Hektisk tid

Några dagar efter Kennedys 16-årsdag fick hon följa med båda hundarna och besöka tant veterinären.
Efter att ha tampats med öronskabb på alla djuren hela våren, så fick det nu vara nog.
Tyvärr visade det sig att djuren inte bara hade öronskabb längre, utan även akut öroninflammation och svamp! :(
Så gissa hur roligt vi har det här hemma nu för tiden...eller hur roligt vi inte har det snarare.

Mitt i kaoset av örondroppar och rengöring valde Lucy att dra sin kos igen. Åter en katt på vift, i över en vecka denna gång.
Tack och lov dök hon plötsligt upp under gårdagen och gjorde mig lycklig, lyckligare, lyckligast!
Ända tills brevbäraren kom med posten och veterinärvårdsräkningen...

Idag har jag varit och lämnat bort en gammal porslinsblomma till sin nya ägare. Jag kände att den inte kom ut till sin rätt här hemma och den behövde mer kärlek än jag iddes ge den.
Nya ägaren blev superglad och där får nog blomman terapi för livet och mer kärlek än den önskar.
På vägen hem gick jag igenom marknaden i barndomsbyn och träffade goda vänner som jag inte sett på länge. Vi bestämde oss för att träffas och grilla och kackla till helgen. Det ska bli roligt.

Knappt hann jag innanför dörren här hemma innan brorsonen stod utanför densamme, för han sover här i natt. Imorgon ska vi lämna honom på fritids, men först ska vi ta sovmorgon.
Eller jag hoppas att vi ska det i allafall!

Hon är hemma! :D

Förlåt för dålig uppdatering, men Lucy är äntligen hemma!
Plötsligt så satt hon bara där på trappen för några dagar sedan och såg förnärmad ut. Dessa katter. :)

En veckas semester, eller vad hon nu har gjort, blev det.
Trött och hungrig äntrade hon så hemmet och slängde i sig en stor burk Pussi helt på egen hand. Sen skulle hon sova lite i en fåtölj, men efter bara en kort stund började hon visa tendenser som jag tyvärr kände igen...
Så nu ska Lucy få vara innekatt ett tag. Gärna tills det blir så där lagom krispigt och kallt, ett sådant där väder som gör att småfrusna katter helst vill stanna inne framför brasan.

Men hon är hemma och det är ett lyckorus! :D

Imorgon ska jag ha en så kallad PartyLite-visning här hemma.
Första gången jag är värdinna, tidigare har jag bara varit gäst. 
Tyvärr verkar det bli väldigt dålig uppslutning. Av över 100(!) inbjudna, har fyra tackat ja. Och tre stycken "kanske". :/
Ganska dåliga odds, men så är det ibland. Tycker mest synd om konsulten som åker en timmes resa, enkel väg, för att kanske inte få sälja så mycket.
Jag hoppas att jag är ett undantag...

Kära rara lilla katt, kom hem!

Tre år sedan sist och nu upprepar sig mardrömmen.
Lucy är försvunnen igen! :(

Släppte ut henne med de andra katterna som vanligt i torsdags morse och sedan dess är hon borta.
Låter kanske inte så farligt för en katt som är van att vara ute, men i normala fall är hon aldrig borta längre än två dygn.

Förutom för tre år sen då. Då var hon försvunnen i nästan 1,5 månad.
Det var ren tur att vi hittade henne och framför allt fick tag i henne då, för hon hade blivit förvildad.
Hon fick vara innekatt i 8 månader efter det, för vi vågade verkligen inte släppa ut henne.

Nu har hon varit ute i nästan 2,5 år och har som sagt hållit sig hemma.
Hon aktar sig för vägen, så jag känner mig väldigt säker på att hon inte har blivit överkörd.
Hon har halsband med ID-tub, så skulle hon vara hemma hos någon så borde det inte vara så svårt att titta och lyfta luren.
Hon har aldrig gått långt hemifrån, vi hittade henne mindre än en kilometer hemifrån sist!
Då hon är en van utekatt och dessutom har klarat sig bra på egen hand under lång tid tidigare, så har jag mycket svårt att tro att hon har fallit offer för något djur såsom räv eller dylikt.
Hon kan ha blivit instängd någonstans hos någon av grannarna kanske. Men hon brukar göra sig väl hörd de få gånger hon hamnat i garderoben tex, så jag tror att det skulle märkas om hon befann sig i ett garage eller så.

Men jag vet inte och det värsta är att inte veta!

Måtte hon komma hem snart, för det här känns helt fruktansvärt. :(

Lugnet har lagt sig

I tisdags kom så äntligen Lucy hem!
Glädjetårar, smått förvirrade djur, en ganska så vild och ilsken hemkommen katt...
Hon sov bort hela onsdagen och igår var hon nästan precis som vanligt. Vi låg och kelade både i soffan och i sängen länge, länge.

Nyblivna mammor berättar hur de bara kan sitta/ligga och titta på sina bebisar i evigheter utan förbehåll, med ett lyckligt leende på sina läppar.
Precis så kände jag när lilla Lucy kurade upp sig med ryggen emot min mage, sakta sträckte ut sig sådär majestätiskt som bara katter kan. Sen vände hon upp blicken med de gröngula ögonen och mötte mina med en alldeles varm blick.
Och jag tittade tillbaka och log sådär lyckligt, i en evighet, utan förbehåll.

Jag är så glad att hon är hemma igen och att allt verkar gå åt rätt håll, relativt fort också.
För bara två dagar sedan var hon som en vildkatt, vi vågade inte ens släppa ut henne ur kattburen förrän mitt i natten. Och då var det instängd i ett rum med sambon.
Kattburen har hon inte varit i sedan onsdagsmorse och sedan dess har det väl egentligen bara varit aggressivitet emot de andra katterna. Men hon verkar mer osäker än arg faktiskt.

Jag tror att det släpper med lite tid och lite kärlek.
Tiden läker alla sår och alla behöver vi ju kärlek.

LUCY HAR KOMMIT HEM!

Efter nästan 1,5 månad på vandring, blev Lucy idag iakttagen av en sommarstugegäst som genast ringde oss.
Vi letade och ropade i nästan fyra timmar fram till eftermiddagen, sen var vi tvungna att pausa (jag hade dock lämnat in för längesen).

Vid 19.30 ikväll ringer de igen och säger att hon kommit tillbaks och när Lucy hörde sambons röst, vågade hon sig fram såpass att han fick tag i henne!
Nu vilar hon ut, fortfarande instängd i kattburen.
Hon verkar ha blivit ganska skygg och förvildad under sin tid borta, så nu blir det väl som att starta om på nytt igen.
Men det gör inget, för nu behöver vi inte oroa oss över vart hon är eller vad som kan ha hänt henne längre.

Vi är i allafall otroligt glada över att ha fått hem henne igen!