Andra advent

Andra Advent har kommit och gått.
Imorgon är det ännu en ny vecka och snart ska det tredje ljuset tändas. Tiden går jättefort och det känns bra ibland och jättejobbigt ibland.

Vi har fortfarande inte tagit emot någon bekräftelse på remissen, men det borde väl dimpa ned i postlådan under veckan som kommer.
Nelson Mandela gick bort och jag har legat sjuk större delen av veckan.
Ikväll deltog jag i körens julkonsert, och lyckades genomföra den hyfsat med hjälp av febernedsättande och massor med vatten och vila.

Om några dagar är det Lucia.
Planen var att försöka baka lussekatter med en kompis under veckan, men jag är fortfarande risig och hon meddelade för någon timma sen att hon också insjuknat.
Baka något som jag inte längre äter vet jag inte om jag har vare sig ork eller lust till, kanske en liten sats LCHF-lussekatter då. Jag får fundera på saken.

Jag har lovat att försöka ta mig in till stora staden och hjälpa mamma att julhandla någon dag under veckan också. Och så blir det Luciafirande i kyrkan på fredag.
På söndag ska jag och sambon ta oss en dag för tidigt årsfirande, för han jobbar mastodontpass på den riktiga dagen.

Det rullar på. Inte konstigt att det känns som att tiden springer.
När jag sitter här och skriver så kommer nämnda sambo och frågar om vi inte ska ta fram några tomtar i år?
Ja just det ja. Julpyntet är inte framme, bara adventspyntet.
Och det är definitivt läge att börja spana efter årets gran.

Jag har visst fullt upp med att fördriva den där tiden som inte finns.  

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Normal/LCHF

Lungfunktionsundersökningen i tisdags visade att mina lungor beter sig normalt för mitt kön, min vikt/längd, min ålder och mitt leverne.
Även om jag nästan kräktes efter att ha inandats kolmonoxid i glasburen för tredje gången, så är jag trots allt glad över att vara normal.
Något annat hade faktiskt inte varit så roligt.

Jag var helt slut efter nära på tre timmar i den där glasburen, men tog mig ändå tappert hem till dejten. (dä ni, nu får ni saker att snacka om igen!)
Där hamnade jag, så när som på två minimala hundpromenader, i soffan resten av kvällen.
Dejten lagade god mat och satte i nya filmer för att underhålla mig på bästa vis. Han lyckades väldigt bra, speciellt med maten. :)

Tapper som jag är, så är jag ju så bra på att dölja krämpor och "knäckthet", men igår hade jag nog kunnat gråta en skvätt bara för att kroppen och jag inte alls kommer överens.
Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att vara just normal.

På sjukhuset igår gick det inte att undgå att det var Fettisdagen, så när jag kom hem idag (ja jäklar förstår ni, jag sov över hos dejten också! Hujedamig!), så passade jag på att göra LCHF-semlor.
Fyra stycken halvsnygga bullar med mandelmassa och grädde tog lilla knäckta mig ca sex timmar att göra. Jag var nämligen tvungen att knapra morfin och sova två timmar mitt i allt.

Som tur var fick jag under kvällen oväntat besök och hantverkshjälp, då det kom till att göra egen mandelmassa. Har ingen aning om hur jag hade fixat det själv?
Troligtvis var det någon där uppe som insåg detsamma och skickade en hjälpande ängel till min undsättning.

Jag såg fram emot mina LCHF-semlor och den jag till slut fick ned, var förjäkla god. Men vem ska äta de tre andra?
För jag kommer att stå mig på den här enda resten av veckan... [raaap]

Bak efter smak

Har varit i baktagen igen.
LCHF-bröd förstås, vi är ju inbitna och glada LCHF:are för hela slanten både jag och gubben.

Denna gång blev det storbak och det provades två nya recept: Sesambröd och Ostfrallor.
Och så blev det en sådan där underbart god och mättande limpa också, för det brödet klarar jag mig nog inte utan i livet.
Det är så enkelt att göra, sedan skivar man det och fryser in, och tar sedan fram vid behov. Precis perfekt för min vardag som inte riktigt ser ut som andras.

Återkommer självklart med bilder och recept så ni får prova också!
Just nu orkar jag inte dansa pekfingervalsen så mycket mer, men den som väntar på något gott brukar ju inte vänta allt för länge. ;)

Denna dag började med bak

Foto: LCHF Recept

Oopsies (LCHF-bröd)

3 ägg separerade
100 gr Philadelphiaost
En nypa salt

Vispa äggvitorna med nypa salt, hårt.
I separat bunke, vispa Philadelphiaosten med gulorna och ev. tillsatser*.
Vänd försiktigt i gulorna i de vispade vitorna.

Klicka sex lika stora Oopsies på en smord bakplåt.
Grädda i 150 graders värme i ugn i 30 min.

*man kan tex komplettera med riven ost, kanel, örter, kardemumma m.m

Okänd källa