Normal/LCHF

Lungfunktionsundersökningen i tisdags visade att mina lungor beter sig normalt för mitt kön, min vikt/längd, min ålder och mitt leverne.
Även om jag nästan kräktes efter att ha inandats kolmonoxid i glasburen för tredje gången, så är jag trots allt glad över att vara normal.
Något annat hade faktiskt inte varit så roligt.

Jag var helt slut efter nära på tre timmar i den där glasburen, men tog mig ändå tappert hem till dejten. (dä ni, nu får ni saker att snacka om igen!)
Där hamnade jag, så när som på två minimala hundpromenader, i soffan resten av kvällen.
Dejten lagade god mat och satte i nya filmer för att underhålla mig på bästa vis. Han lyckades väldigt bra, speciellt med maten. :)

Tapper som jag är, så är jag ju så bra på att dölja krämpor och "knäckthet", men igår hade jag nog kunnat gråta en skvätt bara för att kroppen och jag inte alls kommer överens.
Men jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att vara just normal.

På sjukhuset igår gick det inte att undgå att det var Fettisdagen, så när jag kom hem idag (ja jäklar förstår ni, jag sov över hos dejten också! Hujedamig!), så passade jag på att göra LCHF-semlor.
Fyra stycken halvsnygga bullar med mandelmassa och grädde tog lilla knäckta mig ca sex timmar att göra. Jag var nämligen tvungen att knapra morfin och sova två timmar mitt i allt.

Som tur var fick jag under kvällen oväntat besök och hantverkshjälp, då det kom till att göra egen mandelmassa. Har ingen aning om hur jag hade fixat det själv?
Troligtvis var det någon där uppe som insåg detsamma och skickade en hjälpande ängel till min undsättning.

Jag såg fram emot mina LCHF-semlor och den jag till slut fick ned, var förjäkla god. Men vem ska äta de tre andra?
För jag kommer att stå mig på den här enda resten av veckan... [raaap]

Livet går vidare

Jag skulle kunna lägga upp ett otäckt scenario ifrån gårdagens undersökning.

Jag skulle kunna skriva och berätta om en grinig, hårdhänt läkare, om en bedövning som inte gjorde ett skit, om smärtan som fick mig att både grina och be läkaren att sluta - mer än en gång. Jag skulle kunna skriva och berätta om hur jag efteråt fick veta att jag sabbat hela läkarens tidsrytm för dagens övriga patienter, hur jag for hem, sittandes på ena höften i taxin, för att det gjorde så ont att sitta normalt.
Att jag grinade när jag kom hem och tänkte på hur andra kvinnor kände sig vid en sådan här upplevelse. Hur våldförd man känner sig.
Hur jag fortfarande, 27 timmar efter undersökningen har fruktansvärt ont och fortfarande knappt kan sitta normalt. Och hur ont det fortfarande gör i själen.

Men vad som än sker i ens liv, så går det vidare.
Det stannar inte upp för att man går igenom en otäck undersökning, inte ens när någon dör står tiden still ett tag.
Jag grät mig till sömns i natt och det sista jag tänkte innan jag somnade var att "detta är de sista tårarna som är för den här dagen och den här gången. Nästa tårar ska vara för något annat."

Livet går vidare och idag är en ny dag.
Och idag vill jag inte gråta över något om det är möjligt.

Cystoskopi

På torsdag ska jag iväg och göra en cystoskopi.
Är väldigt nervös och känner mig faktiskt gråtfärdig så fort jag tänker på det.
Tänk att jag, som lever med kronisk led- och muskelvärk, sitter och oroar mig för att det ska göra ont?! Så ont att jag kommer att dö dessutom. Eller i allafall svimma. Eller ännu värre, gråta...

Om någon har genomgått en cystoskopi, så får ni gärna vara så pedagogiska berätta om det för mig! Förhoppningsvis har ni inga skräckhistorier som gör att jag blir självmordsbenägen under morgondagen...