så som jag ser på alla andra i samma livscykel.
Bara för att förklara mig, eftersom det kom några anonyma kommentarer om detta som jag valde att inte publicera. Missförstånd!

Alla väljer självklart sitt eget liv i det mån man kan och jag vet och respekterar fullt ut att det finns 30+:are som varken vill ha relation eller barn - någonsin. Och för mig är det deras liv, inte mitt. Jag varken ser ned på dem eller ser dem som misslyckade.
Att jag är gammal, barnlös och singel och känner mig ensam och misslyckad, det är helt och hållet min känsla och syn på mig själv. Min självbild.
Är vi på det klara med varann?

Sen måste jag ju ändra om lite i mitt liv, för numer är jag faktiskt "bara" gammal och barnlös, inte alls ensam och mest misslyckad för alla mina dåliga val här i livet som ställt mig på "HOLD".
För igår tog dejten och jag beslutet att ta ett seriösare steg i vår relation och gå från "dejt" till "förhållande".
Så dagens bästa födelsedagspresent blev en pojkvän..! :)

Varm i hjärtat

När jag slog upp datorn under eftermiddagen, efter att ha legat som allmän sjukling på sofflocket hela dagen, så blev jag väldigt och innerligt varm om hjärtat.
För det första som jag ser på skärmen är den här bilden i stort format:

Dejten hade lånat datorn innan han åkte på morgonen. :)
En bild säger mer än tusen ord, eller vad är det man brukar säga..?

I didn't mean to hurt you

Förtroende

Jag förstörde någonting igår.
Något som jag faktiskt är väldigt, väldigt rädd om.
Jag trodde inte att det skulle bli ett sådant rabalder på ett enkelt inlägg om tankar och känslor. Om att prata i sömnen.
I början skrattade jag lite, sen var det inte kul längre.

Dejten blev väldigt sårad. Med all rätt.
Jag grät floder hela kvällen och önskade mig en tidsmaskin för att dra tillbaka klockan. För att inte begå misstaget att lägga ut den där känslan på bloggen.
Jag kunde ha hållit den för mig själv istället. Alla känslor och tankar behöver faktiskt inte skrivas ned.

Det kan ta åratal att bygga upp ett förtroende och sedan behövs det bara en sketen sekund för att bryta det.
Jag vet inte om jag kan reparera den här skadan.
Men jag tänker göra allt jag kan och lite till för att försöka.

Grattis på dig Sverige

Jag har inte glömt bort bloggen. Jag har bara varit så trött.
Jag laddade och förberedde så länge inför stallfesten i lördags, att det tog musten ur mig. Jag tycker inte att jag har gjort något annat än sovit senaste dagarna.

Det kom 13 tappra festglada i lördags och de satt obönhörligt tappert och frös i flera timmar i isvindarna som hägrade på min altan. Jag tror att termometern visade 9 grader när vi stod och grillade...
Så vädret var ingen höjdare, Juni till trots, men jag tror att det var rätt okej ändå.
Kl. 03.00 åkte sista festgästen hem och sedan dess har jag städat och sovit och knaprat piller.

Helt plötsligt är det onsdag och Nationaldag. Dagarna går fort.
Igår var jag med dejten på bio och såg "Prometheus".
Jag hade ganska så stora förväntningar och det helt i onödan. Sämre filmer har jag sett, det ska erkännas. Men fy vad dålig den var! Det hände ju ingenting!
Jag höll på att somna flera gånger under den första halvtimmen och jag somnar inte på bio!
Nu blev det många utropstecken, men när man betalar 135 spänn för en biofilm och sitter i två timmar och allvarligt funderar på att gå innan den tagit slut...inte roligt!
Dejten var lika besviken som jag och vi åkte hem och kände oss snuvade på både tid, pengar och konfekten.

Se INTE Prometheus!
Eller spara biopengarna i allafall och gör en olaglig handling...(usch på mig!)

Sist, men inte minst, även om lilla Sverige inte gör något jätteavtryck på världskartan.
Har den äran på dagen!

Dagarna rusar

Så kom och gick helgen.
I lördags följde jag med och blev bjuden på gott grillat hemma hos dejtens mamma och styvfar och senare samma kväll såg vi Loreen vinna Eurovision Song Contest för Sveriges räkning. Grattis Loreen!

Söndag var lagom, varm, loj och skön. FFH i all ära, men jag tror att den börjar tröttna lite på mig faktiskt. Jag grillade en köttbit på kvällen och tittade på film.
På måndagen kom dejten ut på kvällen och vi grillade igen. Det är liksom den tiden, det vädret nu. Och grillat är så gott!

