Snart är det slut

Näst sista dagen på året.
Jag vet inte hur den sista kommer att sluta, men jag har förberett för en trerättersmiddag på tu man hand med sambon och djuren här hemma.
Ena hunden har det lite jobbigt med smällare och raketer, så därför vill jag inte gärna åka hemifrån och lämna dem hemma.

I år har vi tappert försökt att få lite sällskap, så som vi hade förra året, men vi har inte fått något napp alls.
Jag vet att sambon, som är mycket social, helst skulle vilja åka in på en nyårs-/födelsedagsfest i stora staden, men har dåligt samvete för att jag blir ensam hemma.
För mig så får han gärna åka om han vill.
Jag känner inte de där personerna ändå, och jag sitter hellre ensam med hundarna och vet att jag är hos dem om det blir något, än att jag sitter i en trång lägenhet bland en massa fulla, okända människor och har tankarna hemmavid och allra helst vill åka hem.

Visst är det roligare att fira in nyår med andra, men vi kan ju inte tvinga hit folk...
Ser hellre att åtminstone en av oss har roligt, än att vi sitter i varsin ände på soffan och är uttråkade båda två.
Men men, morgondagen får utvisa hur det blir.
God mat och en flaska mousserande står i allafall redo i kylen till imorgon.
Och jag tänker njuta oavsett.
Vill du göra mig sällskap, så är du hjärtligt välkommen! :)

Hur ska du/ni fira in det nya året?

Juldagsmorgon

Så sitter jag med pekskärmen och skriver lite tankar i mörkret igen.
Det är tidig juldagsmorgon och jag fick bara sova tre timmar inatt. Förstår inte att det är så emellanåt.

Jag var så himla trött när jag gick och lade mig, det kändes som att jag skulle somna som en klubbad säl. Och så började nattens skönhetsanvisningar. För att avsluta med ett evigt vändande och vridande och suckande.
Det var för varmt under täcket och för kallt utanför. Sambon hade kommit hem från nattjobbet och satt och knappade vid sin dator och ljudet höll mig störande nog vaken.
Ena hunden snarkade till och det ryckte i hela mina kropp.
Ingen idé att ligga där och våndas, det blir ju inte mer sömn av det.

Så jag tog mig ned till vardagsrummet och plockade fram datorn.
Och här har jag nu suttit i två...nej, tre timmar. Och jag känner mig inte det minsta trött. *suck*

Julaftonens lunch hos svärmor med make, avgick smärtfritt och stilla och det är jag väldigt tacksam över. Jag hade en blixtrande huvudvärk när vi åkte dit, säkerligen en spänning för vad som komma skulle.
Förra året var ju rena rama katastrofen.

Vi åt en lagom liten jultallrik och en väldigt god Ris a´la Malta till dessert. Inte LCHF, men jag tog lite grann och "unnade mig" som det så fint heter.
En liten julklappsutdelning där svärmor och hennes andra hälft faktiskt blev otroligt glada över sina julklappar och pratade om detta tills vi åkte. Det var ju roligt att vi lyckades naila det!
Vi fick presentkort på två hem- och hushållsbutiker, en liten vink ifrån svärmor att vi borde uppgradera oss på den fronten skulle jag tro... :)
Det bästa med presentkort är ju att vi får välja själva och det är jag väldigt nöjd med.

Innan vi for hem i all hast (sambon skulle iväg och jobba), så lyckades jag gå på knock med svärmors 45-kilos schäfer. Han smällde upp sitt huvud rätt i min näsa när jag skulle ta på mig skorna.
Jösses vilken smäll!
Jag trodde seriöst att kranen gick i kras. Men allt satt ihop och näsblod fick jag vara utan med.
Det är en snäll hund det där, men stor, valpig och extremt övertaggad hela tiden. Så det var inget elakt menat, men satan vad ont det gjorde.
Om jag hade huvudvärk när jag kom dit, så var det inget emot den jag gick hem med.

Resten av julaftonen 2013 låg jag och knaprade värktabletter och tittade på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson.
Och senare på kvällen när värken hade släppt, så fick hundarna öppna sina julklappar, medan jag intog min hemgjorda wienernougat (LCHF) och ett litet glas julmust.
Sedan skrattade jag roat till Tomten är far till alla barnen och fick julfeeling när jag tittade på Love Actually.
En bra Julafton. Något annat vore galet att säga.
Hoppas att ni fick det med!

