Tiden läkar alla sår?

Med tiden läker såren och med tiden uppstår nya.
Finns det verkligen tid i livet då man är utan sår?
Jag har inte upplevt det än.

Förhållandet har fått sina törnar. Vi har haft ett tufft första år.
Saker har i omgångar kommit fram i ljuset som har skingrat de rosa molnen ständigt. De är nu nästan helt borta och den bittra verkligheten börjar bita sig fast i röven igen.
Kvar finns orubblig kärlek, o ja, men också besvikelse.

Mest har vi kanske svårt att kommunicera.
Eller snarare berätta för den andre vad vi verkligen känner innerst inne, de där allra känsligaste tankarna som ibland smyger inpå.
Saker och känslor som man behöver få ur sig emellanåt, men som gör så ont eller gräver så djupt att man inte kan sätta ord på dem.
Jag vet att vi båda har de där känslorna. Men vi har svårt att prata om dem.
Intuitionen säger dock att det är där vi måste jobba. Vi måste båda lägga skyddsmurarna och släppa in den andre helt och hållet.

Vi har roligt ihop! Vi börjar ofta dagen med skratt och avslutar den oftast med det samma.
Vi gör saker tillsammans, men kanske inte så ofta som vi vill. Ibland för att jag inte orkar, ibland för att han är trött efter jobb, ibland för att det kostar för mycket pengar. Men vi gör så gott vi kan.
Framför allt så har vi båda två en gemensam dröm om hur vi vill att framtiden ska se ut.
Vi vill båda ha barn. Snart.
Men min hälsa sätter käppar i hjulen. Och käppar påverkar oss båda, så även förhållandet.

Visst känns det skit ändå.
När man väl träffar Han, då är det en annan sårskorpa som inte vill läka.

I-landsproblem...

Det svälter folk i en del länder och det dör andra av sjukdomar och ångest, andra är hemlösa, narkomaner eller brottas med arbetslöshet.
Och här sitter jag och funderar mig gråhårig över vad jag ska köpa för schampo och balsam fortsättningsvis... :S
Det är ju så att jag borde skämmas faktiskt.

Jag tror inte att folk som läser min blogg är speciellt glassiga, fräsiga och "inne" (rätta mig gärna om jag har fel!).
Gissar snarare att några av den här bloggens läsare påminner lite om sköna Tabita i "Mia och Klara".
Några sitter hemma i soffan, med hela pyjamasen indränkt i barnspyor och ser på "Glamour".
Någon enstaka sitter på jobbet, med en tjärsvart kopp kaffe och stönar över att solen blänker i dataskärmen.
Någon sitter i bilen och leker med sin iPhone, emellan Wordfeudspel och Aftonbladsuppdateringar.
Och Någon ligger hemma i soffan och läser bloggar, ser på TV, lyssnar på musik, hänger tvätt, dammsuger, diskar och lagar mat. Någon gör så. Ingen annan. ;)

Till mitt jättestora I-landsbekymmer.
Jag har i 15 års tid unnat mig ett fantastiskt schampo och balsam av märket KMS California.
Mitt hår är jättesvårt att ta hand om, för det är tunt, skört, torrt, går lätt av och är dessvärre lättpåverkat både av vatten, vind och framför allt - hur jag mår rent allmänt.
Som alla andras hår, med bara lite sämre förutsättningar alltså.

I allafall.
Har alltså börjat titta på billigare produkter, som ändå verkar bra. Men hur vet man det, när man inte använt dem?
Självklart kan det vara så att en produkt funkar jättebra på ett hår och är värdelöst på ett annat, den smällen får man ju ta och som med allt annat får man ju prova sig fram.
Jag har nu börjat titta mer och mer på TIGI's produkter och undrar om de är bra eller om allt bara låter bra?

Mina förhoppningar är att någon skön Tabita eller nedspydd Glamour-morsa ska ha en aning.
Lite hjälp vore på sin plats om jag får be? :)

Jobbigt

Det blir en tung och jobbig helg. Känslomässigt.
Jag grinar så gott som hela tiden, men kanske att det är det bästa vi kan göra i situationen som den ser ut (och har sett ut ganska länge).
För att båda ska må så bra som möjligt. Andas ut igen och ta nya tag. Gemensamt eller på varsitt håll.
Ta ett stort steg och få lite tid. Egentid. Därefter gå vidare, bestämma om det var värt det eller inte.

Jag vet inte om jag orkar det här. Är det början eller slutet?

Man ska väl ta det med en nypa salt

Jag har inte velat skriva om det. Det är för personligt, privat.
Men helt ärligt så är mitt liv i en enda lång och osalig nedförsbacke och har varit så länge nu. Senaste året känns skit, jag känner mig stundtals ensam och tom, stundtals kvävd och förstoppad.
Det är inte enbart svart och fanskap, det finns såklart underbara stunder också. Men spiralen snurrar sonika nedåt, hur mycket än solen har lyst bakom molnen.

Jag biter på naglarna igen, hysteriskt. Det är ett väldigt dåligt tecken på mig, för det betyder att jag känner mig osäker, otrygg, stressad, orolig och ledsen.
Jag har inte bitit på naglarna sedan jag lämnade föräldrahemmet.

Jag gick in på en seriös mediumsajt(hur seriösa de nu är och förblir...) och lät mig spås.
Gratis förstås, så då ska man väl definitivt ta det med en nypa salt.
Jag frågade om Kärlek och min Privata relation och fick upp kort som får mig att må ännu sämre. Men som jag förstår utan och innan.

Det är inte lätt när det är svårt

Jag är ju tjej. Eller kvinna. Brutta 30+? Homosapiens av kvinnligt kön kanske?
Eller nej, inte kanske. Jag ÄR ju det.

Mina händer är riktigt kassa. Duger inte till mycket.
Resten av kroppen hänger med, men det är inte mer.
Det är svårt att vara kvinna och försöka vara kvinnlig.
Sätta på sig BH. Sminka sig. Gå i högklackat. Glöm strumpbyxor, och mensskydd ska vi inte ens diskutera...

Men ikväll ska vi till några vänner på deras något försenade(2 år) inflyttningsfest.
Jag vet att ingen skulle må dåligt av att jag "bara" kom hel och ren. Men jag skulle tycka att det vore roligt att få lite färg, hjälpa de där kvinnliga dragen att se lite kvinnligare ut.
Så på försök, gjorde jag idag mitt bästa för att sminka mig.

Resultatet blev att en skräckslagen tvättbjörn utklädd till clown stirrade tillbaka på mig i spegeln.
Så om inte sambon är en jäkel på att lägga makeup, så får jag nog nöja mig med hel och ren kvällen till ära ändå.