Fyndigt

Efter flera dagars tortyr, så vaknade jag och mådde ganska så bra på fredag.
Allra helst hade jag velat vila resten av dagen och njuta av att den där skiten lämnat systemet, men alltid är det ju något.

Jag antog ett vad med min ledare på handikappridningen i våras och vadet löd att om jag fick 70% (räknat på domarpoäng) eller mer på vår klubbtävling, så skulle jag köpa nya ridbyxor.
Hon tyckte väl (precis som alla andra...) att mina malätna, 16 år gamla och på tok för stora manchesterridbyxor hade gjort sitt.
Jag antog glatt, för jag tänkte seriöst att det inte var möjligt för mig att få så höga poäng.

71% var tydligen möjligt och plånboken gnällde till redan där och då.

Så har jag under sommaren försökt lägga undan några korvören för att få ihop till ett par nya ridbyxor, men det såg ju inte ljust ut.
Turen kom med min födelsedag och jag som alltid önskar mig pengar, men aldrig får några...låt oss säga att folk äntligen har fattat vinken.
500:- lade jag undan för ändamålet och igår åkte jag och en kompis in till stadens Hööks-butik för utprovning.

Efter att ha varit där i evigheter och provat allt i butiken (det kändes som det), så stod det emellan två par. Det ena kostade 349:- och det andra 479:-. Båda var lika snygga, lika sköna, lika funktionella och jag velade länge. Kunde verkligen inte välja!
Kompisen tröttnade på min ineffektivitet och sprang över till hamburgerrestaurangen mittemot och tryckte kolhydrater.
Jag bestämde mig för att tänka på saken samtidigt som jag tog en rundvandring genom butiken.

Längst nere vid alla hästtäcken stod två trådkorgar med reasaker och jag tittade lite förstrött. Det var bara hästgrejer och det har jag ju ingen användning av längre. Bredvid stod dock en ställning med kläder, men hoppet om att hitta något billigt och bra sjönk, då jag insåg att jag inte är liten nog att komma i centilong längre.
Lite irriterat plockade jag i ena trådkorgen och får plötsligt upp ett par ridbyxor som vid första anblicken såg definitivt större ut än barnstorlek. Vid närmare koll, så var det faktiskt min storlek...och de var nedsatta till 174 kronor!
Jag provade för säkerhets skull och när kompisen kom tillbaka mätt och glad, så hade jag bestämt mig!

För en gång skull fattade jag och plånboken ett klokt beslut tillsammans, även om byxorna var i en ganska ful och dassig beige färg.
Men vad tusan, jag ska ha dem att rida i en gång i veckan och jag tror inte att min handikapphäst bryr sig om jag kommer i fula eller snygga ridbyxor.
De var sköna och säkert lika funktionella som de dyra byxorna, så här var det liksom inget mer att tänka på.

Men bättre skulle det bli, för när jag skulle betala så visade det sig att det var halva reapriset... :D
Jag gick alltså hem med ett par nya ridbyxor för 87 spänn!
Inte illa pinkat alls. :)

Där fick jag för att jag för en gångs skull var glad!

I söndags var det dag för min ridgrupps eget lilla "KM" - klubbmästerskap!

Mina bästa fyra ben vid namn Sissi och mina säkraste två ben vid namn Matilda, var som vanligt mig behjälplig vid denna stora dag.
Jag och de andra sju rörelsehindrade som kämpat hela hösten och våren med att bli starkare, modigare, stabilare, tålmodigare, gladare och mer harmoniska som både ryttare och personer, skulle som avslutning rida ett dressyrprogram för domare. En domare som enligt alla konstens tävlingsregler skulle bedöma, poängsätta och kora en etta, en två, en trea och fem fyror.

Programmet vi skulle rida gick enbart i skritt och alla fick ha sina ledare, men ledaren fick inte hjälpa till med vägar eller säga något.
Matilda peppade mig innan och det behövdes, för jag var sjukt nervös. Jag började till och med känna av tecken på syrebrist strax innan det var min tur och visste inte riktigt hur detta skulle gå.
"Min" häst Sissi gjorde det hon gjorde bäst, hon tog helt enkelt över och visade hur saker och ting ska gå till, och det var nog det som gjorde att vi slutligen fick stå där som segrare och hämta den blågula rosetten.