Två år igår

Igår var det vår 2-årsdag!
Vi firade den dock i söndags, eftersom sambon jobbade extra långt pass igår.
Precis som för ett år sedan, så valde vi att gå på bio och istället för förra årets The Hobbit, så blev det i år The Hobbit 2.
Förra året unnade vi oss en varsin varmrätt på Texas Longhorn efter filmen, men i år kändes det bättre och billigare att åka hem och laga middag.
Dock gjorde vi en avstickare på hemvägen och tog en kaffe hos ett par kompisar. Och jo, det gjorde vi visst förra året också...

Iallafall så springer åren och tiden på.
Det känns fortfarande som att det var igår som snygge sambon släntrade in genom dörren och gav mig en kram.
Sen tittade vi på film. Och åt en liten middag. Och drack kaffe.
Kanske inte konstigt att vi båda tycker att det känns som ett bra sätt att fira årskärlek med film och mat.
Det var ju liksom så det började. :)

När hjärnan gör det jobbigt

För det är väl hjärnan som står bakom de flesta matsugen? Eller..?
Då och då får jag riktigt jobbiga "sug" som gör mig helt galen och besatt. Det har varit så här så länge jag kan minnas.

Var jag 14 år när jag på bara en dag lyckades pressa 10 stora semlor helt på egen hand, bara för att hjärnan ville det? Jodå, så illa var det.
Och en dag på jobbet för längesen började jag plötsligt att se inre bilder på banana split, jag kände smaken i munnen och...åh!
Flera timmar senare var skiftet slut och jag körde i en alldeles för olaglig fart till närmsta snabbköp och handlade 4 liter glass, 2 kg bananer, chokladsås och maränger. Sen åt jag banana split till frukost, lunch, middag och mellanmål i två dygn.

Alla dessa "sug" har inte enbart varit på sötsaker och onyttigheter. Jag hade en vecka för några år sedan då jag enbart ville ha stekt kyckling.

Och den här veckan har jag haft två sug som har gjort mig smått knäpp.
Till frukost har det varit ett måste med LCHF-gröt(gröt gjord på ägg, grädde och kokosnötsmjöl). Det är nästan så att jag ville grina i morse när äggen var slut!
Som en ängel från en rosamolnig himmel, dök plötsligt en kompis mamma upp med en förpackning hemodlade ägg och önskade God Jul.
Gud hör bön!
Äntligen blev det gröt!

När frukosten är avklarad och mättnaden så småningom börjar lätta, ja, då finns det bara ett alternativ: kött i alla dess former. Köttfärssås, biffar, stekar, kotletter, kebab, köttbullar, skinka.
Jag försökte själv bryta mönstret igår och lagade lax - som jag vanligtvis älskar - men det gick bara inte att äta. Hela systemet skrek KÖÖÖTT!

Jag vet att det är något övergående och det är inget nytt. Det är bara så min hjärna funkar emellanåt.
Men är det inte lite skumt?
Jag vet att man ska lyssna på kroppen, för den talar om vad den behöver. Men när jag tänker på hur det sett ut genom åren som gått...vem fasen behöver kilovis banana split?

I allafall så har jag börjat tömma vårt ganska välfyllda köttförråd ur frysen och sambon oroar sig för att jag ska förvandlas till något på fyra ben och både bräka och råma. Kanske går jag ut i trädgården och bajsar ett par gånger om dagen också.
Faktum är att jag själv tycker att det är jobbigt. Speciellt när jag i vanliga fall är en flexibel person som är ganska liten i maten. Att laga allt detta kött tär på orken hos både mig och sambon.
Och varför?
Ja, säg det...

Många synder

Jag verkar ha väldigt många synder att sona för.

Igår kväll var sambon och jag på restaurang och bio, och under tiden vi åt tyckte jag att det spände konstigt i ena ögonlocken. Kärleken sa att jag såg lite svullen ut, men väldigt lite.

Under tiden inne i biografen börjar det värka i ögat och jag hade faktiskt ganska svårt att koncentrera mig på filmen just därför. Ganska irriterande. Har man betalat dyrt för att gå på bio när man dessutom inte har det fett ställt ifrån början, ja då vill man inte sitta och ha ont i ögat!

I morse när jag vaknade kände jag direkt att något var tokigt. I spegeln såg jag ett ganska svullet ögonlock över vänster öga och det bultade och skavde i detsamma.
Ögonvagel. :/

Jag har haft det ett par gånger förut, och då brukar man få det åter tyvärr.
En gång har de till och med fått skära den på vårdcentralen, den bara växte och växte. Minns det mycket väl, för det var våren innan jag skulle börja på högstadiet och vi skulle åka på studiebesök till den nya stora skolan inne i stan.
Vad roligt det var att gå runt där med en stor böld som täckte halva ögat...NOT.