Idag är det tisdag.
Dejten följde med mig till pappas grav för vattning, men väl där var blommorna som jag planterade för mindre än 2 veckor sedan nästintill döda av värmen som varit. Typiskt! :(
Vi vattnade gravarna, gick in i lokala bykyrkan och tittade på sköldar, innan vi besökte nyöppnade byaffären på hemvägen. Och hem kom vi - och grillade för fjärde dagen i rad!

Imorgon är det onsdag och läkarbesök och provtagning.
Jag inser att dagarna fullkomligen rusar och att det snart är helg igen.
Just den här veckan hoppas jag på bra dagar, gott om tid och tur. Flyt! För på lördag ska jag ha fest för stallfolket här hemma på altanen och jag behöver planera mer, handla mer, göra mer och städa!

Den här veckan behöver jag ha, så jag hoppas att jag får den.
Jag hoppas, önskar och ber om att jag får ha den.

Sommarbölja

Som ni förstår så har jag tagit fasta på det vackra vädret och struntat fullkomligt i allt vad datorer heter.
Men också för att datorn har varit på en liten rensning och fått en dödsdom(!) under veckan. Är det inte det ena, så är det det andra brukar det heta, men här har det varit både en och två saker alltså.

I onsdags så var det den varmaste majdagen i Karlstad sedan 1941!
I torsdags kändes det dock ännu varmare, men jag har inte hört om det blev den varmaste majdagen istället.

Nu har det hunnit blivit lördag och värmen består.
Det står korsdrag här hemma både uppe och nere. Markiser och hissgardiner används flitigt.
Hundarna trugar efter sina kylhalsband direkt på morgonen och jag får vissa dagar tvinga i mig det varma kaffet. Imorgon ska jag nog göra en stor islatte istället!

Mina leder njuter av värmen.
Jag har heller inte ont av värme, utan mår väldigt bra i sinnet just nu faktiskt.
Dock håller FFH i sig och det är väl också värmens förtjänst... Inget gott som inte har något ont med sig!

Ikväll ska jag iväg och grilla hos någons mamma.
Det ni! ;)

Skov

Det har inte blivit så mycket skrivet på sistone, mest bilder och ordspråk.
Det finns en anledningen och den heter SKOV.

Jag har kommit in i ett helt sjukt jobbigt skov i min sjukdom, som tar musten ur mig.
Förra veckan fick jag föraningar, sen fick jag trots allt en hyfsad helg.
Gårdagen vaknade jag upp tillsammans med en smärre förkylning och under dagen bara small det till i kroppen. Jag har så ont och jag är så stel och jag knaprar tabletter som värsta knarkaren.

Dejten skulle ha kommit hit idag, men ringde återbud igår och om jag blev lite ledsen i ögat först, så är jag väldigt tacksam nu.
Detta är inget skede av mitt liv som jag vill dela med någon jag inte känner så bra än. Han har redan fått se några dåliga sidor och det gör mig inget, för dåliga sidor har vi alla, så även han.
Men just det här...när jag bara gråter och känner mig så hjälplös och liten och kroppen skakar av smärta.

Min sjukdom är min mörka sida, mitt svarta får, min mest negativa "egenskap" som jag helst inte vill dela med mig av.
Jag vet, med en ny kärlek i livet är det oundvikligt så småningom.
Men just nu så får det gärna vänta ett tag till. Tills han tycker om mig så mycket att han kan leva med det.
 

Intuition eller paranoia?

Något därinne säger mig att jag bara är barnslig.
Att det är dåliga erfarenheter och dåligt självförtroende som spelar mig ett spratt.
Och något annat gnager som en stilla oro att snart, snart behöver jag många plåster för att täppa till pilhålen i lilla hjärtat.

"Det ska vara med rätt intentioner" är en mening jag hört ett flertalet gånger nu.

Och så pratar något därinne igen och säger att det är ju så det ska vara. Tid är bra.
Sen krigar det i magtrakten och känslan vill säga att han egentligen väntar på något annat.
Eller nej, någon ANNAN...

Jag kan bara vänta och se om det är jag. Eller någon annan.
För säkerhets skull så ska jag köpa plåster nästa gång jag handlar.

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Normal/LCHF

Lungfunktionsundersökningen i tisdags visade att mina lungor beter sig normalt för mitt kön, min vikt/längd, min ålder och mitt leverne.
Även om jag nästan kräktes efter att ha inandats kolmonoxid i glasburen för tredje gången, så är jag trots allt glad över att vara normal.
Något annat hade faktiskt inte varit så roligt.

Jag var helt slut efter nära på tre timmar i den där glasburen, men tog mig ändå tappert hem till dejten. (dä ni, nu får ni saker att snacka om igen!)
Där hamnade jag, så när som på två minimala hundpromenader, i soffan resten av kvällen.
Dejten lagade god mat och satte i nya filmer för att underhålla mig på bästa vis. Han lyckades väldigt bra, speciellt med maten. :)

Tapper som jag är, så är jag ju så bra på att dölja krämpor och "knäckthet", men igår hade jag nog kunnat gråta en skvätt bara för att kroppen och jag inte alls kommer överens.
Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att vara just normal.

