Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.