Nåväl, det är bara att gilla läget.
Jag har Noviform-salva hemma, så jag ska lägga in lite och lägga mig och vila. Om några dagar hoppas jag att det har gått tillbaka.
Men nog känns det som att det finns alltför många synder som jag sonar för...

Ätardag + vin + längtan + tårar

Idag stod jag där i affären och funderade på om jag skulle ta en sådan där "ätardag".
Jag skulle hålla mig till sådant jag normalt äter (LCHF), men äta precis så mycket jag ville och orkade. Kanske lite mer av sådant jag inte äter så ofta av heller...

Jag började kvällen med sushi. Inte LCHF, men jag älskar det och unnar mig det ett par gånger om året.
Fortsatte kvällen med att doppa jordgubbar i chokladfondue.
Sen blev det LCHF-glass.
Magen kändes inte fylld, så det blev mer chokladfondue, denna gång med mango, för jag blev så glad när jag med mina risiga händer lyckades kontrollera både frukt, choklad och "doppgaffeln". Jordgubbarna var dessutom slut.
Någonstans i mitten började jag dricka vitt vin också. Hade några få glas kvar i en gammal bag-in-box som låg gömd och glömd längst ned i kylen.

En fin vän och fd. arbetskamrat ska snart få sitt första barn och eftersom hon var underbart snäll och hjälpte mig ekonomiskt när hundarna var sjuka, så planerar jag att återgälda tjänsten med barnkläder när det är dags.
Sittandes på nätet, letandes klädesplagg för nyfödda, lite för mätt, lite vinlullig...någonstans brast konceptet och självkontrollen.
Och jag gråter. Igen.

Längtan efter barn känns ofattbart stor och det är så oerhört viktigt, men trots att jag är i ett förhållande där vi båda vill ha barn, så känns det bara som att vi kommer längre ifrån önskan och drömmen.
Kommer det verkligen att bli några barn?
Tiden rinner iväg och det ser precis lika mörkt ut nu som för tre år sedan.

Jag törs knappt gå iväg till läkare eller rehab längre. Alla vet att jag vill ha barn och alla vet att min tid kanske redan har runnit ut. Och just därför är det det enda som de pratar om.

Om jag bara hade haft pengar, då hade jag varit iväg till Danmark för längesen och försökt med insemination.
Jag är absolut inte typen som letar "pappa" i alkolhol- och fisdimmor på krogen, även om jag ofta genom åren har fått just det "tipset". Förstår verkligen inte hur man kan göra så.
Det finns adoption förstås, men det kostar ofantliga summor och jag med kronisk sjukdom är inte beviljad att få adoptera från de flesta länder.

Det är mycket tankar nu, mycket tårar. Det är skönt att det kommer ut också, men mest är det jobbigt att känna så här nästan hela tiden.
Önskar att livet och tankarna med det kunde kretsa om annat istället. Men det verkar som att det är så här det ska vara nu.
Bara att gråta vidare och hoppas på att drömmen frodar sig någon gång. Snart.

Trerätters nyårsmiddag

Gårdagen firades i lagom stämning, ro och takt med ett annat par hemma hos oss. De hade med sin hund och sov över.
Vi började det nya året med att nästan ställa till med skogsbrand, då en av våra thailändska rislyktor (som vi inte hade tillstånd för) flög rätt in i en kungsgran och fattade fyr. Tack och lov att det regnade och hade så gjort ett bra tag! Elden fick inte fäste, och även om det glödde länge, så dog elden till slut. Puh!

Nyårsmiddagen blev en trerätters som föll oss alla i smaken, även om jag fuskade med min LCHF när det gällde desserten...men det är ju bara Nyår en gång om året!

Förrätt: 

Heta räkor i kokosmjölk med avocado, tomatsås, krispig sallad och röd lök. 

Vitt vin (Tre Apor).

Varmrätt: 

Pepparbiff med rättikagratäng, rödvinssås och stekta grönsaker. 

Rött vin (Chateau Mont-Redon).

Dessert: 

Vit chokladmousse med mosade, limemarinerade hallon. 

Kaffe och whisky eller Baileys.

Kattfan!

Från ett I-landsproblem till ett annat. Problematiken växer.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*

Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.

Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.

Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.