På sjukhuset igår gick det inte att undgå att det var Fettisdagen, så när jag kom hem idag (ja jäklar förstår ni, jag sov över hos dejten också! Hujedamig!), så passade jag på att göra LCHF-semlor.
Fyra stycken halvsnygga bullar med mandelmassa och grädde tog lilla knäckta mig ca sex timmar att göra. Jag var nämligen tvungen att knapra morfin och sova två timmar mitt i allt.

Som tur var fick jag under kvällen oväntat besök och hantverkshjälp, då det kom till att göra egen mandelmassa. Har ingen aning om hur jag hade fixat det själv?
Troligtvis var det någon där uppe som insåg detsamma och skickade en hjälpande ängel till min undsättning.

Jag såg fram emot mina LCHF-semlor och den jag till slut fick ned, var förjäkla god. Men vem ska äta de tre andra?
För jag kommer att stå mig på den här enda resten av veckan... [raaap]

Nej, så är det inte

Lite för många verkar tro att jag har varit på dejt med exet, men så är alltså inte fallet.
Exet och jag är goda vänner, inget annat.

Den snygge och snälle killen jag träffade i tisdags är ja: en bekant sedan tidigare, men nej: inte den fd sambon.
Så nu behöver ni inte spekulera mer i det.

Ska bli spännande att se vem ni kommer fram till att dejten är nu då, när det alltså inte är den ni trodde. ;)

På tal om något ovidkommande så har min mus gått och tagit livet av sig.
Datamusen. Inget annat.

Snygg med ett hjärta

Igår var jag på dejt!
Med en snygg och snäll kille vid min sida, såg jag en riktigt bra film på bio.
Den snygge och snälle killen såg sedan till att jag kom hem ordentligt, genom att skjutsa mig.
Snygg och snäll, med ett hjärta. :)

Hoppas nu bara att jag "föll ut väl", så att han fann mig, åtminstone något sånär, intressant.
För då kanske det blir en andra dejt..? ;)

Blev visst lite bloggledigt där

Hoppsan, vart tog alla dagar fram till idag vägen?
Hockey på fredag, underliga nattsamtal på lördag, hockey på söndag, trevligt besök och film på måndag.
Där fick ni en snabbresumé!

Varför så mycket hockey på en och samma gång? Ja, det kan man ju fråga sig.
Men köpte man biljett till fredagsmatchen, så fick man biljett till söndagsmatchen på köpet. Och det tackar jag inte nej till.

Lördagen gick åt till TENS (tack för att jag fortfarande får låna den!) och vila, även om natten till söndag bjöd på några telefonsamtal som drog mig ur min skönhetssömn. Efter fyra stängde jag av ljudet på telefonen, så jag fick frid i allafall.
Låg dock ett tag och funderade på om någon skulle komma och knacka på dörren om jag inte svarade, men jag vet mer än tror att mina kära hundar har satt sig i respekt förut och somnade därför tryggt.
Som tur var fick vi alla sova ifred utan objudna gäster.

Söndagsmatchen var bland de roligaste jag skådat på länge. Det var en snabb och rolig match rakt igenom, alla tre perioderna!
Att det dessutom satt en liten tjej med (vad jag tänkte på) en aning av tourettes några rader bakom, gjorde inte matchen sämre - tvärtom. Det var längesen jag skrattade så mycket!
Hon var alldeles underbar och till slut satt hela sektionen och skrattade hjärtligt. Inte åt henne, utan med henne.
En suverän hockeymatch på alla dess vis!

Måndagen tillät jag mig att sova lääänge, men till slut var det så kallt i huset att det bara var att sega sig upp och börja elda.
När inte hundarna vill ligga på golvnivå och dessutom försöker komma under täcket, då vet man att det är kallt!
Det gjorde ont i kroppen igår, men jag tvingade mig ut på en kort promenad med hundarna ändå. Jag tror att det var solen som lockade ut mig på villervalla. Det var så vackert med guldgnistrande skimmer i frosten att fötterna nästan rörde sig automatiskt.

Några timmar senare fick jag trevligt besök och det spelades lite spel (kul!) och sågs på film innan kvällen blev natt och jag blev ensam med djuren igen.

Så blev det tisdag. Idag.
Det känns som att tiden bara sprang iväg dessa dagar, tycker det känns som om jag nyss kommit hem från den första hockeymatchen och helgen är kvar.
Lustigt hur det kan bli ibland.

Men jag gråter inte.
För ikväll ska jag på dejt! :D