Jag vill inte bli imorgon

Imorgon är det dags igen. Fylla år.
Vad har hänt sedan förra årets födelsedag?
1. Jag har blivit singel.
2. Fortfarande inga barn.
3. Fortfarande sjukskriven.
4. Jag har blivit arbetslös.
5. Jag mår piss över allt ovanstående, men särskilt över nr. 2.

"Saker och ting har sin tid, snart är det din tur, den som väntar på något gott..."blaha blaha!
Jag står inte ut på att höra skiten längre! Det blir ju aldrig min tur!
Jag har ju väntat och väntat och hoppats och längtat på så mycket i så många år nu.
Hur länge till ska jag behöva vänta och vänta, hur länge lever hoppet kvar och visst finns det folk som dör av längtan?

Jag vill inte att det ska bli imorgon och jag vill inte bli äldre. Jag orkar inte med att fylla år igen, jag står inte ut med tanken på att livet och åren springer ifrån mig medan jag fortfarande är på ruta ett.
Jag vill bara att det ska endera ta slut här och nu, eller att allt bara slår om imorgon när jag slår upp ögonen och saker och ting börjar röra på sig.

Hur mycket jag än har fokuserat och visualiserat de senaste 10 åren på man, barn, kärnfamilj, hus, vovve och Volvo, så har det inte gjort någon skillnad.
Jag kommer att vakna imorgon igen.
Ett år äldre, singel, barnlös, arbetslös, sjukskriven och alldeles, alldeles ensam och misslyckad.