Eller så gör det inte det.
Jag pendlar ofta emellan hopp och förtvivlan, mest förtvivlan.
Ikväll stod jag åter i det tomma rummet och såg för mitt inre hur det var möblerat till ett färgglatt och härligt barnrum. Och jag grät. Som jag grät.
Min kurator är nog hemskt uttråkad på att höra om min ångest och min vånda över att inte få bli mamma, men jag har liksom ingen annan att prata om det med. Ingen annan som jag vill gnälla för, tynga ned, gråta hjärtskärande och utlämnande inför.
(= Ingen annan som har betalt för att lyssna... :/)
Jag kom på mig själv med att enbart intressera mig för barnavdelningen sist jag var på IKEA.
Jag ser flera av de där grejerna och möblerna där uppe i husets tomma hjärta. Var gång jag går in så är det inte tomt, det är fullt i leksaker, böcker, nallar och färger. Det står en spjälsäng där, ett skötbord där, en skön fåtölj att amma i där...
Jag visualiserar varje gång innan jag somnar. Jag ser hela tiden framför mig hur jag vill ha det, hur jag jättegärna önskar mig det.
Å andra sidan...hur många gånger låg jag inte i flera års tid och visualiserade mig själv utan kronisk sjukdom..?
Det känns bara mer och mer hopplöst.
Försök släppa tankarna på det. Du vet ju att när man minst anar det så sker det.
SvaraRaderaDom som adopterar och släpper att man inte fått barn blir helt plötslig med barn. Så försök att släppa och tänk på något annat.