Fyndigt

Efter flera dagars tortyr, så vaknade jag och mådde ganska så bra på fredag.
Allra helst hade jag velat vila resten av dagen och njuta av att den där skiten lämnat systemet, men alltid är det ju något.

Jag antog ett vad med min ledare på handikappridningen i våras och vadet löd att om jag fick 70% (räknat på domarpoäng) eller mer på vår klubbtävling, så skulle jag köpa nya ridbyxor.
Hon tyckte väl (precis som alla andra...) att mina malätna, 16 år gamla och på tok för stora manchesterridbyxor hade gjort sitt.
Jag antog glatt, för jag tänkte seriöst att det inte var möjligt för mig att få så höga poäng.

71% var tydligen möjligt och plånboken gnällde till redan där och då.

Så har jag under sommaren försökt lägga undan några korvören för att få ihop till ett par nya ridbyxor, men det såg ju inte ljust ut.
Turen kom med min födelsedag och jag som alltid önskar mig pengar, men aldrig får några...låt oss säga att folk äntligen har fattat vinken.
500:- lade jag undan för ändamålet och igår åkte jag och en kompis in till stadens Hööks-butik för utprovning.

Efter att ha varit där i evigheter och provat allt i butiken (det kändes som det), så stod det emellan två par. Det ena kostade 349:- och det andra 479:-. Båda var lika snygga, lika sköna, lika funktionella och jag velade länge. Kunde verkligen inte välja!
Kompisen tröttnade på min ineffektivitet och sprang över till hamburgerrestaurangen mittemot och tryckte kolhydrater.
Jag bestämde mig för att tänka på saken samtidigt som jag tog en rundvandring genom butiken.

Längst nere vid alla hästtäcken stod två trådkorgar med reasaker och jag tittade lite förstrött. Det var bara hästgrejer och det har jag ju ingen användning av längre. Bredvid stod dock en ställning med kläder, men hoppet om att hitta något billigt och bra sjönk, då jag insåg att jag inte är liten nog att komma i centilong längre.
Lite irriterat plockade jag i ena trådkorgen och får plötsligt upp ett par ridbyxor som vid första anblicken såg definitivt större ut än barnstorlek. Vid närmare koll, så var det faktiskt min storlek...och de var nedsatta till 174 kronor!
Jag provade för säkerhets skull och när kompisen kom tillbaka mätt och glad, så hade jag bestämt mig!

För en gång skull fattade jag och plånboken ett klokt beslut tillsammans, även om byxorna var i en ganska ful och dassig beige färg.
Men vad tusan, jag ska ha dem att rida i en gång i veckan och jag tror inte att min handikapphäst bryr sig om jag kommer i fula eller snygga ridbyxor.
De var sköna och säkert lika funktionella som de dyra byxorna, så här var det liksom inget mer att tänka på.

Men bättre skulle det bli, för när jag skulle betala så visade det sig att det var halva reapriset... :D
Jag gick alltså hem med ett par nya ridbyxor för 87 spänn!
Inte illa pinkat alls. :)

Sissi tar sommaren

Nästa vecka vid den här tiden går mina bästa fyra ben på sommarbete och vi får båda vila oss i form inför hösten.
Ha nu en härlig och grön sommar finaste Sissi!

Bilden är lånad

Där fick jag för att jag för en gångs skull var glad!

I söndags var det dag för min ridgrupps eget lilla "KM" - klubbmästerskap!

Mina bästa fyra ben vid namn Sissi och mina säkraste två ben vid namn Matilda, var som vanligt mig behjälplig vid denna stora dag.
Jag och de andra sju rörelsehindrade som kämpat hela hösten och våren med att bli starkare, modigare, stabilare, tålmodigare, gladare och mer harmoniska som både ryttare och personer, skulle som avslutning rida ett dressyrprogram för domare. En domare som enligt alla konstens tävlingsregler skulle bedöma, poängsätta och kora en etta, en två, en trea och fem fyror.

Programmet vi skulle rida gick enbart i skritt och alla fick ha sina ledare, men ledaren fick inte hjälpa till med vägar eller säga något.
Matilda peppade mig innan och det behövdes, för jag var sjukt nervös. Jag började till och med känna av tecken på syrebrist strax innan det var min tur och visste inte riktigt hur detta skulle gå.
"Min" häst Sissi gjorde det hon gjorde bäst, hon tog helt enkelt över och visade hur saker och ting ska gå till, och det var nog det som gjorde att vi slutligen fick stå där som segrare och hämta den blågula rosetten.