Det lät så enkelt...

...bara ge katten det här fodret enbart.
Jag tänkte nog aldrig på att alla mina katter äter samma mat, på samma ställe, med fri tillgång dygnet runt, och har så gjort sedan urminnes tider.

I början kändes det så enkelt att bara separera Mysan från de andra, men hon springer ju självklart till det stället hon är van att få mat. Och de andra katterna är superintresserade av Mysans nya dunderfoder och försöker äta upp det så fort jag lämnar rummet.

Precis som med en del annat här i livet, krävs ändrade rutiner och kontinuitet.
Som det ser ut nu, så får vi helt enkelt försöka utfodra katterna på regelbundna tider i fortsättningen, de tre andra för sig och Mysan i ett annat rum. Men då oroar jag mig för Kennedy, för hon vill bara äta när hon är ensam, för Rufus är lite tuff emot henne vid maten. :/

Det lät så enkelt, så simpelt...
Jag oroade mig för kostnaden, men nu vet jag vart det största problemet kommer att äga rum. *suck*

Frist

Jag skulle ha blivit med tre katter idag, istället för fyra.
Men någon eller något ville annorlunda!

När jag pratade med veterinären på förmiddagen och vi bestämde tid till eftermiddagen, så frågade hon varför jag skulle ta bort min katt.
Och jag svarade sorgset att det var för att jag inte hade råd med vare sig operation eller livstidsmedicinering och att det var det sista jag kunde göra för att hon inte skulle lida.
Hon frågade då om jag inte visste att det fanns ett helt nytt foder, specifikt just för min katts sjukdom(?).

Och där tog dagen sin vändning ifrån sorg och tårar och väldigt tungt, till något som kanske kunde bli bra.
Det nya fodret är dyrt och om det går bra, så behöver hon äta det resten av livet.
Men tänk om det funkar?
Vad är de där extra kronorna varje månad, emot 24 timmar oklanderlig kärlek?

Mysan är bara 14,5 år och det är ingen ålder på en katt.
Tänk om det här nya fodret fungerar och hon får 5 år till? Om jag får fem år till?
Det var ingen tvekan, vi gör ett försök och håller tummarna!

Lite bitter sådär

Det är lördag.
Jag har haft en bra dag, om än trött.

Jag ställde mig därför i duschen och gjorde mig i ordning I FALL att någon kanske hörde av sig och ville göra något. Det är ju ändå lördag. Helg.
Jag har inga pengar, men med tanke på vädret så tror jag att många valde altanen, grillen och vindunken denna kväll. Till att sitta på någons altan och grilla och dricka vin, det brukar inte kosta något i jämförelse som att gå på krogen.

Klockan 18 var både jag och hockeyn redo för att ta resten av kvällen som den ville te sig.
Två timmar senare skickade jag ut några "trevare", helt utan respons.
Grilltimmen var över, men vintimmen hade ju bara börjat. Och ifrån en altan kan man alltid söka värme inåt.

Men nu är klockan snart halv tolv.
Jag är visst inte så populär längre. Det kanske har med åldern att göra?
Eller så har jag varit så otillgänglig under en längre tid att folk helt enkelt har tröttnat.

Istället för grill och vin på någons altan, så blev det te och knäckebröd framför den välbekanta TV:n hemma i vardagsrummet.
Inte fy skam förstås, men ibland så skulle det vara både roligt och skönt att komma bort, komma hemifrån och få träffa människor.

Snälla, rara ni...
Glöm inte bort mig! Jag har nämligen inte glömt bort er och jag tänker på er väldigt, väldigt ofta.

Normal/LCHF

Lungfunktionsundersökningen i tisdags visade att mina lungor beter sig normalt för mitt kön, min vikt/längd, min ålder och mitt leverne.
Även om jag nästan kräktes efter att ha inandats kolmonoxid i glasburen för tredje gången, så är jag trots allt glad över att vara normal.
Något annat hade faktiskt inte varit så roligt.

Jag var helt slut efter nära på tre timmar i den där glasburen, men tog mig ändå tappert hem till dejten. (dä ni, nu får ni saker att snacka om igen!)
Där hamnade jag, så när som på två minimala hundpromenader, i soffan resten av kvällen.
Dejten lagade god mat och satte i nya filmer för att underhålla mig på bästa vis. Han lyckades väldigt bra, speciellt med maten. :)

Tapper som jag är, så är jag ju så bra på att dölja krämpor och "knäckthet", men igår hade jag nog kunnat gråta en skvätt bara för att kroppen och jag inte alls kommer överens.
Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att vara just normal.