Vi vann!
Definitivt årets prestation! Jag är så glad och jättenöjd över hela året som jag kämpat de där söndagarna. Att jag ibland åkt dit, fastän det kanske inte varit den bästa av dagar och fastän jag nästan aldrig tagit mig ur sängen dagen efter.
Nu känns det att det var värt det!
Det hade det i och för sig gjort oavsett vinst eller inte, oavsett färg på rosett, men jag är faktiskt en tävlingsmänniska.

Men åter ett MEN...
Ja, jag har tävlat i dressyr förut för längesen när jag var frisk och hade egen häst.
Jag har flera rosetter av olika valörer här hemma som ett minne av alla tävlingar, alla helger, alla långa dagar på tävlingsplatserna.
Så frågan som en del verkar ha ställt sig efter min vinst i söndags: Var det verkligen så konstigt att du vann när du har tävlat och ridit så mycket förut?

Och i mitt känsliga huvud blir frågan till: Är du verkligen en värdig segrare med din ryttarbakgrund?

Ja, det kan man ju fråga sig...
Men om jag får dra lite kort info för er som känner er missunnsamma:

1. Jag har inte en suttit på en häst mellan januari 2007-september 2012.
2. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fyra personer för att jag skulle kunna sitta upp första gången i september förra året. Jag orkade bara skritta i 10 minuter med ledare och jag grät nästan hela tiden. Det var sanslöst mycket känslor som vällde upp.
3. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fem personer för att jag skulle komma ur sadeln efter de där 10 min.
4. Jag sitter alltid upp och av med ramp och minst två personer fortfarande.
5. Jag rider alltid med ledare.
6. Jag skrittade enbart i mellan 10-25 min mellan september-december.
7. De sista två gångerna i december provade jag att trava några meter, med två ledare och hjälprem. Jag har varken ork eller styrka för att rida lätt och sitter enbart ned i trav.
8. Under vårterminen har jag travat lite mer och lite längre, men jag har fortfarande ledare och hjälprem. Jag har fortfarande inte klarat av att rida lätt.

Mitt mål till/under nästa år är att rida lätt i trav och ha nog med balans och styrka för att hålla i tyglarna samtidigt. Men jag kommer inte att försöka göra det utan ledare!


Så nej, det är klart. Jag borde ju utan tvekan ha slagit varenda stackars jäkel hur lätt som helst för att jag tävlade för 13 år sedan... Ni har sååå rätt i det.

Om du gillar, så rösta gärna :)

Rösta på mitt bidragi Jotex tävling "Designa ett rum"!

Tisdagstipset

På många bloggar och på andra sidor ute i etern, pågår tävlingar av olika slag.
Man kan vinna allt ifrån hundbäddar och barnkläder, till smycken och presentkort.
Det är inte så lätt att tipsa om alla sidor som finns, då tävlingarna tar slut.
Men på en del bloggar finns det länkar eller information om vart det hålls en tävling för tillfället, så håll utkik!

Jag har faktiskt aldrig tävlat via någon blogg...förrän nu!
Bästa LCHF-tjejen Emelie lottar ut en stegräknare på sin blogg!
Eftersom jag snart måste lämna tillbaka den jag lånat ifrån sjukgymnasten, så är det läge att börja spara ihop till en egen. Men så sparar jag ju ihop till ett par bra skor också, hur i all världen ska jag få tag i alla pengar till detta??
Jag kan ju liksom inte göra annat än att tävla om en, tillfället är ju väldigt lägligt måste jag säga.

Vill man inte vara med och tävla, så tycker jag ändå att man ska läsa Emelies blogg, för där finns mycket goda LCHF-recept, bra tips och fina matbilder.
Där finns också många länkar till ännu fler bra LCHF-bloggar om man är nyfiken och vill läsa mer!