Men jag klagar inte

Värmen är på väg att skjuta i höjden igen, efter en vecka med lite lägre temperaturer.
Värme är skönt, jag klagar inte.
Men alla bromsar och stickinsekter som surrar runt i miljontals och är allmänt galna, de skulle jag gärna vara utan.

Förra veckan fick vi första lasset ved och veden ligger på sambons ansvar här hemma.
Om det bara hade varit varmt, så hade veden varit staplad för längesen, men pga alla bitande flygfän så ligger den kvar där än.
Trots det mästerliga medlet ifrån Sjö & Hav som vi alltid använder, så är det några jäklar som vill ta sig en smakbit ändå.
Sambon jobbade ihärdigt i åtminstone en timme i +26 grader, men sedan var han uppäten och arg.

Så veden ligger på vila ute på gården. Och snart kommer det mer. Och varmare blir det.
Men vi klagar inte.

Jag samlar som vanligt vatten i fötterna och lite även i händerna nu när det är så varmt. Jag gör det varje år, men kanske lite mer än vanligt denna sommar.
Stödstrumpor är poängen, oh, så svalt och skönt! Eller nej, det är det ju inte.
Men jag klagar inte! För använder jag dem, så lyckas jag allt som oftast få på mig skorna om vi behagar åka någonstans.
Att det gör jäkligt ont och att fötterna ser ut som stoppade julskinkor, det är smällen jag får ta.
Om allt annat går åt fanders, så har jag ju faktiskt ett par rejäla foppatofflor som faktiskt passar. Det är alltså inte helt synd om mig.
Så jag klagar inte.

Klockan är strax före 09.00 och temperaturen på mätaren i köket lyder:
IN: 25,6
OUT: 32,7

Jag sitter nere i gubbhörnan i korsdrag med stödstrumporna på. Hundarna flåsar i kapp på golvet.
Sambon sitter i korsdrag uppe och hävdar att bromsarna försöker ta sig in genom myggnätet.
Det ligger en stor vedhög ute på gården.
Gräsmattan behövde klippas för ett par dagar sedan.
Kaffet smakar inte så bra i värmen.
Det är lördag och jag har absolut inget att göra (...........).
Men jag klagar inte!
 

Egentligen ingen stress

Sitter lagom förkyld i godan ro och dricker lite kaffe.
Har handlat alla julklappar, men de är inte inslagna.
Det är lugnt. Hinns med.
All mat finns i kyl, resp frys. Skinkan ska griljeras och köttbullar ska rullas och stekas.
Är väl bara köttbullarna som tar tid och är lite jobbigt, men det är lugnt det med.

Gran ska fixas och kläs.
Om jag inte fixar en gran så kommer julen att kännas halv. Har aldrig någonsin firat(eller genomlidit) en jul utan julgran. Men det tar både tid och ork att göra själv. Speciellt som snön vräker ned utanför.
Inget ont i snö, men om bara kroppjäkeln kunde samarbeta lite bättre, än att gå och bli förkyld precis nu? Som om det inte räckte med allt annat menar jag?
Om det bara var lite bättre rent allmänt, så vore allt så mycket lättare.

Ved ska bäras in.
Tungt, tråkigt och tidsödande, men ett nödvändigt ont. Är ju inte så bra att bli kall nu inte.
Städa lite.
Tråkigt, men det är ju ganska skönt efteråt.

Helvete vad det snöar nu!
Ved är nog en bra början. Medan jag fortfarande kommer ut.

Glädjetår

Dagen började sent. Men ganska så bra. Stelben till trots.
Kallt ute, men hundarna var nöjda och jag drog mössan extra långt ner över öronen.
Vi skulle täta hålen i källaren idag, men sambon fick skynda till jobbet istället. För att dagen började så sent.

Vi har mycket ved, men den är sur. Alla som försökt att få liv i blöt ved, vet att det inte är lätt.
2,5 timmar senare brinner det äntligen i kaminen, men då har inomhustemperaturen redan hunnit sjunka till futtiga +14,5 grader.
Så nu sitter jag här och huttrar, två meter ifrån kaminen.
Katterna och jag trängs för att få mest värme.
Jag har hämtat vintertofflorna i dun som låg nedpackade i hallgarderoben och en extra tröja.

Men en dålig start kan bli en bra avslutning.
Ett telefonsamtal gav mig lite sinnesfrid och jag grät en liten glädjetår.
Tack för de orden!

En och annan basilusk

Sambon insjuknade natt till söndag. Jag insjuknade natt till tisdag.
Sambon piggnade till och tog sig till jobbet på onsdagen. Jag känner mig fortfarande risig och allmänt överkörd av lok och godsvagnar.

Life just is not fair.

Men, men... Jag får försöka rycka upp mig lite.
På lördag kommer första lasset ved, och det vore ju ett plus om jag kunde vara med och stapla åtminstone ett par vedträn i vedskjulet.
Bara för självkänslans skull. Jag klarar litegrann här hemma.

Cheyenne, vår hund har börjat känna av höstens kylda dräkt och har dagliga spel både inne och ute. Det är skönt för henne nu, med hennes tjocka päls och den värmen som varit under sommaren.
Jag själv känner också av kylan, men blir bara alltmer stel och vill helst bara trycka under ett duntäcke eller framför kaminen.
Det blir lättare när gradantal och väderlek stabiliserar sig, vilket det brukar göra några veckor under vintern. Och bara jag successivt får vänja mig vid att det är kallare, så blir det också lite lättare.

Men det ska bli skönt med ved och att kunna elda varje dag.
Det är både värme, driftvänligt och mysfaktor.
Gött!