När hjärnan gör det jobbigt

För det är väl hjärnan som står bakom de flesta matsugen? Eller..?
Då och då får jag riktigt jobbiga "sug" som gör mig helt galen och besatt. Det har varit så här så länge jag kan minnas.

Var jag 14 år när jag på bara en dag lyckades pressa 10 stora semlor helt på egen hand, bara för att hjärnan ville det? Jodå, så illa var det.
Och en dag på jobbet för längesen började jag plötsligt att se inre bilder på banana split, jag kände smaken i munnen och...åh!
Flera timmar senare var skiftet slut och jag körde i en alldeles för olaglig fart till närmsta snabbköp och handlade 4 liter glass, 2 kg bananer, chokladsås och maränger. Sen åt jag banana split till frukost, lunch, middag och mellanmål i två dygn.

Alla dessa "sug" har inte enbart varit på sötsaker och onyttigheter. Jag hade en vecka för några år sedan då jag enbart ville ha stekt kyckling.

Och den här veckan har jag haft två sug som har gjort mig smått knäpp.
Till frukost har det varit ett måste med LCHF-gröt(gröt gjord på ägg, grädde och kokosnötsmjöl). Det är nästan så att jag ville grina i morse när äggen var slut!
Som en ängel från en rosamolnig himmel, dök plötsligt en kompis mamma upp med en förpackning hemodlade ägg och önskade God Jul.
Gud hör bön!
Äntligen blev det gröt!

När frukosten är avklarad och mättnaden så småningom börjar lätta, ja, då finns det bara ett alternativ: kött i alla dess former. Köttfärssås, biffar, stekar, kotletter, kebab, köttbullar, skinka.
Jag försökte själv bryta mönstret igår och lagade lax - som jag vanligtvis älskar - men det gick bara inte att äta. Hela systemet skrek KÖÖÖTT!

Jag vet att det är något övergående och det är inget nytt. Det är bara så min hjärna funkar emellanåt.
Men är det inte lite skumt?
Jag vet att man ska lyssna på kroppen, för den talar om vad den behöver. Men när jag tänker på hur det sett ut genom åren som gått...vem fasen behöver kilovis banana split?

I allafall så har jag börjat tömma vårt ganska välfyllda köttförråd ur frysen och sambon oroar sig för att jag ska förvandlas till något på fyra ben och både bräka och råma. Kanske går jag ut i trädgården och bajsar ett par gånger om dagen också.
Faktum är att jag själv tycker att det är jobbigt. Speciellt när jag i vanliga fall är en flexibel person som är ganska liten i maten. Att laga allt detta kött tär på orken hos både mig och sambon.
Och varför?
Ja, säg det...

Visst, folk ändrar sig...

Man växer ju upp och blir förstås inte som man en gång var.
Men jag blir alltid lika konfunderad när den där sk. förvandlingen smäller till över en natt, speciellt på en vuxen människa.

Hur kan en person som man trodde man kände utan och innan sedan flera år, helt plötsligt bli och bete sig helt annorlunda bara på några veckor?
Tycker att det är både skumt och obehagligt faktiskt.

Borde jag skämmas?

Har en lustig känsla i kroppen.
Det låter skumt och dumt, till och med lite hänsynslöst att säga att jag har sörjt klart.
Men det är så det känns.

Skulle jag träffa Mr. Right(jaja, han finns väl inte ens...:/) imorgon så skulle jag vara redo att gå vidare.
Konstigt!
Jag som alltid varit en person som behövt mycket tid till att tänka, känna efter och analysera. Behövt tid att gråta ut och slicka mina sår i det mörka hörnet.

Jag vet att läkeprocessen blev annorlunda denna gång, vid detta uppbrott.
För det första så var frågan uppe på tapeten redan sommaren 2010. Och sedan dess så hängde det liksom ett grått moln över hela förhållandet på något sätt.
Vi hade också börjat förstå att våra framtidsdrömmar inte alls såg likadana ut.
Och vi sa båda att det kändes mer som om vi var två kompisar som bodde ihop.
Så efter så lång tids "förberedelse", så antar jag att jag vet vart jag står. Jag har haft gott om tid till att analysera och gråta och sörja medan vi fortfarande var ihop.

Kan det vara så att jag redan är redo för att trampa vidare på min lilla väg?
Tycker själv att det känns jobbigt att berätta, för jag skäms nästan lite över att jag känner mig "hel" redan.
Borde jag inte gråta och snyfta och känna mig liten i minst ett halvår till?? :S

Dag i sömnens tecken

Gissa om jag blev alldeles förstummad när jag mödosamt kravlade mig ur sängen i morse och hunden låg kvar.
Hon brukar alltid väcka mig mellan 8-9 varje morgon, så jag ställer bara klockan om jag måste upp tidigare. Hon brukar vara en mycket rutinmässig dam och prickar aldrig fel på klockslaget.

Tittade ut genom fönstret. Det var grått, rått, mörkt och blåsigt.
Jag vaknade av ryggsmärtor, som börjat bli allt mer påtagliga på det sista. Jag vet inte om det är för att jag spänner mig, för att jag belastar kroppen fel eftersom jag haltar, eller om det bara är en del i nedbrytningsprocessen av lederna.
Hur som helst så var jag tvungen att ställa mig upp, och efter titten i fönstret och beteendet på hunden, så trodde jag att klockan var väldigt tidig morgon.

13.28.
Detta var de siffror som ilsket lyste i mina ögon ifrån microns display när jag lutade mig emot dörrkarmen ut mot köket.
Va i...??
Blinkar och kisar, jag ser nog fel som vanligt.
Displayen ändrar sakta format, och jag tar mig klumpigt framåt. Tänker att nu får det faktiskt vara läge att skaffa de där glasögonen som jag nog så väl behöver.
Två meter kvar nu...

13.30.
Tittar runt om, och även katterna ligger utslagna på diverse ställen. Ingen kör med ivriga kattstämmor som säger att de vill gå ut.
Hör dunsen när Cheyenne studsar ner från sängen och trippar ut i köket. Hon gäspar och sträcker på sig, länge och väl. Tittar på mig som om att det väl är dags att gå ut.
Jo, tro fasen att det är dags att gå ut!

Vet inte riktigt vad jag ska tro när jag kränger på mig kläder så gott jag förmår. Barfota klämmer jag ner fötterna i de fula Foppa-tofflorna, och ut kommer vi.
Fy farao, vilket skitväder! Fukten och vinden tränger igenom kläderna på beställning, och jag skyndar på hunden. In kommer vi, och lillfia får sin morgonmat...något senare än vanligt.
När jag häller upp hennes mat börjar kattkören märkas av, och nu ska plötsligt alla ut.
Jag pressar ner flera tabletter genom strupen samtidigt och hoppas att värken i både rygg och leder ska dämpas något.

Vad hände med denna dagen egentligen?
Jag har fortfarande inte förstått hur det kunde ske, och varför var alla så trötta?
Var det vädret, var det något vi åt igår, var det bara dags för oss alla att få sova ut eller vad?
Kommer nog inte riktigt att förstå detta hur mycket jag än funderar, men det gör mig ändå väldigt förbryllad.