Vi vann!
Definitivt årets prestation! Jag är så glad och jättenöjd över hela året som jag kämpat de där söndagarna. Att jag ibland åkt dit, fastän det kanske inte varit den bästa av dagar och fastän jag nästan aldrig tagit mig ur sängen dagen efter.
Nu känns det att det var värt det!
Det hade det i och för sig gjort oavsett vinst eller inte, oavsett färg på rosett, men jag är faktiskt en tävlingsmänniska.

Men åter ett MEN...
Ja, jag har tävlat i dressyr förut för längesen när jag var frisk och hade egen häst.
Jag har flera rosetter av olika valörer här hemma som ett minne av alla tävlingar, alla helger, alla långa dagar på tävlingsplatserna.
Så frågan som en del verkar ha ställt sig efter min vinst i söndags: Var det verkligen så konstigt att du vann när du har tävlat och ridit så mycket förut?

Och i mitt känsliga huvud blir frågan till: Är du verkligen en värdig segrare med din ryttarbakgrund?

Ja, det kan man ju fråga sig...
Men om jag får dra lite kort info för er som känner er missunnsamma:

1. Jag har inte en suttit på en häst mellan januari 2007-september 2012.
2. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fyra personer för att jag skulle kunna sitta upp första gången i september förra året. Jag orkade bara skritta i 10 minuter med ledare och jag grät nästan hela tiden. Det var sanslöst mycket känslor som vällde upp.
3. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fem personer för att jag skulle komma ur sadeln efter de där 10 min.
4. Jag sitter alltid upp och av med ramp och minst två personer fortfarande.
5. Jag rider alltid med ledare.
6. Jag skrittade enbart i mellan 10-25 min mellan september-december.
7. De sista två gångerna i december provade jag att trava några meter, med två ledare och hjälprem. Jag har varken ork eller styrka för att rida lätt och sitter enbart ned i trav.
8. Under vårterminen har jag travat lite mer och lite längre, men jag har fortfarande ledare och hjälprem. Jag har fortfarande inte klarat av att rida lätt.

Mitt mål till/under nästa år är att rida lätt i trav och ha nog med balans och styrka för att hålla i tyglarna samtidigt. Men jag kommer inte att försöka göra det utan ledare!


Så nej, det är klart. Jag borde ju utan tvekan ha slagit varenda stackars jäkel hur lätt som helst för att jag tävlade för 13 år sedan... Ni har sååå rätt i det.

Om helgen

Ikväll är det äntligen handikappridning igen!
Jag har varit borta i tre veckor pga förkylning, 40-årskalas och att sjukdomen har besvärat mig mer än vanligt. Den här überkylan gör inte saker och ting lättare när man har ledproblem.

Det är mitten på mars och -20 grader kallt, det är ju helt sjukt! Mindre än två veckor kvar till påsk och det känns som att vi är i Januari och vistas i Norrland samtidigt.
Det är inte så mycket snö kvar, men så att det täcker iaf. Tur är väl det, för annars vet jag inte om vattnet skulle klara sig.
Men på den fronten har vi åtminstone tur(peppar, peppar..!), inget fruset vatten och även om det behöver eldas 24/7 för att hålla värmen här hemma, så går det bra.
Det är tungt och stelt och gör ont, men det kunde absolut vara värre.
Jag är fortfarande husänka, men sambon är här med jämna mellanrum och bär in ved och den hjälpen är jag oerhört tacksam för.

Husänka ja...
Men snart kommer svärmor och hennes make hem, så då har jag äntligen min karl tillbaka på 100% i vårt hem igen. Som jag längtar!
Vi tog en heldag igår och lagade mat och såg på film, promenerade hundar och kramades massor. Skönt!
Och saknaden efter honom känns lite lättare nu, för nu är det ju bara drygt en vecka kvar, inte fem!

Nu är det bara ridningen kvar utav den här helgen. Längtar faktiskt.
Eftersom det har gått fyra veckor sedan sist, så kommer jag att få ett helvete imorgon och troligen på tisdag med(träningsvärk+ledvärk+stelhet), men jag tar det. Det är värt det!

