Winter is coming

Jag är ju ett sommarbarn. Född i Juli.
Jag älskar värme, solsken, fruktiga och blommiga dofter, bada i sjön och somna i hettan.

Men som tur är så kan man älska så mycket här i livet.

När de flesta mår dåligt över kylan och den kommande vintern, så vaknar jag på morgonen, tittar ut och ser det ni ser på bilden ovan. Och jag blir så lycklig!

Jag förstår egentligen inte varför jag, sommarbarnet, upplever en sådan eufori av frost och kyla?
När det egentligen bara är en massa elände när den där kylan kommer, såsom bära ved vareviga dag, elda dygnet runt, skotta snö, vara orolig att färdtjänsten ska köra av vägen i halkan i skogen, packa på sig Michelingubbe-kläder varje dag och ändå frysa.

Nu gör ju inte jag så mycket av arbetet i det ovanstående, jag erkänner smått generad... Men ändå, jag borde ju egentligen avsky vintern!

Det enda jag kan komma på som gör att jag älskar, njuter och drömmer mig bort i längtans land där evigheten aldrig tar slut och där alla förhoppningar alltid uppfylls, det är att med vintern...kommer Julen. :)

Julklappsrace

Idag vankas det julklappsrace i stora staden.
Jag räknar kallt med att jag inte kommer att bli ensam...
Men kanske att jag är en av få som kommer att lalla runt utan stress?

Jag tycker egentligen inte om att shoppa och ränna i affärer, men under rätt förutsättningar(lite folk, gött väder och bra humör) så gillar jag att gå runt på stan och bara titta i fönster, iaktta människor, ta en kaffe och njuta av att bara vara.

Idag ska jag nog försöka få in lite sådant emellan affärerna och julklapparna.
För vädret är gött och humöret på töpp! :)

Min sorts frihet

Jag gillar att äta med händerna.
Det har inget att göra med att jag ofta har svårt att äta med bestick längre, jag har alltid gillat att äta med händerna.
Jag älskar att bara plocka upp med fingrarna av det jag vill ha, stoppa in det i munnen, känna lite frihet och en massa glädje. Och sedan slicka av de kladdiga fingrarna som om det vore det mest självklara i världen.

Jag kan ibland fortfarande höra mammas ord ringa i öronen.

"Men du är väl ingen bebis längre, ät med besticken!"

Upproriskt gjorde jag förstås tvärtemot hennes önskan så ofta hon kunde se det.
Lyckan var fullkomlig när jag som 17-åring satt på golvet i min alldeles egna lägenhet på 19 kvm och slevade köttbullar med händerna och in i munnen.
Jag var fri på alla sätt.
Samma vecka slutade jag även att bita på naglarna för första gången i mitt liv. DET hade dock inget att göra med att äta utan bestick!
Men känslan av ensamhet och frihet gav mig det lugn jag behövde för att känna harmoni i själen.
Det fanns inte längre något behov av att tugga sönder fingrarna.

Dessertostar, hjärtformad salami, gröna oliver. Bara kladdigt gott och mina tjocka fingrar.
Ett tänt värmeljus som skiner upp lite på bordet. TV:n visar Comedy Store på TV4 Komedi. Hörnen i rummet är mörka, men lugna.
Jag stoppar en stark ostbit i munnen som smälter. Blåmögel i sitt esse.
Så ser min kväll ut idag. Och jag njuter hejdlöst.