På sjukhuset igår gick det inte att undgå att det var Fettisdagen, så när jag kom hem idag (ja jäklar förstår ni, jag sov över hos dejten också! Hujedamig!), så passade jag på att göra LCHF-semlor.
Fyra stycken halvsnygga bullar med mandelmassa och grädde tog lilla knäckta mig ca sex timmar att göra. Jag var nämligen tvungen att knapra morfin och sova två timmar mitt i allt.

Som tur var fick jag under kvällen oväntat besök och hantverkshjälp, då det kom till att göra egen mandelmassa. Har ingen aning om hur jag hade fixat det själv?
Troligtvis var det någon där uppe som insåg detsamma och skickade en hjälpande ängel till min undsättning.

Jag såg fram emot mina LCHF-semlor och den jag till slut fick ned, var förjäkla god. Men vem ska äta de tre andra?
För jag kommer att stå mig på den här enda resten av veckan... [raaap]

Julafton 2011

Så blev det äntligen Julafton.
Köttbullar rullade och stekta, skinkan griljerad, julklappar inslagna och gran fixad och klädd. Ni ser den här bredvid.
Inte den vackraste jag har haft genom åren, men en grön och grann gran som doftar friskt och gott och som lyser upp lite i mitt hjärta.

Klockan är ca 02.00 på natten.
Jag är trött, jag har bara inte försökt gå och lägga mig. Känner mig ensam, även om hundarna har härjat under kvällen och det har varit en evigt ut-och-in-spring på katterna.
Men hur glad jag än är över djursällskapet, så hoppas jag att Tomten kommer med en kärleksfull present i år.

Även om man skulle vilja, så önskar man sig inte kärlek i julklapp.

"Kära Tomten!
Jag önskar mig en man som vet vad han vill och som är snäll och trygg och rolig. Han bör kunna älska mig för den jag är, inklusive alla mina fel och brister.
Han bör vilja ha barn om en inte alltför avlägsen framtid, han bör gilla djur och gärna tycka om musik och film och vara en lugn klippa att luta sig emot när stormen drar över."

Ja, DET vore något det! Världens bästa julklapp.
Kanske att Tomten faktiskt kommer med något liknande?
Eftersom jag tror på Tomten fortfarande, så tror jag ju också på att min önskan når fram. :)
Men till dess...

En riktigt GOD JUL önskar jag er alla!

Trevlig helg!

Egentligen ingen stress

Sitter lagom förkyld i godan ro och dricker lite kaffe.
Har handlat alla julklappar, men de är inte inslagna.
Det är lugnt. Hinns med.
All mat finns i kyl, resp frys. Skinkan ska griljeras och köttbullar ska rullas och stekas.
Är väl bara köttbullarna som tar tid och är lite jobbigt, men det är lugnt det med.

Gran ska fixas och kläs.
Om jag inte fixar en gran så kommer julen att kännas halv. Har aldrig någonsin firat(eller genomlidit) en jul utan julgran. Men det tar både tid och ork att göra själv. Speciellt som snön vräker ned utanför.
Inget ont i snö, men om bara kroppjäkeln kunde samarbeta lite bättre, än att gå och bli förkyld precis nu? Som om det inte räckte med allt annat menar jag?
Om det bara var lite bättre rent allmänt, så vore allt så mycket lättare.

Ved ska bäras in.
Tungt, tråkigt och tidsödande, men ett nödvändigt ont. Är ju inte så bra att bli kall nu inte.
Städa lite.
Tråkigt, men det är ju ganska skönt efteråt.

Helvete vad det snöar nu!
Ved är nog en bra början. Medan jag fortfarande kommer ut.

Det ska ju vara lätt att leva?

Gjorde en frusen cheesecake igår. Den ligger kvar i frysen, jag har inte ens orkat smaka.
Visst blir jag hungrig emellanåt och då försöker jag äta lite, men det känns så meningslöst.

Exet jobbar, käkar, festar och sover - med vad det verkar - utan problem.
Jag tuggar snart av mig fingrarna, är helt tom i kolan, får ingen sömn, orkar inte äta. Festa??
Festa är att ta en kopp nybryggt(inte sånt som stått i termos i två dygn) kaffe. Efterfesten är om jag sippar i lite grädde. "För sakens skull".