Det roligaste är hur saker och ting har ändrat sig med åren.
När jag var yngre så var det roligaste att rida, träna och tävla och det tråkigaste var allt utöver.
Nu brukar jag se till att vara ute i så god tid att jag kan gå runt och klappa och gosa och borsta(om händerna vill) med ridskolehästarna i över timme innan det är dags att sitta upp!
Och om jag orkar så brukar jag gå runt och bara vara i stallet en stund efteråt också, bara för att det är så mysigt och det gör mig så glad.
Kanske det har blivit lite människa av mig också trots allt. ;)

Söndagens hjälte:

Denna veckas hjältinna, vid namn "Sissi", var betydligt gladare i verkligheten än vad hon ser ut att vara på bilden! 

Tack kära du!

Söndagens hjälte:

Jag är så tacksam för dessa underbara djur som låter mig flyga en gång i veckan igen!

Vad hände egentligen i söndags?

Jag har varit tyst och jag ber om ursäkt för det.
Det skedde en känslostorm i söndags och dagarna efter har varit jobbiga på flera sätt. Mest fysiskt, men också känslomässigt.

Jag har inte riktigt ork eller någon lust för att skriva något idag, men jag ska ge er en bild som ledtråd iallafall.

Tack kära du, för att gav mig chansen att flyga!

Shit pommes..!

Hjärtat är reparerat och det har blivit söndag.
Och jag håller på att fullkomligen kollapsa av nervositet inför kvällens aktivitet!

Håll tummarna för att allt går väl, att jag inte slår ihjäl mig och att det går och känns så bra så att det blir en fortsättning.

Om inget oförutsett händer...

Igår ringde det en mycket tillmötesgående och vänlig människa ifrån föreningen och jag fick väldigt bra information om varför det inträffade hade hänt och varför det hade blivit så rörigt. En ursäkt fick jag med, och även om jag inte bett om någon, så kändes det bra.
Så om nu inget oförutsett händer, så ska jag iväg på söndagkväll den här veckan!

Jag är väldigt nervös, men det ska bli jätteroligt. Om nu bara kroppen fungerar på söndag så att jag verkligen tar mig iväg, så tror jag att det kommer bli en start på något som kommer att ha flera positiva aspekter i mitt liv.
Jag har som jag har skrivit tidigare, tänkt tanken i flera år, så att nu äntligen ha kommit till skott...det är ganska skönt på flera sätt. Sen att det blev så dålig start på det hela...ja, jag trodde väl jag med att detta inte var meningen. :/
Men nu hoppas jag att det är det trots allt!

Det blev inget

Kl. 18.10 fick jag ett mail ifrån en i föreningen om att personen som håller i aktiviteten ville se hur många som kom igår innan hon plockade in någon mer. Hon skulle sedan återkomma till mig under nästa vecka (igen).
Jaha..?
Hade man inte kunnat meddela det lite tidigare?
Varför har jag fått olika bud i olika omgångar om det var så här det skulle bli?

Nu vart det inget igår.
Tråkigt, ledsamt och allmänt irriterande.
Resten av kvällen var bara en enda lång depression framför TV:n.

Ja, de kanske hör av sig under veckan (igen) och det kanske blir av nästa söndag istället?
Men det är ju lite svårt att förlita sig till, med tanke på historiken.
Just nu känns det nästan som att det kan kvitta faktiskt.

Jag är besviken

Jag har anmält mig till en aktivitet för funktionshindrade som börjar imorgon.
Jag pratade med vederbörande förening i slutet på juni, i början på juli, har mailat dem flera gånger och talat in på deras telesvar så sent som idag.
De skulle först höra av sig i början på augusti. Sedan skulle personen som höll i aktiviteten höra av sig senast den här veckan om vilken tid det skulle bli.
Jag fick ett mailsvar i onsdags om att hon skulle ringa innan söndag (imorgon), men jag vet fortfarande inget.
Idag lämnade jag som sagt ytterligare ett meddelande på deras telesvar och sitter nu och funderar på om detta kommer att bli av.

Jag är besviken.
Det har tagit mig flera år att ta det här steget till den här grejen och när jag väl tog kontakten i somras och bestämde mig, så har jag verkligen längtat och sett fram så emot det.
Så kan de inte ens höra av sig.

Jag vet att de har hela dagen på sig imorgon med, men aktiviteten är imorgon i olika grupper mellan 17-19.30, och jag behöver framförhållning så jag kan planera in färdtjänst och så.
Finns inte en chans att komma iväg med en timmes varsel eller två, det är omöjligt och det har jag talat om för dem.

Jag vet att jag gnäller nu, men jag är så himla ledsen över det här. :(