Alla dessa missförstånd

Att känna mig misslyckad för att jag är +30, singel och barnlös, det är MIN känsla. Så som jag känner det inombords i MIG. Inte så som jag ser på alla andra i samma livscykel.
Bara för att förklara mig, eftersom det kom några anonyma kommentarer om detta som jag valde att inte publicera. Missförstånd!

Alla väljer självklart sitt eget liv i det mån man kan och jag vet och respekterar fullt ut att det finns 30+:are som varken vill ha relation eller barn - någonsin. Och för mig är det deras liv, inte mitt. Jag varken ser ned på dem eller ser dem som misslyckade.
Att jag är gammal, barnlös och singel och känner mig ensam och misslyckad, det är helt och hållet min känsla och syn på mig själv. Min självbild.
Är vi på det klara med varann?

Sen måste jag ju ändra om lite i mitt liv, för numer är jag faktiskt "bara" gammal och barnlös, inte alls ensam och mest misslyckad för alla mina dåliga val här i livet som ställt mig på "HOLD".
För igår tog dejten och jag beslutet att ta ett seriösare steg i vår relation och gå från "dejt" till "förhållande".
Så dagens bästa födelsedagspresent blev en pojkvän..! :)

Man ska väl ta det med en nypa salt

Jag har inte velat skriva om det. Det är för personligt, privat.
Men helt ärligt så är mitt liv i en enda lång och osalig nedförsbacke och har varit så länge nu. Senaste året känns skit, jag känner mig stundtals ensam och tom, stundtals kvävd och förstoppad.
Det är inte enbart svart och fanskap, det finns såklart underbara stunder också. Men spiralen snurrar sonika nedåt, hur mycket än solen har lyst bakom molnen.

Jag biter på naglarna igen, hysteriskt. Det är ett väldigt dåligt tecken på mig, för det betyder att jag känner mig osäker, otrygg, stressad, orolig och ledsen.
Jag har inte bitit på naglarna sedan jag lämnade föräldrahemmet.

Jag gick in på en seriös mediumsajt(hur seriösa de nu är och förblir...) och lät mig spås.
Gratis förstås, så då ska man väl definitivt ta det med en nypa salt.
Jag frågade om Kärlek och min Privata relation och fick upp kort som får mig att må ännu sämre. Men som jag förstår utan och innan.

Att ta mark igen

Under en tid har det känts som om jag och sambon har varit på väg att tappa taget om varann.
Myndigheters beslut och avslag har inneburit en pressad ekonomisk situation, min sjukdom gör mig inte så behjälplig vare sig i hemmet eller någon annanstans och sambon har jobbat mycket.
I flera veckor har vi suttit i varsin ände av huset, inte talat, inte haft intresse, inte orkat bry oss i något mer än det vi själva gjort för stunden.
Det har känts ensamt, vemodigt och ledsamt.

Men kanske det är bra med sådana tider, då man får en chans att se sig om i boet lite. Fundera över vad man vill, vad man har och om man vill göra förändringar. Vad förändringarna skulle innebära.

Sambon är, liksom de flesta av manligt kön, inte så pratsam om känsliga saker.
Jag blir mest frustrerad och tankspridd och går länge, länge innan jag får luft nog att berätta vad som tynger mig. Ibland har jag gått så länge att tiden runnit ifrån mig och jag ville inte göra det misstaget igen.
Jag ville inte vara den som inte försökte eller inte tog tag i det.
Och kanske sambon fick en tankeställare också. Vad håller vi på med egentligen?

Så idag tog vi en heldag, inte för varken nöjen eller mys, utan en heldag där vi samarbetade, smågnabbade(men pratade!), var tillsammans och kände på hur bra det faktiskt är när man är två.
Vi avrundade förkvällen med att laga mat tillsammans och äta medan vi tittade på ishockeyn tillsammans.
Sen tände vi kaminen, bakade kladdkakemuffins och bryggde kaffe.

Vi sitter i varsin ände på huset nu, men lite egna andetag vill man ju dra in när man har haft en heldag tillsammans. :)