Samtidigt som det gör så jäkla ont i hjärtat, så vet jag att det här var den rätta vägen. Vi stod båda på två helt olika spelplaner innan separationen.
Jag är glad om han blir den där vännen som jag aldrig behöver mista. Den där vännen som är av den bästa kalibern. Men jag vet också av erfarenhet att det kan vara svårt.

Nu består den största svårigheten i att veta hur man ska bete sig, när man plötsligt "måste" leva under samma tak med mannen man älskat så länge utan förbehåll, utan att få visa att man fortfarande gör det.

Bak efter smak

Har varit i baktagen igen.
LCHF-bröd förstås, vi är ju inbitna och glada LCHF:are för hela slanten både jag och gubben.

Denna gång blev det storbak och det provades två nya recept: Sesambröd och Ostfrallor.
Och så blev det en sådan där underbart god och mättande limpa också, för det brödet klarar jag mig nog inte utan i livet.
Det är så enkelt att göra, sedan skivar man det och fryser in, och tar sedan fram vid behov. Precis perfekt för min vardag som inte riktigt ser ut som andras.

Återkommer självklart med bilder och recept så ni får prova också!
Just nu orkar jag inte dansa pekfingervalsen så mycket mer, men den som väntar på något gott brukar ju inte vänta allt för länge. ;)

Rättikagratäng

Rättikagratäng

500 gr rättika, skalad och skivad i 5 mm tjocka skivor
Lite salt
2 liter vatten
2 lökar(gula eller röda, spelar ingen roll)
3-4 pressade vitlöksklyftor
3 dl creme fraiche
3 dl grädde
200 gr Philadelphiaost
Svartpeppar
Ca 3 dl riven smakrik hårdost (vi tog parmesan)

Skala och skiva löken.
Vispa ihop creme fraiche, grädde, Philadelphia och svartpeppar och ev lite salt i en bunke.
Koka upp vattnet med salt och koka den skalade, skivade rättikan i 5 minuter.
Varva rättika, lök och vitlök i en ugnsform.
Fördela gräddblandningen jämnt över rättikan.

Gratinera i ugn i 150 grader i 60-75 minuter.
När den har fått en fin färg och man lätt kan skära igenom rättikan med en vass kniv,
ta ut gratängen ur ugnen och fördela den rivna osten jämnt över den.
Gratinera i några minuter till, tills osten fått en fin färg.

Recept hittat hos http://lifezone.se

Gubbens Special

Gubbens Special

500 gr keso
500 gr Mascarpone

Vispa ihop keso och Mascarpone i en stor skål.
Mascarponen är hård, så elvisp behövs.
Täck skålen med gladpack och förvara i kylskåpet.

Ta ut vid behov, hunger eller om man är sugen, och lägg upp en portion i en liten skål.
(det är ganska mäktigt!)
Smaksätt efter behag och stund.

Exempel på smaksättning:
Hacka en ruta mörk choklad och blanda i.
Blanda med färska bär.
Vaniljpulver (EJ socker!)
Apelsinarom
Kanel
Saffran

Fantasin sätter gränserna!

Meatzza

"Meatzza" - Pizza med köttfärsbotten

Botten:
500 gr köttfärs
salt & peppar

Knåda/tryck ut köttfärsen jämt i en normalstor pajform.
Salta och peppra.
Grädda i 200 grader i ugn i 20 minuter.

Botten minskar i pajformen under gräddning.
När botten är färdig, lägg försiktigt över den på en plåt med bakplåtspapper.
Ha på fyllning.


Fyllning:
Här är det fantasin som sätter gränser!

Men på meatzzan ovan hade vi:
Krossade tomater
Tärnad bacon
Champinjoner
Röd lök
Skivad ost

Grädda i ytterligare 15 minuter när fyllningen är på.
Sedan är den färdig att avnjutas! :)

Recept hittat hos Calle Robertsson

Saffran- och kokoskakor

Saffran- och kokoskakor LCHF

2 ägg
200 gr kokosflingor
50 gr smör
1 tsk vaniljarom eller vaniljpulver (EJ socker!)
1-2 pkt saffran (vi tog två)

Smält smöret i en liten gryta.
Rör i vanilj och saffran i det smälta smöret. Låt dra en stund.
Blanda äggen och kokosflingorna i en bunke.
Rör i smörblandningen i bunken och blanda väl, gärna med händerna.

Krama ca 10-12 bollar och platta försiktigt till dem på en plåt med bakplåtspapper.
Kokosen gör degen "fladdrig", så man får ta det lugnt.
Grädda i 200 grader i ugn i 12 minuter.